Etikettarkiv: socialamedier

Psykologer som twittrar

@researchdigest (The Brittish Psychological Society) har ett utmärkt twitterflöde i form av chefredaktören Christian Jarrett. De tipsade nyligen om engelsktalande psykologer som twittrar. De anger även hur många följare varje psykolog har, så det blir som en lista över psykologpopularitet på sociala medier. Flera kända namn, men de flesta är för mig okända. Värt att kolla in, då de listar psykologer efter kategorier och ämnen.

En motsvarande lista över svenska psykologer/psykologstudenter som twittrar har Minnia G skapat. Den är än så länge väldigt kort. Kanske kan den fyllas på med fler namn?

Psykologi & sociala medier

Under året kommer jag att skriva min psykologexamensuppsats om psykologi och sociala medier. För att kickstarta mitt arbete kommer jag under våren att vara i Berlin och hoppas kunna få lite perspektiv på psykologiska frågeställningar om nätet. Min ambition är att under arbetets gång blogga om forskningsartiklar och böcker jag läser. Utveckla frågor jag funderar på och förhoppningsvis få input från er läsare. Min uppsats kommer förmodligen ha ett smalare fokus men min research är ganska bred och yvig varför det det kommer att spreta åt lite olika håll. Förhoppningsvis kan det vara en illustration till svårigheten att förstå och beskriva ett nytt forskningsfält som inte riktigt har en given plats inom psykologin. Så eftersom jag inte kan låta bli att läsa allt möjligt så tänkte jag dela med mig av mitt arbete. Håll till godo.

Den arabiska bloggosfären – en bakgrund till den egyptiska revolten

När protesterna och dramatiken var som störst i Egypten började jag söka svaret till det hastigt uppkomna upproret mot regimen. Till min glädje fann jag en intressant vetenskaplig artikel om den arabiska bloggosfären. På många sätt var ju Egypten det land som många pekat ut som ett land där regimskiftet stod för dörren. Samtidigt som Mubarak verkade sitta hur tryggt som helst. En grundläggande faktor i motståndet var organiseringen på nätet via sociala medier. Al-Jazeera sände för några dagar sedan ett längre reportage med Ahmed Maher den drivande personen bakom 6 april-nätverket, som bildades 2008. Deras sätt att använda nätet för att åstadkomma fredliga protester mot regimen har hämtat inspiration från serbiska studentorganisationen Otpor. Otpor var en av de viktigaste aktörerna att mobilisera ungdomar mot Milosevicregimen. På bara några få år lyckades man håna, häckla och sprida en kult kring sig som gjorde Milosevic skitskraj. Otpors metoder influerade sedan Georgien och Ukraina i deras protester i mitten på 2000-talet. I programmet berättades att 6 April-ungdomsrörelsen har träffat flera av Otporaktörerna och man har till och med använt sig av en snarlik logga. 6 April-rörelsen hade redan 2009 en Facebookgrupp på 70 000 personer och har varit en av de mest aktiva organisatörerna till protester, strejker och demonstrationer de senaste åren.

Rasmus Fleischer har tidigare bloggat om allmän upprorsanalys (inspirerad av BBC:s Paul Masons lista å faktorer) och några bakgrundsfaktorer till varför det blev en revolt i Egypten. En av nycklarna till att förstå varför Egyptens unga generation gjorde revolt och satte dagordningen från den 25 januari ligger i den kraftiga aktiviteten på nätet och i bloggosfären. I en studie från 2010 på Harvard University av Etling, Kelly, Faris och Palfrey ”Mapping the Arabic blogosphere: politics and dissent online (New Media & Society) undersökte man den arabiska bloggosfären under 2009. Då framkom flera intressanta slutsatser. Egypten stod för den mest livaktiga bloggosfären och hade cirka 33 % av hela den arabiska bloggosfären var egyptiska bloggare. De var nästan lika många kvinnor som bland de egyptiska bloggarna och många  hade dessutom en regimkritisk politisk agenda, till skillnad mot tex. saudiska bloggar som mer handlade om mode. Jag har saxat de viktigaste ur studien som tecknar den arabiska bloggosfären under 2009. Därefter har ju Facebook och Twitter ytterligare expanderat och varit en pådrivare vid sidan av bloggarna. Här följer lite saxade delar från de mest intressanta avnitten av studien. Kolla även in referenserna i slutet där hittar du intressanta länkar, artiklar och böcker:

