Extremt gruppsykologiskt experiment i den chilenska gruvan

Så håller en episk saga på att få sitt lyckliga slut: den om 33 hopplöst instängda gruvarbetare. Nu bärgas de in en kapsel som får mig att tänka på Inception. Jag pratade om gruvolyckan för en månad sedan i SR P4 Metropol och diskuterade huruvida en tro på Gud kunde hjälpa den som är fast i en mörk gruva. Igår (13 oktober) kommenterade jag i SR P4 Radio Blekinge (cirka 15.10-15.15) glädjen och baksmällan som med all sannolikhet kommer drabba gruvarbetarna i efterdyningarna av katastrofen. Livet kommer aldrig bli normalt igen för de chilenska arbetarna. Hela dramat påminner rätt mycket om den berömda flygkraschen i Anderna, även om deras situation nog var snäppet mer extrem. Det verkar vila en förbannelse över Chile!

Tom Lundin säger till DN att gruvarbetarna kommer att riskera PTSD (post traumatiskt stress syndrom) vilket nog stämmer. Hela händelseförloppet kring gruvan är som en våt dröm för en psykologstudent. Ett experiment i gruppsykologi som aldrig hade passerat de etiska nämnderna. Nu väntar jag bara på alla forskningsartiklar, avhandlingar, böcker, filmer, dokumentärer om gruvolyckan.

Dags att öppna psykakut på nätet

Jag har skrivit en debattartikel på Newsmill med anledning av den tragiska hängningen på Flashback. Här är hela texten i sin helhet.

Så har det alltså hänt, det första direktsända svenska självmordet på Internet. En djupt tragisk händelse. Jag lider verkligen med de anhöriga. Innan vi vet alla omständigheter i det enskilda fallet och letar syndabockar är det värt att för alla oss som vistas på sociala medier att fundera över det som skett. Kanske är det dags för polisen, psykiatrin, psykologkåren och andra som jobbar med folkhälsoarbete att fundera på om vi inte måste ut på nätet med mobila team. Händelsen visar att sociala medier är en del av verkligheten och inte en skyddad verkstad.

För oss som följt Internet under en lång tid är det egentligen inte överraskande. Allt fler privata händelser som bröllop och begravningar sänds på nätet. Men när nu någon tar sig liv framför en kamera är det likafullt chockerande.

I måndags vid lunchtid pågick i 80 minuter en diskussionstråd på ett anonymt Internetforum Flashback, där användaren lurifaxFlux, en ung 21-årig kille skrev:

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig. Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns. Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka. Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Därefter vidtog en märklig diskussion där en del hejade på honom att genomföra självmordet medan andra försökte få honom på andra tankar. De flesta läste förmodligen nyfiket men gjorde ingenting. Någon ringde polisen, men det var försent. Polisen hann inte fram i tid. På en videolänk kunde folk följa självmordet och ta del av chockerande bilder. Såväl den efterföljande diskussionstråden som bilderna i sig är upprörande.

Händelsen väcker en del frågor kring det egna individuella ansvaret hos oss var och en. Vi lever i en föreställning att internet och sociala medier är en låtsasvärld skild från verkligheten. Många användare och besökare på Flashback tycks bekymmerslöst sprida skvaller och rykten. När en så allvarlig situation som ett självmord är under uppsegling tar folk det inte på allvar. Inom socialpsykologin har forskningen gång på gång visat att ju fler människor som bevittnar ett brott eller en olycka desto mindre troligt är det att någon faktiskt ingriper. Det som sker på Flashback och andra sociala forum kan förstås som att alla tror att någon annan ska ingripa. Att det inte rör mig. Det är dags att vi börjar betrakta sociala medier som en del av verkligheten och inte som något artificiellt om liknande händelser ska kunna stoppas i framtiden.

För oss som jobbar med psykiska problem är det dags att fundera om vi inte måste utveckla våra arbetsmetoder. Sedan länge finns psykiatriska akutmottagningar och psykiatrin har mobila team. På vårdcentraler inom primärvården jobbar allt fler psykologer och det finns frivilliga föräldrar som nattvandrar. Men kanske är det dags att psykologer och andra som jobbar med människors psykiska hälsa tänker om. Kanske borde vi skapa mobila team som bedriver uppsökande verksamhet på sociala medier, forumsajter, Facebook etc. Synas och höras där människor befinner sig. För allt fler människor är Internet en naturlig mötesplats. Särskilt för ungdomar. På Fryshuset i Stockholm är Nätvandrarna ett intressant projekt där man utbildat vuxna för att möta ungdomar på forum och sajter. Det är idag ett problem att få unga vet vart man ska vända sig när man mår dåligt och behöver hjälp. En tydlig närvaro på Internet och på sociala medier skulle kunna vara ett sätt att möta och fånga upp psykiska problem. Jag tror att något liknande behövs inom psykiatrin. Det som krävs är i första hand ett ändrat förhållningssätt till det egna arbetet.

