Etikettarkiv: sport
Gruppsykologisk kollaps av svenska handbollslandslaget
Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.
Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?
En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.
Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.
Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.
PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.
Fotbollskväll-Kobra 1-1
Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum Nordström på Grafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.
Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.
1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.
Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.
Kobra gör Fotbollskväll
Ibland blir jag glad när jag läser tidningen på morgonen. Som idag när jag läser att redaktionerna för Kobra och Fotbollskväll byter program med varandra. Den 5 maj gör Kobragänget Fotbollskväll och Fotbollskvällsgänget gör Kobra. Producenten Clara Mannheimer förklarar upprinnelsen bakom idén:
– Det började i matsalen med att vår reporter Jane Magnusson ville låna en gaffel av ”Fotbollskvälls” producent Mathias Engstrand. ”Vad får jag då?” sa han och då sa hon ”ett program av Kobraredaktionen?”. Sedan kom de till mig, och jag tyckte det var en skitbra idé.
Jag kommer att tänka på när Gunnar Bohlin kommenterade OS-invigningen i Aten. Det var en fröjd att höra en kulturjournalist beskriva det konstnärliga spektaklet, ivrigt påhejad av Sportradions Bengt Skött som rabblade statistik.
Wimbledonfinalen 2007 revisited 1980
Det var en kuslig överenstämmelse mellan finalen 1980 och 2007. 1980 vann Björn Borg sin femte raka titel mot den unge utmanaren John McEnroe. Borg vann då med siffrorna 1-6, 7-5, 6-3, 6-7 (16-18), 8-6. Borg hade sju matchbollar i fjärde set men förlorade tiebreaket till slut. Borg såg slagen ut men kom tillbaka och vann avgörande set med 8-6. På Radiosporten kan man höra referat från den legendariska matchen.
Igår blev Roger Federer den första spelaren att upprepa Borgs svit på fem raka segrar i Wimbledon. Han slog den unge utmanaren Rafael Nadal med 7-6, 4-6, 7-6, 2-6, 6-2. Matchen var återigen en gastkramande drabbningen där ömsom Federer, ömsom Nadal hade övertaget. Jag har inte sätt en så bra tennismatch på många år. Bägge spelarna fick in slag från vinklar som inte fanns. Stenhårda bolldueller på gräset som annars är känt för att Becker, Sampras och andra servar bort folk på. Men så far inte fallet i den här finalen.
För den som vill fylla på Wimbledonnostalgin rekommenderar jag Tim Adams bok ”I huvudet på John McEnroe”. Adams beskrivning av finalen 1980 är redan en klassiker. Boken beskriver hur McEnroe var den som gick i bräschen för Nike och den nya tidens branding inom sporten. På så sätt är boken inte bara en biografi över John McEnroes liv utan även historien om hur Beckham kunde bli mångmiljonär.