EGYPT:

Marc Lynch (2007a) argues that Egypt has some of the most active political bloggers in the Arab public sphere, that is, bloggers who are actively engaged in political movements, instead of merely discussing politics.3 Our findings support Lynch’s argument. Egypt is the one national grouping where we see evidence of the kind of large-scale political clustering found in the United States and other politically active blogospheres, such as Iran’s. Egyptian bloggers comprise the largest structural cluster in the Arabic blogosphere, including nearly one-third of the blogs in our map. This is in part because Egypt has a large online population, as well as the largest population of any Arab country. The largest national cluster in the Arabic blogosphere is also one of the most politically active, and contains within in it several distinct sub-clusters, some of which correspond roughly to different parts of Egypt’s political spectrum, and which are critical of Egyptian President Hosni Mubarak and his government. Offline political speech and organizing is highly regulated in Egypt, and yet numerous strands of movement politics are evident and active in blogs. These subgroups include:

The Secular Reformist sub-cluster, which features political bloggers whose perspectives are typically secular, including socialist and Marxist viewpoints.4  A number of these bloggers are affiliated with the loose-knit Kefaya (‘Enough’) political movement, which is opposed to the president and his plan to install his son as future president of Egypt. Along with the 2005 presidential elections in Egypt, Kefaya is widely credited for propelling Egyptian bloggers from obscurity into the limelight of a new Arab public sphere (Isherwood, 2008).

The Wider Opposition sub-cluster, which is similar to Secular Reformist in most respects, also including Kefaya members, but contains more bloggers discussing the human rights and electoral reform-oriented ‘Tomorrow’ party, and appears to have more pan-Arabist bloggers. It also includes some bloggers from other countries writing in Arabic on similar themes and linking to the same kinds of online resources. Other bloggers address AIDS awareness and gay rights.

Almost half of the bloggers in the Egyptian Youth sub-cluster are women, one of the highest percentages of female bloggers in any cluster of the Arabic blogosphere.5 Nearly half of its bloggers fall in the 18- to 24-year-old range. Key topics in this cluster include single life, poetry, literature, and art, as well as human rights and women’s issues. While not as politically focused as other groups in the Egyptian blogosphere, the equal participation of women is an encouraging signal of the networked public sphere’s normative promise in male-dominated societies.

The Egyptian Islamic sub-cluster is focused primarily on discussion of Islam. These bloggers write frequently about their personal religious thoughts, how Islam fits into their daily lives, how to be better Muslims, and the Qur’an and Islamic interpretation.

The Muslim Brotherhood, whose bloggers form a distinct Egyptian sub-cluster, has an online presence that is remarkable for an outlawed organization (Ajemian, 2008; Lynch, 2007b).6 Despite the fact that they risk arrest, individuals in this cluster are still more likely to blog using their real name, rather than anonymously or under an obvious pseudonym. The Muslim Brotherhood cluster also features one of the highest levels of discussion of human rights (41%). Additionally, 70 percent of this group is male, one of the highest gender imbalances on the map.

Syria

Bloggers in this group are located almost exclusively in Syria and write primarily about domestic issues, including politics. This cluster features frequent, though typically mild, criticism of domestic leaders. Syrians are among the least likely in our study to express support for domestic political leaders. Out of over 3000 blogs we coded, fewer than one percent were found to express explicit support for terrorism (Figure 3).9  Further, 19 percent of bloggers are explicitly critical of terrorism. Only one percent show support for political Islam while nine percent criticize it. These results, combined with our findings using automated techniques, seem to indicate that concerns of policymakers in the United States regarding the use of the internet for spreading hate and supporting violent extremism may be overblown, although more specific research targeted exclusively at the question of extremism in Arabic blogs is required. 10

Table 1.

Rank #     Blogs URL                      Type

1 2070 http://www.youtube.com Web 2.0

2   932 http://en.wikipedia.org Web 2.0

3   817 http://aljazeera.net Broadcast

4   816 http://news.bbc.co.uk Broadcast

5   795 http://www.flickr.com Web 2.0

6   667 http://ar.wikipedia.org Web 2.0

7   566 http://alarabiya.net Broadcast

8   500 http://www.islamonline.net Webnative

9   483 http://www.digg.com Web 2.0

10   456 http://www.manalaa.net Blog

Bloggers in the Arab world focus attention on their own local and national politics. When discussing their leaders, they devote more energy to criticism than support, a critical point of departure from the mainstream press. In some places (like Kuwait) bloggers are engaged in electoral politics, in others (like Egypt) they play key roles in movement politics, and in yet others (like Syria) they gently test limits of acceptable criticism within systems where open opposition is rarely tolerated. The presence of numerous female bloggers in societies such as Saudi Arabia and Egypt points to a more inclusive public dialogue than was possible before the emergence of this medium and practice. Our findings indicate that in part of the Arabic blogosphere (Egypt, Kuwait, Syria and the Levant/English Bridge section) there is an emerging networked public sphere operating at least in part on Benkler’s terms. It is a political discourse space apparently free of government control. It draws as heavily on peer-produced Web 2.0 resources such as YouTube and Wikipedia as on traditional mainstream media; however, it remains deeply enmeshed in the domestic, pan-Arab, and international news media ecologies.

About the author

Bruce Etling is the Director of the Internet & Democracy Project at Harvard University’s Berkman Center for Internet & Society. John Kelly is an Affiliate at Harvard’s Berkman Center and Chief Scientist at Morningside Analytics. Robert Faris is the Research Director at Harvard’s Berkman Center. John Palfrey is the Henry N Ess III Professor of Law at Harvard Law School and Faculty- Co-Director of Harvard’s Berkman Center.

References

Abdulla RA (2007) The Internet in the Arab World: Egypt and Beyond. New York, NY: Peter Lang. Utdrag ur boken: http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1028/949

Ajemian P (2008) The Islamist opposition online in Egypt and Jordan. Arab Media & Society 4. http://www.arabmediasociety.com/?article=577

Isherwood T (2008) A new direction or more of the same? Political blogging in Egypt.

Arab Media & Society 6. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=693

Kalathil S and Boas T (2003) Open Networks, Closed Regimes: The Impact of the Internet on Authoritarian Rule. Washington, DC: Carnegie Endowment for International Peace.

Lynch M (2007a) Blogging the New Arab Public. Arab Media & Society 1. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=10

Revolutionen är direktsänd!

Sedan en vecka tillbaka har jag varit klistrad framför Al-Jazeeras livesändning från Tahrirtorget i Kairo. Bevakningen har varit massiv och via datorn och mobilen har miljontals människor bokstavligen kunnat följa revoltens alla skeenden i realtid. Musikern och poeten Gil Scott-Heron myntade uttrycket ”The revolution will not be televised” på 1970-talet. Det var nog sant då, men faktum är att revolten i Egypten har varit just televiserad och twittrad i realtid på ett aldrig tidigare skådat sätt. Al-Jazeeras sändningar dygnet runt har satt en ny standard för hur protester och revolutioner bör skildras i framtiden. En massiv bevakning, mängder av olika människor, företrädare och perspektiv kommer till tals och ger en mycket kunnig bevakning. Dessutom lyckas man med suggestiva bilder skildra de folkliga protesterna på ett sätt som känns mer levande än en direktsändning från ett stort sportevenemang.

Gamla och nya medier har samspelat med en folklig och ungdomlig resning som startades och organiserades på nätet. Att Internet är en avgörande faktor i motståndet mot Mubaraks regim är tveklöst. Stängningen av Internet på torsdagkvällen den 27 januari var ett kvitto på hur farligt nätet är för regimen. Samtidigt var det ett också ett tecken på hur primitivt regimen hanterar nätet och sociala medier. Istället för att följa och spionera på folk på Twitter och Facebook valde man helt sonika att dra ur kontakten. Under de dagar som nätet låg nere ringde människor till folk som hade tillgång till Internet och twittrade/facebookade analogt.

När protesterna efter valfusket i Presidentvalet i Iran i juni 2009 kulminerade blev det också ett globalt genomslag och erkännande av Twitter. Somliga kallade det för en Twitterrevolution. De som tidigare tvivlat på behovet av mikrobloggar fick nu tänka om. För Twitter och Facebook var en avgörande faktor för att koordinera och informera under miljonprotesterna i Teheran. Regimen i Iran visade sig den gången vara starkare än demonstranterna. I Tunisien och Egypten har förhållandena varit annorlunda. Protesterna har initierats och koordinerats via sociala medier av en ny generation av unga. En del svenska vänsterdebattörer som t.ex. Andreas Malm och Åsa Linderborg verkar missa hur Internet och sociala medier spelat en avgörande roll i Egypten. Istället för det ett arbetarklassromantiskt resonemang som Ulf Bjereld med rätta kritiserar.Det är svårt att veta hur vilka som protesterar i Egypten, men mycket talar för att det är en brett spektrum av människor, partier och organisationer från alla sociala grupper, alltså inget bröduppror som Malm argumenterar. I Egypten är ju majoriteten av människor fattiga och saknar framtidsutsikter oavsett om de hör till arbetarklassen eller medelklassen. Utgången i Egypten är fortfarande oviss men klart är att vi snart kommer att få läsa artiklar och fördjupningar om hur motståndet och protesterna organiserades på nätet.

