Ett av socialpsykologin mest berömda experiment genomfördes av Philip Zimbardo på Stanforduniversitetet 1971. I fängelseexperimentet placerades ett antal försökspersoner placerades i källaren på univeristetet och tilldelades roller som vakter och fångar. Efter sex dagar fick försöket avbrytas på grund av att de gått över styr.
I onsdag visades filmen ”Repetition” (Powtorzenie) (2005) på Kulturhuset. Där försöker konstnären Artur Zmijewski rekonstruera det fingerade fängelsets arkitektur och regler. Venetianska speglar hängde på väggarna, deltagarna kunde observeras genom fem kameror styrda av kameramän och några automatiska mörkerseende kameror. Några psykologer fungerade som expertkonsulter och hade möjlighet att avbryta experimentet om det på något sätt gick över styr. Vid Stanfordexperimentet 1971 utvecklades snabbt ett mönster där ”fångvaktarna” förtryckte och förnedrade ”fångarna”. Zmijewskis experiment fick ett helt annat resultat: deltagarna bestämde sig för att gemensamt göra uppror och lämna fängelset. Filmen gav upphov till livlig debatt i Polen. Den visades bland annat i den polska paviljongen på Venedigbiennalen 2005.
”Repetition” är ett intressant försök att rekonstruera ett psykologiskt experiment. Men vad är det filmen egentligen återskapar? Är det förutsättningarna? Är det omständigheterna? Är det repliker, karaktärer? Zmijewski låter aldrig betraktaren veta om det som händer är ett dokumentärt förlopp. Det är typ en dokumentär, men så sker saker som bryter mönstret. Det skämtas och flinas. Kissas i soppan. Som betraktare vet jag inte vilka förutsättningar som råder, vilket retar mig. De hade varit enkelt att åtgärda. Trots det blir jag berörd av Zmijewskis film. Fängelser är märkliga och de processer som sätts igång där bör undersökas och lyftas fram. Men ett uns av naiv konstnärlig lättja dröjer sig kvar. Varför inte berätta vad och hur man gör?
Programmet ingår i Radical Thinking, som är en föreläsningsserie på Konstfack som nu lämnat konstscenen. Vad som är Radical thinking, återstår att se.