Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

225px-phil_1.jpg

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter:

Läser man dem som man tittar på bilder av det aktuella Parismodet och tänker att det mesta är för extremt för att ta efter men att man väl kanske kan göra någon mindre ändring i sin garderob – eller sitt liv? Ta upp eller lägga ner en fåll, arbeta bort någon dålig vana? För egen del föreställer jag mig att många läser ungefär som jag själv läser kokböcker; jag har så gott som aldrig för avsikt att tillaga någon av de rätter jag läser om men jag blir ändå smått stimulerad – och sugen – av själva läsningen. Jag tänker mig också att många flitiga läsare kan ironisera över böckerna, ja, rentav vara måna om att understryka att de ingalunda tar dem på fullt allvar.

Det ligger nog en del i det. Själv köpte jag både Denise Rudberg och Carolina Gynnings ”Ego girl” av ironiska skäl. Det finns nog fler som gör så. Själv har jag flera hål i mina byxor som jag skulle behöva laga, och kanske lägga upp. Mazzarella fortsätter:

Men den riktigt stora frågan är hur relevant den av Aspelin så omhuldade Buber egentligen är. Det autentiska mötet i Bubers mening beskriver Aspelin såhär: ”Om du träder i relation med någon vänder du dig varken utåt eller inåt utan öppnar dig, i närmast översinnlig mening. Jaget och Duet är inte separerade från varandra och inte heller likformiga. Det uppstår en sällsam, djupandlig sympati er emellan. Du upphör att kategorisera den andre och upplever honom/henne i stället som en levande varelse, precis som du själv. Du är inte upptagen av dig själv med att reflektera över dig själv över ditt tänkande och känslotillstånd. Du befinner dig så att säga mitt i livet.”

Mazzarella tycker det här verkar bli för mycket. Så innerliga relationer orkar vi inte ha med alla människor, och det måste jag verkligen instämma i. Att som Aspelin hämta argumentationskraft från Martin Buber känns inte särskilt aktuellt idag. En teologisk filosof från början av 1900-talet. Det är sällan man hör Bubers namn nämnas i något sammanhang idag.

Mazzarella hämtar inspiration från Richard Sennett som menar att det inte är något fel att spela roller i offentligheten. Vi borde göra det mer än vad vi gör idag menar Sennett. En välskriven och uppiggande essä som ställer sig kritiskt till kritiker av samtiden.