PS: Vill lyfta fram några bra artiklar att läsa som fördjupar rapporteringen från Egypten och Mellanöstern. Game Over: The Chance For Democracy In Egypt Is Lost i The Middle East Channel ger en pessimistisk syn på utvecklingen. Disrupting Mideast balance of power på Al-Jazeeras debattsida. Israeliska Haaretz berättar om Israeliska regeringens diplomatiska fulspel och Haaretz skriver även om hur Israel riskerar att bli isolerad i Mellanöstern. Kolla även in en bra översikt och bakgrund till Muslimska Brödraskapet på Salon samt Stratfors långa artikel om Muslimska Brödraskapets historiska förhållande till staten och armén. Läs också min bror Johannes Mosskin som skriver på Newsmill om Västvärldens kluvna tungor: Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka

Offentliga sektorn, Facebook och repressiva organisationer

Det finns en mycket märklig diskussion om att förbjuda sociala medier i många organisationer såväl privata som offentliga. Eller åtminstone att införa en policy vilket ofta tenderar att bli en sträng sådan. Studio Ett i P1 hade häromdagen ett inslag med två företrädare från den offentliga sektorn i detta ämne. Dels Katrineholms kommunchef Mattias Jansson, där man tillämpar en liberal syn. Där använder man sociala medier som vilken annan kommunikationsform som helst. Ingrid Persson informationschef på landstinget i Kronoberg hade en annan syn. Där är Facebook avstängt med argumentet att det är så nytt och att det kan innebära en säkerhetsrisk med virus och annat. Den verklighetsfrånvända hållningen är för mig ett uttryck för en konstig syn på nya medier. Kommunikation är viktigt oavsett formen. Jansson från Katrineholm betonade att det inte är rationellt att som arbetsgivare att strikt särskilja mellan arbete och privatliv. De flesta vill behöva bli nådd t.ex. på telefon om det har hänt något med barnen i skolan eller andra saker. Att som arbetsgivare köpa människors tid och inte deras kompetens är en grundläggande förutsättning för 2000-talets arbetsliv i Sverige. Att då stänga av vissa typer av kommunikationsformer förefaller märkligt. Anställda ska självklart arbeta på jobbet, men samma sunda förnuft som människor praktiserat med mobiltelefoner, raster och internet borde väl också kunna gälla Facebook? Dessutom är det en gälla till nya idéer, kunskaper och kontakter precis som internet och kan vara till nytta för arbetsgivaren.

För mig är den här förbudsinställningen även ett uttryck för något annat. En slags repressivt maktutövning i en tid när ledare och organisationer upplever att man förlorat kontroll och makt över sina anställda. I desperation försöker man upprätthålla gränser mot omvärlden i en tid när gränser flyter och information flödar alltmer fritt. I de flesta sammanhang brukar människor uppfatta det som positivt. Men med sociala medier är diskursen annorlunda. Jag har skrivit en del för den akademiska byrålådan om repressiva organisationer och hur de förhåller sig till sociala medier och Internet i en postmodern samtid. Förhoppningsvis kommer jag hinna sammanfatta dessa tankegångar aningen poppigare framöver på bloggen, inspirerade av organisationspsykologen Larry Hirschhorn.

Uppdatering: Hittade ett bra inlägg av Brit Stakston på JMW:s blogg om sociala medier och arbetslivet. Hennes tips är att effekten av digitaliseringen blir en av årets stora frågor.

Vad Facebook verkligen gör med din identitet

Det är rubriken på en längre artikel i Modern Psykologi #1 2011 som jag skrivit. I den försöker jag reda ut hur sociala medier påverkar oss som individer. Med hjälpa av socialpsykologi och sociologer tecknar jag ett rörligt identitetslandskap där vi ikläder oss olika roller på t.ex. Facebook. Här är hela artikeln i sin helhet.

