Tankar om intervjukursen del 2

Château de Médan 1879-1881
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.