Den ofrivilliga bloggpausen

Så blev det december och drivor av inlämningsuppgifter och jobbgrejer skulle plötsligt göras. Så blev det jul, och nyår och jag reste till Berlin. Så blev jag sjuk och så hade det plötsligt gått en månad sedan jag skrev något på bloggen. Detta måste jag försöka ändra på. Massor av oskrivna tankar, debattartiklar och filosofiska funderingar har under tiden förflutit. Dessutom har jag flera spännande projekt och åtaganden som jag hoppas kunna berätta mera om. Bara jag blir frisk och får lite styrsel på saker och ting.

Imorgon sitter jag återigen i telefonslussen på Radiopsykologen. Kanske var det någon som lyssnade på Radiopsykologens julspecial i mellandagarna? Jag svarade i telefonen, men kanske mer intressant var nog panelsamtalet om julen. Förutom radiopsykologen Malin Edlund diskuterade Bosse Löthen, författare och radiojournalist och Teresa Tönisberg, psykolog och komiker. Det var ett personligt samtal om lyssnarnas frågor där de även berättade om egna kluvna känslor kring julen. För den som inte hunnit komma ikapp det nya året kanske en lyssning på julprogrammet kan vara till hjälp?

Nytt misstänkt självmordsförsök på Flashback

DN rapporterade igår om ett nytt fall där en ung person aviserat att denne tänkte ta livet av sig. Rikskriminalens nätspanare fick nys om detta och försökte spåra personen. De kontaktade Flashback för att få hjälp att identifiera personen men organisationen  svarade aldrig. Polisen lyckades dock spåra personen på annat sätt och fick kontakt med den självmordsbenägne personen.

Att Flashback fortsätter att köra sitt eget race trots händelsen för två månader sedan när en ung kille tog livet av sig, är ingen överraskning. Men kanske vore det på sin plats att fundera över rimligheten i Flashbacks inställning till människor som är en fara för sig själv.

Läs även min tidigare debattartikel på Newsmill med anledning av självmordet på nätet.

PS: Jack Werner berättar om ett tidigare självmordsförsök på Flashback som några användare lyckades avstyra.

Seminarium om transsexualism och psykisk hälsa

Föreningen för Psykisk Hälsa (Sfph) har börjat arrangera fler intressanta seminarium. För en tid sedan lyssnade jag på en bra diskussion med anledning av självmord och internet. Den här gången gör man ett frukostseminarium om transsexualism och psykisk hälsa, den 16 december på ABF-huset i Stockholm. Senaste numret (nr 4, 2010) av tidskriften Psykisk hälsa På ABF-huset mellan 8 0ch 9.30 diskuterar transsexuellas utsatthet som grupp och behovet av ökad kunskap om deras behov. Socialstyrelsen har nyligen utrett hur vården, stödet och de rättsliga villkoren för dem kan förbättras.

Paneldeltagarna på seminariet är Linda Almqvist, Socialstyrelsen, Anneli Svensson, socionom/kurator, Per-Anders Rydelius, professor i barn/ungdomspsykiatri och Malinda Flodman, RFSL.

Detaljer: Torsdag 16 december kl 08.00-09.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Pris: 100 kr kontant (kaffe och smörgås ingår). Kostnadsfritt för medlemmar i Sfph. Anmäl dig till seminariet här.

Urspårad diskussion om Wikileaks

Vart tog den sansade debatten om Wikileaks vägen? Media verkar hamnat i masspsykos och öser invektiv och sprider myter om Wikileaks och deras avslöjanden. det märkliga är att så lite seriös diskussion har handlat om motiven till Wikileaks publiceringar. Är det verkligen så att sajten är ett säkerhetshot eller kan det möjligen vara så att deras önskan om fri informationsspridning hotar både första, andra, tredje och fjärde statsmakten?

IT-entreprenören och debattören Urban Lindstedt försöker sansa debatten genom att påpeka att Wikileaks faktiskt motverkar slutenheten i samhället. Han skriver:

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Det låter ju bra och de flesta brukar uppfatta den typen av initiativ som positiva.

Studio Ett på P1 hade även en bra diskussion idag om hotet mot friheten och öppenheten på Internet med Linus Larsson nyhetschef på Computer Sweden och Christoffer Kullenberg, forskare och internetaktivist. Lyssna även på en annan diskussion i samman program om vad detta innebär för journalistiken.

DeepEdition tar också upp de märkliga diskurserna kring Wikileaks. Oscar Swartz slutsats är att de som inte har något att dölja har inget att frukta av Wikileaks publiceringar.

Känslan man får är att Julian Assange är en terrorist som det vore skönt om någon knäppte. Assange må vara en smula anarkistisk och hela projektet Wikileaks ha sina märkliga sidor men det känns som att det är en absurd medial dramaturgi som  piskar upp en hetsig stämning. Vem vinner på det? Jo, de som vill övervaka och kontrollera Internet ännu mer än idag.