***

På Facebook ikläder vi oss olika roller, precis som på en teaterscen. Skillnaden är att det inte är fiktion utan oss själva vi gestaltar.

På en middag för ett tag sedan satt vi några vänner och diskuterade våra helgplaner. Vi insåg att de flesta av oss inte skulle veta vad som händer om det inte vore för Facebook. Plattformen har för många blivit både en eventkalender och ett sätt att hålla koll på nära vänner och flyktiga bekanta. De arma stackare som inte deltar missar både släktträffar, inflyttningsfester, utförsäljningar av märkeskläder eller det senaste virala skämtet. Ingen av oss vid middagsbordet hade anat detta när vi gick med i Facebook 2007. Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?

I internets begynnelse förkunnade såväl nätentusiaster som forskare att vi kunde skapa oss nya identiteter och bli någon annan på nätet. Den virtuella verkligheten var kvalitativt skild från vår vanliga gråtrista värld, där vi alltid måste vara oss själva. På den tidiga webbens sociala forum var folk anonyma eller använde alias, vilket gjorde att man sällan visste vem som var vem. Den tiden är sedan länge förbi. Webben är idag mer social, en process som inleddes med bloggarna och accelererade med Facebook.

I USA är Facebook redan den mest välbesökta sajten, före Google, och detta lär snart ske även i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar med i Facebook och när sajten nyligen låg nere under två timmar i Sverige blev det blev till förstanyhet i de större mediernas webbupplagor. Att händelsen fick uppmärksamhet kanske kan förstås som att våra sociala liv tillfälligt var nere eller ur funktion.

En av de viktigaste förändringarna som Facebook fört med sig är att vi slutat vara anonyma på nätet. Den tekniska plattformen har uppmuntrat oss att vara dem vi är med alla våra förtjänster och brister. Det har blivit till en social konvention att vara uppriktig, om än något förskönande. Det är ingen tillfällighet att strukturen i Facebook uppmuntrar oss att sluta vara anonyma. Om alla är sig själva och berättar om sina intressen, vanor och vad de ”gillar” är det så mycket lättare att skräddarsy annonser och riktade erbjudanden till varje individ, vilket ju är sökmotorn Googles huvudsakliga affärsidé.

Öppenheten på Facebook har gjort att intresset vuxit för att studera hur vi framställer oss som på nätet. En intressant studie The Faces of Facebookers av Zywicka och Danowski vid universitetet i Illinois jämförde människors personlighet med deras profil och aktivitet på Facebook. Personer som var mer extroverta, med ett stort kontaktnät tycktes bli ännu mer populära i sociala medier. De uttryckte sig oftare och var mer självutlämnande på Facebook. De hade också fler vänner på Facebook. Fenomenet kallas för ”rich get richer”. Samma studie visade också att de som hade en introvert personlighet i vanliga livet var mer försiktiga på sociala medier. De förhävde sig inte utan framställde sig snarare torftigare än befogat. Intressant nog hade dessa introverta personer fått fler sociala kontakter än tidigare, tack vare sociala medier. Alltså ”poor get richer”. Forskarna liknar det vid en slags stimulanseffekt.

Socialpsykologen Erving Goffman var en inflytelserik teoretiker på 60- och 70-talet. Han var framförallt fascinerad av att studera vardagslivets psykologi, till exempel hur vi pratar i telefon eller hur människor går på en gata. Goffman liknar sociala sammanhang vid en teater där vi regisserar och spelar upp våra identiteter för varandra. Hans tes är att vi försöker framställa oss i förskönande dager för att verka intressanta, attraktiva och intelligenta.

Goffmans beskrivning av livet som utspelas på en teaterscen ger en bra bild av hur vi beter oss på sociala medier. Vi ikläder oss olika roller och iscensätter våra identiteter för en halvt offentlig allmänhet. Vi förskönar, lägger till och drar ifrån vår bild av oss själva. Inte så att vi luras, men vi är måna om att ge rätt intryck. Eller snarare det intryck som vi för närvarande vill lansera. Goffman studerade social interaktion på arbetsplatser och menade att olika yrkesgrupper spelar ett spel inför utomstående. Ofta är arbetet uppdelat i en öppen och en stängd del. Ett typexempel är restaurangen vars köksdel är smutsig, skrikig och där glåporden haglar. Mot gästerna är serveringspersonalen däremot överdrivet vänlig. Gästerna i sin tur, tar gärna sin tilldelade roll. Det liknar hur många patienter inom sjukvården eller hos psykologen försöker vara duktiga och svara på det sätt som de tror att doktorn vill.

