En viss säkerhetskänsla infann sig under den andra intervjun med en främmande person. Jag blev för säker på mig själv. En typ av säkerhet som den erfarne inte har men den oerfarne kan få när man tror att man kan. Den andra intervjun var på många sätt en utmaning. När samtalet flyter på och nervositeten i rummet försvinner är det lätt att fångas av den andres berättelse. Jag följer med, tänker på egna erfarenheter, känner och frågar, letar efter saker som jag själv är intresserad av. Istället för att fokusera på ämnet och den andre personens berättelse. Det är först på video efteråt som det kommer fram. I stunden märker jag inget. Jag blir hänförd av samtalets makt. Samtidigt som det inte är en alltigenom önskvärd företeelse när man ska göra en djupintervju så kan jag inte komma ifrån att jag är glad för att jag blev meddragen. För det är ju i möten som jag får kickar. Det är ju just för att jag i stunden blir påverkad, hänförd och förälskad som det är fantastiskt med människor. Det låter som en kliché, men det är sannerligen en viktig insikt.
Etikettarkiv: djupintervju
Tankar om intervjukursen del 3
Den första intervjun med en främmande person blir inte som jag tänkt mig. Hur skulle den kunna bli det? Man gör sig bilder och tankar i förväg men sedan stänger man dörren, sitter mitt emot en annan person och undrar vad som ska hända. Det är på många sätt en utmanande situation. Den intervjuade vet inte vad vi ska prata om och ingen av oss känner varandra. Nu har vi femton minuter på oss att utforska situationen, rummet och stämningen.
När vi sitter tillsammans efteråt i vår handledargrupp slår det mig hur mycket av diskussionerna som handlar om hur man ska vara. Vad är för rättframt? Vad är för passivt? När tar man för mycket/lite plats. Den enda rimliga slutsatsen är att man bör vara sig själv i den här situationen, precis som alla andra situationer i livet. Det enda jag är bra på, det är att vara mig själv. Att vara sig själv på ett medvetet plan är att inte vara fullt medveten om det. Att kunna följa med en annan människa i samtalet, samtidigt som man behåller kontrollen i tanken. Jag tror att svårigheten ligger i att vi i dagens samhälle är trogna oss själva i för liten utsträckning. Vi famlar efter en manual eller en sanning istället för att lita på det vi redan kan och vet. Att vara oss själva.
Tankar om intervjukursen del 2
P skulle berätta en personlig berättelse. Jag skulle vara barnmorska åt berättelsen. Vi hade bitvis fantastiskt roligt efteråt när vi tittade på materialet. Vid ett tillfälle var jag tvungen att stoppa bandet och låta alla skratta ut för vi kunde inte bärga oss. Vår handledare är inte den som skräder orden så min första djupintervju måste anses lyckad med tanke på hur få kritiska kommentarer jag fick. Det är intensiva timmar vi går igenom. Jag upplever att vi alla ger och tar på ett förtroendefullt sätt. Vi pratar mycket om hur aktiv/passiv man ska vara som intervjuare. Man ska vara lagom, men tyvärr är det ett hopplöst flyktigt mått. Jag skulle kunna rabbla upp en massa klichéartade nyckelord om hur man bör vara som intervjuare. Närvarande, intresserad, ge berättaren plats, inkännande, naturlig, aktivt lyssnande etc. Jag inser att det dessa ord blir löjeväckande för att beskriva vad som händer i rummet. För oss fyra och vår handledare har det i högsta grad konkret betydelse. Det känns lite som att beskriva en målning av Paul Cézanne.
Tankar om intervjukursen
Förra veckan inledde vi första årets höjdpunkt på psykologilinjen; intervjukursen. Nu börjar det på riktigt. Fem eftermiddagar kommer vi att göra djupintervjuer i 15 minuter med efterföljande feedback i 15 min. Intervjuerna bandas och sedan tittar vi på dem i grupper om 4-6 tillsammans med en handledare. Under en 40 minuter stoppar vi, pausar, spolar tillbaka och ger varandra kommentarer, kritik och försöker se vad som händer i det personliga mötet. De första två gångerna övar vi på varandra i klassen. Därefter kommer vi göra intervjuer med främmande personer, mestadels andra psykologstudenter.
Fokus skiftar från teori till praktik. Vårt praktiska handlag dissikeras. Andra saker dyker upp. Bilden av oss själva och kurskamraterna förändras. Det är en personlig process vi har satt igång. Krävande känslomässigt. Utlämnande. De ställer många frågor om vad en djupintervju är för något? Hur samtalar man? Vad ska man säga, göra, lyssna? Hur ska man tänka?
Igår fick jag min första riktiga psykologkick. Det här vill jag hålla på med. Efter tre timmar igår var jag trött men glad. Pelle hade föreslagit att vi i gruppen skulle gå ut och käka efteråt. Köttbullar och potatismos på Tranan var en perfekt nedvarvning.