I DN Söndag 11 november (ej på internet) skriver journalisten Dan Josefsson om hur det är att vara hemma med sitt barn. Josefson har upptäckt att anknytningsteorin kan användas som ett argument för att män är lika bra vårdnadshavare som män. Han driver tesen att män är lika bra anknytningsobjekt för det lilla barnet som kvinnor. Till stöd för detta hänvisar Josefsson till boken ”Anknytningsteori”. Det är en lärobok skriven Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander (Natur och Kultur, 2006). En annan källa är Philip Hwang, professor i psykologi och som forskat kring anknytning sedan 1980-talet. Nu är det inte riktigt så enkelt som Josefsson vill göra gällande.

Anknytningsteorin är en spretig lära som inte har en enhetligt syn på mammor och pappor. Det väljer Josefsson att bortse ifrån. En del forskning har kommit fram till att mammor har ett biologiskt försprång jämfört med pappor, på grund av hormonella faktorer som aktiverar anknytningsbeteende hos mamman under graviditeten och efter förlossningen (Se tex. sid. 322 i i ”Anknytningsteori”). En av de som för fram denna ståndpunkt är Sara Blaffer Hrdy (Mother Nature: Natural selection & the female of the species, 1999). Men det finns fler. Man kan alltså inte dra slutsatsen som Josefsson gör att det är bevisat att män är utrustade med samma förutsättningar som kvinnor. Man kan önska att det är så och tycka att detta eventuella försprång inte spelar någon roll men det är ingalunda klarlagt.

Överlag har anknytningsteorin fått kritik för sin aningen deterministiska syn på barns utveckling. Anknytning blir ibland något nästan metafysiskt vilket all utvecklingspsykologi står och faller med. Trots att anknytningsteoretikerna själva hävdar att så inte är fallet har teorierna om anknytning än för allomfattande ansats enligt mig och många andra. Det är lite som med psykoanalysen. Det går liksom inte att kritisera teorin utan det finns alltid ett motargument.

I ”Ögonblickets psykologi” (2004) av Daniel Stern för han fram en annat perspektiv på anknytning. Där ses anknytning som ett enklare och mera grundläggande motivationssystem. Tack vare anknytning utvecklar barn och vuxna förmågan till intersubjektivitet (dvs. förmågan att dela en känsla, upplevelse eller intention). En trygg anknytning är en bra grund för det lilla barnet att utveckla intersubjektivitet men det är ingalunda ett krav. Stern ser intersubjektivitet som ett annat motivationssystem som inte är detsamma som anknytning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir det att kunna utveckla intersubjektivitet. Det är en annan kvalité i intersubjektivitet än i anknytning. Man kan känns intersubjektivitet utan att knyta an till en person menar Stern som därmed reglerar i vilken utsträckning anknytning kan sägas determinera vårt mellanmänskliga samspel efter småbarnsåren. Jag kommer utveckla de här tankarna i min utlovade artikel om Stern. Tills vidare får ni hålla er till tåls med referatet från Sternföreläsningen där förklaras begreppet intersubjektivitet mera utförligt.