I bästa fall kan den här tragiska händelsen bli en väckarklocka för myndigheter och organisationer att uppdatera sitt arbetssätt för att förebygga psykisk ohälsa. Annars riskerar vi att få fler uppseendeväckande fall där desperata människor direktsänder sina rop på hjälp.

Jonas Mosskin är psykologstudent med intresse för sociala medier och bloggar om psykologi på www.mosskin.se

Uppdatering: Läs även på Sydsvenskan om incidenten samt en artikeln Internet är inte någon låtsasvärld på DN Insidan, som är i linje med min. Läs även Mårtens Lhd:s artikel om kulturkonflikter på nätet eller Studio Etts samtal om självmodet på nätet.

ECP 2013, stor psykologkongress i Stockholm

Jag har fått förtroendet att vara med i organisationskommittén för ECP 2013 (European Congress of Psychology) som arrangeras i Älvsjö, Stockholm. Under några dagar i juli kommer flera tusen forskare och kliniker från olika delar av Europa att samlas och presentera forskning, delta i seminarier, workshops och diskutera psykologi. ECP anordnas vartannat år och är en av de största vetenskapliga psykologkongresserna. Det är EFPA (European Federation of Psychologists) som står bakom arrangemanget.

Senast Sverige och Psykologförbundet arrangerade en större psykologkongress var 2007 då EAWOP (European Association of Work and Organisational Psychology). Jag var i början av min psykologutbildning då och besökte Älvsjömässan som volontär, i Älvsjö den gången. Den gången var jag rätt förvirrande och hade svårt att förstå vad de sysslade med alla delegaterna. Intrycket var kanske inte översvallande när jag går tillbaka och läser min drastiska sammanfattning som inte andas ödmjukhet direkt:

Forskare har en tendens att bekräfta alla mina fördomar. Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

Planeringen inför ECP 2013 är i full gång. Den vetenskapliga kommittén med Lars-Göran Nilsson i spetsen kommer att bada i abstracts. Anders Wahlberg är ordförande för organisationskommittén och förutom jag ingår även Mattias Lundberg, Gunn Johansson och Örjan Salling som också är generalsekreterare för hela konferensen, och förbundsdirektör för Psykologförbundet. Konferensen är ett gigantiskt projekt och det kommer finnas många uppgifter, stora som små för den som har lust att engagera sig. Vill du veta mer om arbetet med konferensen rekommenderar jag att du går med i vår Facebookgrupp. Där kommer vi berätta fortlöpande om arbetet med konferensen. Högst upp på agendan nu är att fixa sponsorer men lite längre fram handlar det om att skapa ett intresse för konferensen och marknadsföring. Själv funderar jag mycket på att försöka en levande diskussion om psykologi via alla de konferensbidrag som kommer att komma in. Det vore kul om det gick att sprida till en intresserad allmänhet för att motverka känslan av en världsfrånvänd forskarkår.

Psykologer läser böcker – Mitt galna liv av Arvid lagercrantz

Publiksuccén fortsätter. Torsdag 28 oktober, kl. 19 kommer Arvid Lagercrantz och berättar om sin memoarbok Mitt galna liv (Lind & Co, 2010). Under hela sitt yrkesverksamma liv har Arvid brottats med psykiska problem. Till och från har han drabbats av manodepressiva perioder (bipolär sjukdom) och tagits omhand av psykiatrin. Arvid är journalist och var under många år politisk reporter på Dagens Eko och sedan vice vd och vd för Sveriges Riksradio i tio år. I boken får vi följa överklasspojken Arvid som tidigt går i terapi och drabbas av sin första depression som 15-åring. Psykiska problem var inget ovanligt i den Lagercrantzka släkten: Arvids tvillingbror tog livet av sig i unga år. Arvid Lagercrantz berättar öppet om sina växlingarna mellan en lyckosam karriär och maniska perioder med inläggningar, elchocker och tung psykosmedicin. I boken får vi även möta hans fru och bäste vän som beskriver sin upplevelse av att leva när en anhörig som är psykiskt sjuk.

Kom, analysera och möt Arvid Lagercrantz i ett samtal med mig. Torsdag 28 oktober, kl. 19-20.30. På Bibliotek Plattan, Kulturhuset. Fri entré.