Martin Berg är sociolog i Malmö och forskar om sociala medier. Han ser Goffmans tankar som ett sätt att beskriva hur vi handskas med andra människor på ett medvetet plan.

– Men man kan fråga sig hur medvetna vi egentligen är, säger Martin Berg. Vi imiterar andra och lär oss hur vi ska bete oss. Han hänvisar till sociologipionjären George Herbert Mead som menade att vi har svårt att få syn på oss själva.

– Bästa tillfället att bli varse vårt jag är när vi ser oss själva genom andra. I dag har vardagen blivit föremål för feedback på ett sällan skådat sätt. Att skriva en statusuppdatering på Facebook om att man äter pizza till middag kan plötsligt bli föremål för en diskussion. Någon ”gillar det”. Men vad är det man gillar egentligen: pizzan, att jag äter middag eller kanske att jag berättar att jag finns? Idag får en massa människor feedback på vardagshändelser. Det kommer att få konsekvenser, säger Martin Berg. Frågan är vilka.

Anthony Giddens är en av nutidens mest inflytelserika sociologer. Han har beskrivit hur vår kultur sedan 1980-talet har blivit alltmer självreflexiv. Vi funderar helt enkelt mer på oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens beror detta på att gamla institutioner som stat, kyrka, partier och föreningar, som tidigare hjälpt till att organisera våra liv, nu mist sitt grepp över oss. Internet har accelererat den här utvecklingen och med sociala medier har vi nu möjlighet att fördjupa oss i skapandet av vår identitet och samtidigt lägga oss i andras.

I sin examensuppsats undersökte psykologen Linda Hellqvist fem personers statusuppdateringar på Facebook under två veckors tid. Det visade sig att de flesta hade en humoristisk ton. Flera beskrev att det var viktigt att folk kommenterade deras statusuppdateringar och då gällde det att vara rolig för att få uppmärksamhet. Folk uttryckte att när de upplevde motgångar och problem så försökte de vända dessa till något positivt. Många var också överens om att det inte passade sig att vara deppig eller må dåligt på Facebook. Hellqvist frågar sig vart negativa känslor tar vägen om de inte får uttryckas på sociala medier. Håller vi på att skapa en konvention om att inte prata om jobbiga saker?

Martin Berg påminner om att Facebook startades i USA och i grunden är ett uttryck för en amerikansk socialisationskultur.

– I USA är det mer av en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Det hade varit intressant att tänka sig ett Facebook som sprungit fram i en centraleuropeisk kultur. Då kanske vi hade haft mer av en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook, säger han.

Men åter till vårt jagblivande. Hur påverkas vi då av att vårt sociala sammanhang också presenterar sig själv på ett medvetet sätt?  I boken Connected visar Harvardforskarna Nicholas A. Christakis och James H. Fowler hur beteenden smittar. Umgås du med tjocka människor löper du större risk för att vara överviktig. Hänger du med rika personer har du lättare att bli rik. Röstar vänner på ett visst parti, är det större sannolikhet att även du gör detta. Inte så konstigt egentligen. Men författarna har även studerat effekterna av sociala relationer som är flera steg bort. Kan det vara så att även dina vänners vänners vänner påverkar dina beteenden? Svaret verkar vara ja. Här blir plötsligt kopplingen till sociala medier viktig. För Facebook administrerar på många sätt just hur vi interagerar med våra bekanta och deras bekanta. Diskussioner, videoklipp och nyheter sprids som en löpeld genom kluster av personer på Facebook. Men det är framförallt information från vänner som ligger ett eller några få steg bort som poppar upp i ditt flöde på Facebook. En del sociologer menar att det här riskerar att skapa ett slags balkanisering av vårt sociala liv. Den nya tiden hotar på så sätt det sociala kontrakt som tidigare fanns mellan människor i ett land. Vi hörde alla ihop. I dag hör och ser vi bara det som är i vår närmaste bubbla. En studie har visat att endast 25 procent av nätanvändarna aktivt söker efter nyheter och information på egen hand.

