Etikettarkiv: trygghet

Är du mobilberoende lille vän?

 

mobiler

Dagens människa bygger alltmer av sitt liv runt mobiltelefonen. Vi har den tätt mot kroppen i fickan. Vi fingrar på den hela tiden. Vi tar upp telefonen 100-200 ggr/dag. Vi har den i sängen och det första och sista vi gör vid dagens början och slut är att kolla om något har hänt på mailen eller sociala medier. Kort sagt, vi är beroende av närheten och tryggheten som mobiltelefonen ger oss.

För tjugo år sedan raljerades det över ”Yuppienallen” som finansvalparna sprang omkring med. Idag har de smarta mobilerna blivit just nallar. Psykoanalytiker Donald Winnicott har skrivit om nallar och snuttefiltar som övergångsobjekt som små barn har för att tanka trygghet ifrån, när föräldrarna inte finns till hands. Idag är mobiltelefonen just den tryggheten för många av oss vuxna. En navelsträng mellan oss individer och en värld av kontaktmöjligheter, lösa bekanta, underhållning och arbete.

Imorgon 7 maj startar Stockholm Media Week på Berns. I anslutning till detta arrangerar Starcom ett frukostseminarium om vad mobilen egentligen betyder för oss människor. Då kommer jag samtala med Starcoms vd Jonas Dahlquist om mobilberoende. Han har mobildetoxat i en vecka inför vår träff. Att leva som företagsledare och familjemedlem utan mobiltelefon är en utmaning. Det ska bli spännande att höra vilka reflektioner det ger upphov till att mobilfasta och leva mindre uppkopplat.

Läs mer →

Känslor och anseende nya hårdvalutor i skvalpande tider

250px-felicidade_a_very_happy_boy

Lars Strannegård, professor i företagsekonomi skrev en bra och tänkvärd Understreckare i SvD för en tid sedan. Den handlade om att anseende har blivit den nya hårdvalutan. Han skriver:

Det råder likväl något slags konsensus bland samhällsvetare om att det finns en utbredd osäkerhet kring vem som är trovärdig i dagens västerländska samhällen. Vem man kan lita på när det blåser snålt är inte längre självklart. 1900-talets modernitet innebar ett skapande av stora system, väloljade byråkratier och en tilltro till rationella beslutsprocesser. Men när allt fler system nu upplevs som kollapsade så försvagas också tilltron till gamla institutioner. Auktoriteter och experter som tidigare åtnjöt stor legitimitet har tappat mycket av sin fornstora glans.

Trovärdighet och anseende hänger ihop med trygghet tror jag. Många människor upplever osäkerhet kring roller, arbeten, strukturer och system. Vissa individer (majoriteten) försöker skydda sig genom att benhårt hålla fast vid en ståndpunkt eller ett perspektiv. Men då riskerar man att ständigt tvingas titta bort och bortförklara fenomen och trender i vår tid. Ett postmodernt eller senmodernt samhälle med enorma informationsmöjligheter kräver ett flexibelt förhållningssätt. Strannegård pekar på att samhällets institutioner har ändrats och fortsätter:

I den ”flytande” moderniteten ser alltså inte regleringen ut som tidigare. Hårda lagar som gäller i alla länder blir svåra, för att inte säga omöjliga, att införa. Istället blir reglerna mjukare till sin karaktär men likväl ofta både inflytelserika och effektiva.

Strannegård tar även upp hur anseende hänger ihop med känslor och med psykologi:

Forskare inom sociologi, psykologi och marknadsföring har på olika sätt visat att människor är känslostyrda i större utsträckning än vad många samhällsteorier traditionellt utgått ifrån. Vi köper produkter och tjänster från företag som vi litar på, vi arbetar i organisationer vars grundvärderingar vi respekterar och rekommenderar till andra sådant som vi själva är positivt inställda till. En organisations eller individs anseende skapas av attityder, åsikter och känslor, och när dessa skall styras vädrar varumärkesbyggare och pr-konsulter morgonluft. Om människor vore mindre känslostyrda skulle de flesta reklambyråer slå igen och de flesta pr-konsulter söka sig till andra branscher. Men i den värld som Solove och Power skisserar är ”känsloproduktionen” central; associationer, upplevelser och relationer måste kontinuerligt laddas positivt.

Här får plötsligt psykologer en roll att spela i kommunikationsfrågor såväl interna som externa. För om de är några som är experter på känslor så är det psykologer. För något så flummigt och subjektivt som känslor styr hur vi tänker och handlar. Inte tvärtom.

Mentalisering är på modet

mentalization_clinical_large.jpg

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

Vägverket bygger skyddsräcken för att förebygga självmord

250px-suicidemessageggb01252006.JPG

WeMind rapporterar att Vägverket ska satsa på att förebygga självmord genom att bygga räcken på vissa utvalda broar. Susanne Ringskog Vagnhammar skriver i Läkartidningen om aktuell forskning som visar att skyddsräcken kan minska självmorden från höga broar. Jag misstänker att psykiatern David Eberhard ser det som ett bakslag. Han har ju tidigare ironiserat över Sverige som ”Trygghetsnarkomanernas land”. I sin bok tar han bland annat upp Vägverkets tankar om suicidprevention. Nu tycks det alltså bli verklighet.

Det handlar om några enstaka fall men Vägverket tycker uppenbarligen att det är värt pengarna. Jag funderar på vilken nytta samma pengar skulle kunna göra för att rädda några andra liv. Till exempel genom att förbättra luften på Hornsgatan eller genom att minska sjöfylleriet och alla drunkningsolyckor. I artikeln sägs det också att samhällets mål är en nollvision vad det gäller antalet självmord. Idag begås cirka 1200 självmord i Sverige varje år. Men är det verkligen en självklart hållning? Finns det verkligen inte ett enda självmordsfall som är frivilligt, önskat och väl överväkt?

Här en äldre artikel om Vägverket och broräcken i SvD.

David Eberhard om trygghetsnarkomani

51847426_o_1.jpg

David Eberhard skrev en uppmärksammad debattartikel i DN för två år sedan. I den argumenterade han för att Sverige drabbats av trygghetshysteri. Ett slags nationellt trygghetssyndrom där staten och medborgarna gör allt för att vara så trygga som möjligt. Artikeln fick mycket ris och ros och ledde fram till att Eberhard skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land”, som utkom 2006. En längre intervju med Eberhard finns att läsa här.

Eberhards grundtes är att Sverige har hamnat i ett nationellt paniksyndrom. Eberhard som har lång erfarenhet av individer med panikångest jämför det med hur staten reagerar på vad som sker i omvärlden. Staten och medborgarna ständigt kräver mer trygghet och skydd mot allehanda faror. Tryggheten är falsk eftersom vi väljer att förbjuda och undvika farligheter istället för att lära oss riskvärdering. Vi mår sämre och känner oss otryggare trots att det aldrig varit säkrare att växa upp i Sverige. Vårt överbeskyddande samhälle såväl på individnivå som på nationell nivå har lett oss fel. Vi lever i en falsk trygghet där vi fokuserar på fel saker. Vi lär oss inte att hantera risker och osäkerhet menar Eberhard.