För den initierade, läs även detta långa inlägg med Assange egna ord och syn på syftet med Wikileaks, kommenterat och analyserat.

Jag avslutar med några ord av Assange själv:

“To radically shift regime behavior we must think clearly and boldly for if we have learned anything, it is that regimes do not want to be changed. We must think beyond those who have gone before us, and discover technological changes that embolden us with ways to act in which our forebears could not. Firstly we must understand what aspect of government or neocorporatist behavior we wish to change or remove. Secondly we must develop a way of thinking about this behavior that is strong enough carry us through the mire of politically distorted language, and into a position of clarity. Finally must use these insights to inspire within us and others a course of ennobling, and effective action.”

Julian Assange, “State and Terrorist Conspiracies”

Uppdatering: Läs Rasmus Fleischers pedagogiska text om vad som driver Wikileaks.

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

Psykologer tittar på film visar Det vita bandet

Så har det blivit dags för årets sista Psykologer tittar på film Torsdag 9 december visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Här får får vi följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. I centrum för handlingen står byns barn som verkar göra lite som de själva vill. Filmen hyllades unisont och vann Guldpalmen i Cannes förra året.

Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.


Artikelserie om sociala nätverk i DN

SvD hade en längre artikelserie om sociala medier tidigare i höstas som jag skrev om. DN:s Insidan följer nu upp med något liknande, även om det inte varit så mycket nytt under solen så här långt. Nätverksforskaren Fredrik Liljeros beskriver några grundprinciper för nätverk i den här intervjun. Socialpsykologen och professor Lars-Erik Berg beskriver hur han ser på sociala nätverk. Berg ger uttryck för en nätpositiv hållning som känns väldigt 90-tal i mina öron:

– Internet ger oss fantastiska tillfällen att bilda grupper med likasinnade. Eftersom nätet ger oss tillgång till mer än det som finns i vår omedelbara fysiska närhet har vi större möjligheter att leka med och omforma våra identiteter.

Njae. Ny forskning om hur vi beter oss på sociala nätverkssajter stödjer inte den omhuldade tanken från IT-evangelister på 90-talet att vi kan leka och experimentera med våra identiteter på det sätt Berg antyder. Snarare ser vi en motsatt utveckling att vi allt mer beskriver och blir dem vi redan är på sociala nätverk som t.ex. Facebook.

Uppdatering: Fler artiklar i ämnet. Om dagens isolerade familjer och om olika typer av slutna eller öppna nätverk som ordenssällskap t.ex.

Zadie Smith om generation Facebook

DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.

Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.

Med kameran som vapen

Osloprocessen är sedan längesedan söndervittrad och fredssamtalen mellan israeler och palestinier befinner sig på sparlåga. Men en sak fortskrider alltjämt. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer och byggs fortfarande ut, trots allt prat om byggstopp. Idag bor en halv miljon israeler på ockuperad mark. Settlerwatch är en organisation som sprider information om problemet med bosättningarna och det allvarliga läget för mänskliga rättigheter på Västbanken. Settlerwatch drivs bl.a. av min bror Johannes Mosskin. Nästa vecka, 24-28 november, arrangerar de utställningen pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm. Där kommer filmer från den israeliska fredsorganisationen B’Tselems projekt ”Shooting back” att visas. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under ett antal år har palestinier filmat sin utsatta vardag där hot och trakasserier är vanligt förekommande. I samband med utställningen kommer flera seminarier med intressanta gäster att äga rum.

Bland gästerna kan nämnas B’Tselems Europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), Uri Rothman (förste ambasssadsekreterare vid Israels ambassad), med flera.

Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen är ett samarbete mellan Settler Watch och Kulturhuset. Med stöd från Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Programmet är gratis och du hittar det här i sin helhet med gäster och tider. Här är trailern till evenemanget.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dd8A0XFvBj4&fs=1&hl=sv_SE]

16 typer av chefer

”16 typer av chefer – och vad de säger till psykologen” (Liber) så heter en ny bok om ledarskap av Mattias Lundberg och Anders Wahlberg. Det är den tredje boken om chefer och chefande. Den första handlade om män och den andra om kvinnor. Författarna är båda psykologer med gedigen bakgrund inom ledarskap och organisation.

Den tredje boken i serien fokuserar på alla dessa chefer som de flesta av oss har eller har haft. Vi tittar på 16 av de mest typiska chefstyperna som ”den delegerande”, ”den enastående”, ”den konflikträdde” och många fler.

PS: Tidningen Chef hade för en tid sedan en intervju och genomgång av några av de chefiska arketyperna.