En aning pessimistiskt verkar det som att vi tillsammans med våra vänner skapar bubblor som svävar omkring i en jättelik väv av hopkopplade människor. Närmare bestämt 500 miljoner. Man kan fråga sig om det är något nytt under solen. För är det inte precis så människor har levt även tidigare i historien? Kanske har vi haft en bedräglig fas under 1900-talet där radio, television och tidningar förmedlat en bild av ett gemensamt samhällsprojekt och nationalstat. Det har verkat som att vi delar samma verklighet men i själva verket har vi levt segregerat och nätverksbaserat precis som förut. Kanske har Facebook egentligen bara lyft fram människors sociala nätverk till ytan så att alla kan beskåda det.

För Facebook har gjort att vi har fått fakta om vem som har många kontakter och vem som har få. Vem som lägger ut roliga filmklipp och vem som gör namninsamlingar och diskuterar seriösa nyheter. Vem som ogenerat lägger ut semesterbilderna och vem som får flest grattningar när de fyller år. Det här är fakta vi känt på oss men nu får vi det svart på vitt.

Precis som Google är uppbyggt kring hårddata om vad vi söker för information, håller Facebook på att skapa en liknande databank om våra sociala liv. Man behöver inte vara dum för att förstå att den typen av information är guld värd för framtidens företag. Framtidens sociala medier kommer ge konsumenterna erbjudanden i realtid i mobilen på stan och tipsa om erbjudanden och butiker som är skräddarsydda just för dig. ”Du verkar vara en sådan som tänker – köp nya numret av Modern Psykologi och läs Jonas Mosskins spännande artikel om sociala medier”.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och frilansskribent.

Vådan av att twittra

Så blev det 2011 och jag bestämde mig för att ge mig i kast med Twitter. Att twittra håller på att bli alltmer utbrett även om man egentligen kanske borde säga mikroblogga. Bortsett från några sommarveckor 2008 då jag prövade den nordiska motsvarigheten Jaiku så blev det inte så mycket mikrobloggande för mig. Jag har länge haft ett ljummet intresse för sms-långa konversationer då de tenderar att inte bli så angelägna. Men samtidigt har jag saknat att skriva saker som inte är tillräckligt långa eller pretentiösa nog för att bli ett blogginlägg. De kortare samtalen har därför letat sig till Facebook med den begränsningen att jag då missar twittret som försiggår bortom mina bekanta på Facebook.

Två saker har fått mig att tänka om. En viktig faktor är bristen på tid som hänger ihop med en ny fas i livet, vilket ändå gör att jag inte skriver så ofta på bloggen. Men en kanske viktigare anledning är att jag har en ambition att följa och beskriva utvecklingen på sociala medier utifrån ett psykologiskt perspektiv. Det känns därför i längden omöjligt att stå vid sidan av. Till en början blir det kanske en del upprepningar mellan Facebook och bloggen men jag hoppas kunna hitta en särskilt twitterstil som skiljer sig kvalitativt från de andra sociala kanalerna. Så för den som vill följa mig på Twitter finns jag att hitta på @jonasmosskin.

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

Artikelserie om sociala nätverk i DN

SvD hade en längre artikelserie om sociala medier tidigare i höstas som jag skrev om. DN:s Insidan följer nu upp med något liknande, även om det inte varit så mycket nytt under solen så här långt. Nätverksforskaren Fredrik Liljeros beskriver några grundprinciper för nätverk i den här intervjun. Socialpsykologen och professor Lars-Erik Berg beskriver hur han ser på sociala nätverk. Berg ger uttryck för en nätpositiv hållning som känns väldigt 90-tal i mina öron:

– Internet ger oss fantastiska tillfällen att bilda grupper med likasinnade. Eftersom nätet ger oss tillgång till mer än det som finns i vår omedelbara fysiska närhet har vi större möjligheter att leka med och omforma våra identiteter.

Njae. Ny forskning om hur vi beter oss på sociala nätverkssajter stödjer inte den omhuldade tanken från IT-evangelister på 90-talet att vi kan leka och experimentera med våra identiteter på det sätt Berg antyder. Snarare ser vi en motsatt utveckling att vi allt mer beskriver och blir dem vi redan är på sociala nätverk som t.ex. Facebook.

Uppdatering: Fler artiklar i ämnet. Om dagens isolerade familjer och om olika typer av slutna eller öppna nätverk som ordenssällskap t.ex.

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.