månadsarkiv: december 2009

Blandaren är här!

blandaren620_541325bSå har äntligen 2010 års Blandaren kommit ut. Den kan nu köpas av någon KTH-mupparna på stan. SvD hade en-bakom-kulisserna-artikel med årets redaktion. Efter som Elsa varit med i redaktionen i tåv år och det här året tillhört stödtruppen så har jag fått lära känna Blandaren från insidan. Blandaren har funnits sedan 1863 och ofta gjorts av män. Men sedan ett par år tillbaka är det tjejerna som sätter sin prägel på tidningen:

omslag

Ända sedan starten har Blandaren haft en starkt grafisk profil och har länge mest påmint om en dadaistisk konstantologi. Detta förstärks nu av att den nya redaktionen – som utgörs av sex kvinnor och en man, alla mellan 23–25 år gamla – är både arkitekt- och konststuderande (till skillnad från tidigare redaktioner som nästan uteslutande varit manliga teknolog- och/eller arkitektstudenter). Upplägget är detsamma; en collagetidning i A3-format med absurdistiska illustrationer och citat, utplacerade med ett till synes anarkistiskt förhållningssätt. Men tonfallet har utvecklats och i det senaste numret kan genus- och queerteman skönjas bakom den lekfulla estetiken.

–Redaktionen bjuder in äldre redaktörer till middag, eller så kallade bludderträffar, 16 gånger per år. Till punschen och kaffet plockas ritpapper fram. Allt vi ritar sparas och allt som sägs spelas in och transkriberas. Man vet aldrig var ett bludder slutar. Dessa 16 möten utgör råmaterialet till ett nummer.

Kul att traditioner som Blandaren och julen fortsätter trots kristider.

SBU utvärderar datorhjälpmedel för barn med ADHD

SBU (Statens Beredning för Medincinsk Utvärdering) rapporterar att man utvärderat datorhjälpmedel som används i skolan för att underlätta för barn med ADHD. Effekten av datorhjälpmedlen visar sig dock vara en besvikelse.

SBU kallar sig på sin hemsida för ett ”kunskapscentrum för hälso- och sjukvården”. Därför blir det en smula märkligt när de ger sig på att utvärdera insatser i skolan. Jag känner inte till forskningen och rapportens innehåll men det är något konstigt när det medicinskt inriktade SBU bedömmer allehanda saker. Som om de vore experter på skolan och ADHD.

I Ekots inslag uttalar sig läkaren och professorn Gunilla Thernlund på följande vis:

– Det är sorgligt för det behövs forskning på mer vardagliga metoder, för att se vad som fungerar. Det har stor betydelse för vården, för patienterna att man utvärderar metoder som kan vara till nytta för patienten. Det är för lite klinisk forskning, det gäller särskilt inom psykiatrin och barnpsykiatrin, säger Gunilla Thernlund.

Det är förvisso sant, men varför ska samhället förlita sig så slaviskt på SBU?

Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi

jonasIdag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.

För mig var Robinson en större grej. Jag minns fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.

En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.

Obs i P1 om Daniel Stern, relationer och nuögonblick

Daniel-Stern

Idag (tisdag 1 december) sändes ett kortare inslag i OBS i P1 där journalisten Annika Nordin diskuterade Daniel Stern och det relationella perspektivet inom psykologin. Stern föreläste i september på Stockholms Universitet i samband med att han blev utsedd till hederdoktor. Det var en fin föreläsning där han som vanligt varvade anekdoter med tankar om det terapeutiska mötet. Lyssna på programmet eller läs inslaget som text. Nordin tar upp en händelse som en psykoanalytiker berättat i den legendariska Boston Change Process Study Group och som Stern älskar att återberätta:

I sin installationsföreläsning i Stockholm beskrev han just hur psykoterapi oväntat kan öppna mot mycket tidiga nivåer och erfarenheter i den mänskliga utvecklingen. En patient som alltid hade legat bortvänd på terapisoffan, satte sig plötsligt upp och såg ansikte mot ansikte, länge och djupt sin analytiker i ögonen. Hej, var allt den överrumplade analytikern kom på att säga. Men detta blev en vändpunkt i terapin. Ett unikt och genuint förändrande ögonblick av nu och då. Jag förstod, sa patienten, att du var på min sida. Med hejet följde också en rörelse av förvånat höjda ögonbryn, ett leende och ett melodiöst tonfall. Och nuets ögonblick öppnades ända ner  mot en tidig erfarenhet på relaterandets mikronivå och kom att innebära en ny tillit och förändring i livet.

Klockrent. Att vara en neutral terapeut som frågat klienten varför denne plötsligt söker ögonkontakt, hade kanske handlat teoretisk rätt, men missat att vara mänsklig i situationen.

Mer om nuögonblick och Daniel Stern.

Terapikartan

terapitr_d620_537799cThomas Drost bloggtipsade nyligen om en kul terapikartan som SvD publicerat. Här kan man klicka sig till det interaktiva terapiträdet. I stort är det en bra överblick även om den psykodynamiska grenen frånkopplats lite väl mycket från övriga terapiformer. T.ex. ligger ACT som ryms inom den kognitiva traditionen men inslagen av acceptans är ganska närvarande i vissa psykodynamiska terapiformer. Interpersonell terapi placeras under den kognitiva grenen oftast för att den är en manualiserad terapiform. Men vad jag förstått praktiseras den främst av psykodynamiskt inriktade terapeuter som har en integrativ syn på terapiformer. Interpersonell terapi har många likheter med den relationella skolan inom psykodynamisk terapi och är egentligen lite olika varianter och ansatser till relationell psykoterapi.

Att äta antidepressiva läkemedel som SSRI

Cipramil

Skribenten Elin Grelsson har skrivit ett blogginlägg om SSRI så funkar det. Där beskriver hon sina erfarenheter av att äta. Cipramil, en av de vanligaste SSRI-preparaten. Det gör att hjärnans förmåga att ta upp serotonin ökar vilket gör att känslan av nedstämdhet blir lägre.  Grelsson tar upp att en del personer blir sämre de första veckorna av medicinen för att sedan få en rejäl skjuss uppåt som därefter stabiliserar sig. Hon tar också upp vanliga biverkningar som muntorrhet, trötthet och avsaknad av sexuell lust. Idag äter cirka 6 %, eller 600 000 svenskar någon form av SSRI-preparat. Trots att det blivit vanligt saknar många de mest elementära kunskaperna om medicinerna. På en föreläsning nyligen framhöll en psykiater att kanske så många som hälften av alla patienterna inte tar sina mediciner på rätt sätt och att det var ett allvarligt problem. Det diskuteras sällan kring biverkningar och hur man ska få patienterna att följa rekommendationerna. Det är lätt att få förhållningsregler av sjukgymnaster och behandlare men svårare att följa dem.