Etikettarkiv: incest

Dogtooth, filmrecension för Psykologtidningen

Dogtooth är en hyllad grekisk film av regissören Giorgios Lanthimos. Filmen har premiär i juni, men hyllades redan i Cannes 2009 av juryn med ett särskilt omnämnande. Filmen gjordes innan finanskrisen som gjort Grekland till ett krisland. Dogtooth är en plågsam feel-bad film med många lager som tidigare har analyserats inom ramen för Psykologer tittar på film.

I Dogtooth får vi följa tre vuxna barn som lever instängda i ett välbärgat villahem utanför Aten. De får inte gå utanför tomten och hålls fångna i familjens våld. Regissörens ambition var från början att göra en film där föräldrarnas omsorg och skydd av barnen visar sig bli till en stjälpande hand istället för till hjälp. Men under inspelningsprocessen som präglades av improvisation samt med uppdagandet av historien om Josef Fritzl som spärrade in sin familj, förvandlades Dogtooth till en mörk berättelse. Det finns en obehaglig sadististisk stämning mellan barnen som tar sig uttryck i allehanda märkliga lekar. Barnen har fått lära sig allehanda märkliga ord och begrepp som på ett illustrativt sätt visar hur inlärt vårt språk och våra beteenden är. De undervisas hjälpligt av modern hemma och gör uppträdanden som får mig att tänka på julfester på bygdegården.

Filmen balanserar det absurda i att barnen får lära sig att Frank Sinatra är deras farfar, att katter är zombies och att de har en bror som rymt hemifrån och blivit dödad. Det är komiskt samtidigt som det är djupt tragiskt. Utråkade av tristess och brist på stimulans konkurrerar barnen om föräldrarnas gunst i olika tävlingar. Barnen leker sadistiska lekar med varandra och deras världsbild är så förvrängd att det blivit normalt att klippa sönder armar och ben på barbiedockor.

Fadern, en direktör på en fabrik dikterar och kontrollerar allt familjen gör. Hans psykopatiska drag förklaras aldrig men vi anar en uppblåst självbild med narcisstiska drag, kombinerat med en stark rädsla för omvärlden. Mannen, familjefadern som våldför sig på sin familj blir också en illustration till hur vår civilisation kryllar av män med problematiska maktanspråk som tagit såväl familjer som hela länder i gisslan.

Barnens enda kontakt med yttervärlden är en kvinnlig säkerhetsvakt från faderns jobb. Hon förs varje vecka med ögonbild till familjen, för att träffa sonen på tu man hand. Faderns föreställning om att sonens sexuella behov måste tillfredställas blir samtidigt till en öppning för barnen. Mötet med yttervärlden visar sig svårt för fadern att kontrollera. Barnens hunger på intryck och influenser utifrån gör dem sårbara men samtidigt lär de sig fort.

Filmen har många nivåër. Det är dels en mardrömsliknande familjetragedi, samtidigt som är det en beskrivning av hur man kan styra barn att lära sig acceptera det mesta. Men det ger också en bild av det grekiska samhällets snabba förändringar där familjen som institution hotas av globalisering och modernitet. I individualismens tidsålder flyr rika familjer till gated communitys för att skydda sig.

Lanthimos jobbar mycket med kameran och lyckas förmedla en obehaglig instängd känsla. Det är ibland suddigt och tyst på ett sätt som förstärker apatin. Upptrappningen av restriktioner och våld hotar att driva familjen mot en katastrof. Den äldsta dottern börjar ana föräldrarnas manipulation liksom barnen egna begär som tycks allt svårare att kontrollera måste få en lösning. Man anar pubertetens utvecklingskraft, som här blir ett hopp om förändring. Filmen är ett måste för psykologer, såvida man inte har fått nog av ångest på jobbet.

PS: Här en bra intervju med regissören i tidskriften Electric Sheep.

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Syskonbadd

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

konstenatt16.jpg

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Incest och gränslösa familjeband i Savage Grace

th-savage5.jpg

Bra skådespelare. En fascinerande och tragisk historia som berör. Bra kläder, miljöer, scenografi etc. Alla förutsättningar fanns i filmen Savage Grace (2007) i regi av Tom Kalin, ändå är resultatet mediokert. Kalin illustrerar storyn och manuset blir till pliktskyldiga repliker inklämda på en och en halv timme. Julianne Moore är filmens dragplåster. Hon spelar den deprimerande och aningen maniske överklassfrun Barbara Daly Beakland. Hon har ett gränslöst förhållande till sin son Tony (Eddy Redmayne) i motsats till sin frånvarande make Brooks (Stephen Dillane), en klassiskt karriärist. Filmen börjar 1946 i New York, sedan förflyttas handlingen rapsodiskt framåt via Paris 1959, Cadaques och Mallorca 1967-68, samt London 1972 där sonen mördar Barbara.

Barbara och Brooks går skilda vägar 1968 när Brooks är otrogen med Blanca, Tonys flickförbindelse. Tony verkar inte bry sig så mycket han fördjupar istället sin homosexuella relation. Barbara och Tony förälskar sig sedan i den levnadsgladne Sam. Barbara har svårt att acceptera Tonys homosexualitet. Deras relation blir allt mer insnärjd och till slut förför hon Tony för att försöka få honom att överge sin sexuella läggning. Strax efteråt dödar Tony modern med kniv. Läs mer