Bra skådespelare. En fascinerande och tragisk historia som berör. Bra kläder, miljöer, scenografi etc. Alla förutsättningar fanns i filmen Savage Grace (2007) i regi av Tom Kalin, ändå är resultatet mediokert. Kalin illustrerar storyn och manuset blir till pliktskyldiga repliker inklämda på en och en halv timme. Julianne Moore är filmens dragplåster. Hon spelar den deprimerande och aningen maniske överklassfrun Barbara Daly Beakland. Hon har ett gränslöst förhållande till sin son Tony (Eddy Redmayne) i motsats till sin frånvarande make Brooks (Stephen Dillane), en klassiskt karriärist. Filmen börjar 1946 i New York, sedan förflyttas handlingen rapsodiskt framåt via Paris 1959, Cadaques och Mallorca 1967-68, samt London 1972 där sonen mördar Barbara.

Barbara och Brooks går skilda vägar 1968 när Brooks är otrogen med Blanca, Tonys flickförbindelse. Tony verkar inte bry sig så mycket han fördjupar istället sin homosexuella relation. Barbara och Tony förälskar sig sedan i den levnadsgladne Sam. Barbara har svårt att acceptera Tonys homosexualitet. Deras relation blir allt mer insnärjd och till slut förför hon Tony för att försöka få honom att överge sin sexuella läggning. Strax efteråt dödar Tony modern med kniv.

”Savage Grace” bygger på en verklig historia som skildrats i en bok med samma namn, av Natalie Robins och Steven M.L. Aronson.

Filmen stressar fram genom de olika episoderna. Fokus skiftar mellan olika huvudpersoner och det blir en övermaga uppgift att nyansera personporträtten. Barbaras olycka problematiseras inte. Inte heller Brooks eller Tony som karaktärer. Regissören och manusförfattaren verkar tro att en grym och tragisk historia räcker. Att den inte behöver dramatiseras. Men film och berättelser måste innehålla dramatik.

Savage Grace blev den sista filmen jag hann med på Stockholms Filmfestival som visat förvånansvärt många bra filmer.