Etikettarkiv: understreckare

Barnens försvare, Alice Miller har gått bort

Per Magnus Johansson, psykolog och psykoanalytiker (som kommenterade Psykfilmen senast) skrev en fin och ömsint Understreckare om Alice Miller förra veckan. Miller dog för en månad sedan och var psykoanalytiker och blev känd som en frispråkig författare som sålde miljonupplagor på 1970-talet. Under sitt liv försvarade hon hela tiden barnen och lyfte fram barnperspektivet till skillnad från många andra psykoanalytiker som hon tyckte hade ett föräldrar eller vuxenperspektiv. Dina problem kan du alltid bearbeta vilket Miller kritiserade. Johansson avslutar sin essä med att sätta in Miller i vår samtid:

Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”

Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.

Intressant resonemang tycker jag. Såväl psykodynamiska som KBT-inriktade teorier tar ofta sin utgångspunkt i den vuxnes perspektiv över sina problem och glömmer barnets perspektiv. Detta trots barnkonventioner och annat.

Sömnigt om Freud

En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,

Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.

Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.

PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.

Medkänsla har sin egen ekonomi

Merete Mazzarella skrev för ett tag sedan en Uunderstreckare om att ”Medkänslan har sin egen ekonomi”. Hon har läst sociologen Candace Clarks omfattande bok ”Misery and company – Misery in everyday life” och som handlar om hur man visar sympati och medkänsla för vänner, arbetskamrater och grannar.

Det finns mycket spännande evolutionär forskning av till exempel Frans de Waal som visar att människor och apor har utvecklat moral och samarbetande tekniker för att de gagnar oss som art. Medkänsla och empati och förmågan att mentalisera och ta den andresperspekti hör säkert till en av dessa viktiga egenskaper. Tor Wennerberg har skrivit en bra essä i DN med titeln ”Först kommer moralen”. Där beskriver han ingående bland andra de Waals tankar.

Corporate Storytelling

Vi människor är fascinerade av myter och legender. Har varit och kommer alltid att vara. Andreas Åberg skriver en Understreckare om att ”Det goda berättandet lönar sig”. den handlar om fenomenet ”Corporate storytelling” eller Organizational storytelling som det heter på engelska. Och visst är det sant att en bra berättelse kan bygga en kraftfull rörelse. Det är fascinerande att se hur ständigt nya myter och legender om företag, personer och grupper ständigt skapas. Alla har ju en relation till berättelsen om IKEA.

Åberg skriver:

På senare år har det blivit alltmer synligt hur berättandet används som ett helt annat redskap, nämligen i kommersiella syften. Denna sida hos berättandet har nu för första gången blivit föremål för en överskådlig handbok på svenska, Storytelling (Liber, 112 s) av ekonomerna Emma Dennisdotter och Emma Axenbrant. Att berättandet används i marknadsföringssyfte är långtifrån något nytt fenomen. Berättelsen om hur Coca-Cola uppfanns av en apotekare som försökte finna ett botemedel mot huvudvärk har haft en ansenlig betydelse för att läskedrycken skulle kunna spridas världen över. Ett nyare exempel är berättelsen om glasstillverkarna Ben & Jerry’s, som är namnen på två amerikanska hippies som på 70-talet gick en korrespondenskurs i glasstillverkning, för att sedan starta en glassbar i en ombyggd bensinmack.

Åberg skriver också om exemplet med Moleskines anteckningsböcker som ett antal intellektuella sägs ha använt. Peter Englund skrev för ett år sedan på sin blogg om sitt förhållande till Moleskine. Det italienska företaget som återupptog tillverkningen av anteckningsböckerna visste vad de gjorde. Jag skrev också ett inlägg om deras framgång.

Jag funderar lite på myten om Freud och psykoanalysen. Är inte det en seglivad berättelse?

PS: På Uppsatser.se finns det fyra uppsatser som bland annat handlar om hotellkedjor och hovleverantörer.

Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter: Läs mer →

Mer kommentarer om Slas

7 januari repriserade Kulturradion ett program med Slas från 1992. Bengt Packalén dricker kaffe och kurar skymning i dennes ateljé. Det blir ett otvunget samtal där Slas får prata på om varför han var så förbannad när han skrev ”Brev till en hembygsgård”, från 1974. Det var förövrigt den första boken jag läste av Claesson. Boken handlar om en författare som blivit inbjudan att hålla ett föredrag på hembygsgården från den trakt han skildrat och blivit expert på (läs ”Vem älskar Yngvej Frej”). Huvudpersonen försöker skriva ett brev där han tackar nej men brevet vill liksom aldrig ta slut och det blir istället en lång ilsken dialog med småböndernas barn. I slutet av programmet blir Slas ilska alltmer förklarlig.

Andra som kommit med insiktfulla kommentarer är Stationsvakt som träffande skriver att:

”Hans språk var bedrägligt enkelt – men innehöll mycket ändå”.

I SvD skriver Richard Swartz en läsvärd Understreckare. Swartz tar upp Claessons antiintellktuella hållning och den metod som han fulländat genom att skildra verkligheten och människorna rakt upp och ned, utan omskrivningar. Det finns en befriande vardaglig hållning i Slas böcker. Det bedrägliga är just att det ser enkelt ut, men Slas var en mästare på upprepningar och dialoger från vanliga samtal människor emellan. Gärna på ett tåg, en säng eller krog. Swartz tar även upp problematiska sidor hos författaren vilket känns befriande i all nostalgi.

För den som inte fått nog har SR Minnen, en inspelning från 1966. Där intervjuas Claesson av Gabrilla Garland om hur han reste i efterkrigstidens Europa som fattig frilansande skribent och tecknare.

Läs även om min relation till Stig Claesson.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur