Tankar om intervjukursen

Förra veckan inledde vi första årets höjdpunkt på psykologilinjen; intervjukursen. Nu börjar det på riktigt. Fem eftermiddagar kommer vi att göra djupintervjuer i 15 minuter med efterföljande feedback i 15 min. Intervjuerna bandas och sedan tittar vi på dem i grupper om 4-6 tillsammans med en handledare. Under en 40 minuter stoppar vi, pausar, spolar tillbaka och ger varandra kommentarer, kritik och försöker se vad som händer i det personliga mötet. De första två gångerna övar vi på varandra i klassen. Därefter kommer vi göra intervjuer med främmande personer, mestadels andra psykologstudenter.

Fokus skiftar från teori till praktik. Vårt praktiska handlag dissikeras. Andra saker dyker upp. Bilden av oss själva och kurskamraterna förändras. Det är en personlig process vi har satt igång. Krävande känslomässigt. Utlämnande. De ställer många frågor om vad en djupintervju är för något? Hur samtalar man? Vad ska man säga, göra, lyssna? Hur ska man tänka?

Igår fick jag min första riktiga psykologkick. Det här vill jag hålla på med. Efter tre timmar igår var jag trött men glad. Pelle hade föreslagit att vi i gruppen skulle gå ut och käka efteråt. Köttbullar och potatismos på Tranan var en perfekt nedvarvning.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!