PS: Gå även med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Filosofiska rummet om psykoanalys

Söndag 3 oktober (på nätet) sände Filosofiska rummet i P1 ett program om psykoanalys och ställde sig frågan vad den har att säga oss idag. Som vanligt när det handlar om samtal om psykoanalys så börjar man med Freud och sedan kommer man inte så mycket längre. Det var inget fel på gästerna. Jurgen Reeder författare, psykoanalytiker, Johan Eriksson, psykoanalytiker samt Carin Franzén, docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet och redaktionsmedlem i den psykoanalytiska tidskriften Divan var alla intressanta och kunniga. Dock känns det märkligt att ständigt återkomma till Sigmund Freud när man ska prata om psykoanalys idag. Det finns så många som är psykoanalytiskt influerade men som inte ägnar sig så mycket åt den freudianska psykoanalysen. På så sätt skapas en märklig mediabild av psykoanalysen som uråldrig. Psykoanalytikerna har själva en stor skuld i detta, att man ständigt utgår från Freuds verk och liv. Det är som att det inte finns någon nutid eller fortsättning. Det är som att utgå från Marx analyser av samhället för att diskutera socialdemokratins ställning idag. Det skulle inte kännas så relevant. Den mediala bilden blir missvisande. Jag vet inte om det är journalisterna som är för okunniga eller om det är psykoanalysen som marknadsför sig själv på ett bakvänt sätt. Men något är fel.

PS: Jurgen Reeder utkom med boken Det tystade samtalet (Norstedts, 2010) tidigare i år Här en recension i DN.

SÄPO:s meningslösa statusuppdatering

Idag (fredag 8 oktober) var jag med i Uggla i P4 ( från cirka 40 minuter in i programmet till minut 51) och diskuterade hur man ska förstå och förhålla sig till SÄPO:s nya uppgradering av terrorhotet från en 2:a till en 4:a. Tesen som redaktionen på programmet drev är att det kanske är så att SÄPO har börjat statusuppdatera och berättar meningslösheter i likheter med att ”nu har jag just ätit en glass”. Kanske handlar till synes banala statusppdateringar om ett försök från människor om att fånga dagen. Ett annat sätt att förstå varför vi skriver om vardagliga och meningslösa saker på Facebook är att det är ett sätt att skapa mening i våra liv. Att skriva är att forma en historia om sig själv och det hjälper oss att skapa en känsla av sammanhang och identitet. Kanske är det just det som SÄPO också behöver göra, att skapa en mening i den egna verksamheten. Att tala om att man finns. Personligen tror jag att terrorvarningen fyller en funktion av att markera för terrorgrupper att vi faktiskt håller koll på er.

kommentarer och statusuppdateringar på Facebook har annars karaktären av skvaller och fikaprat. Det är ett sätt att bekräfta varandra och skapa en socialiseringsprocess. Ett kliande av varandras ryggar som gör att vi alla bekräftar varandra och skapar en känsla av att vi hör ihop och skiljer ut oss mot ”dom andra”.

I allmänhet kan man ju säga att dunkel och oklar information bidrar till att skapa osäkerhet och föreställningar hos människor. Den som på ett skickligt sätt kan skapa förvirring, osäkerhet och rädsla har på så sätt lyckats påvisa sin makt och inflytande över människor. Vanligtvis är det ju terroristerna själva som använder sig av den strategin men i vissa fall är det nog så att myndigheter, politiska partier och säkerhetstjänster också jobbar på detta sättet. Om man läser SÄPO:s egen förklaring så handlar det om att man vill varna allmänheten på ett tidigt stadium i förebyggande syfte. Det skulle kunna tolkas som att man också vill hålla ryggen fri ifall det faktiskt skulle inträffa något attentat. SÄPO skyndar sig att säga A men inte B för att det vore pinsamt om man inte säger något alls, när det är för sent. Rent generellt brukar ju olika regelsystem börja leva sitt eget liv. De flesta frågar sig sällan om nyttan med rutiner och arbetssätt, man bara utför dem. Så tjänstemännen på SÄPO har nu en terrorgradering och då är det lika bra att använda sig av den. Annars kanske anslagen sjunker tills nästa budget.

Psykologer tittar på film gör gästspel på PS10

Psykologer tittar på film kommer att göra ett gästspel på psykologstudentkonferensen PS10 i Göteborg 22-23 oktober.

På fredag eftermiddagen är det diversé föreläsningar och på kvällen kl. 20 är det visning av Man on Wire av regissören James Marsh på Bio Capitol. Filmen handlar om den excentriske lindansaren och akrobaten Philippe Petit äventyr där han går på lina över broar och katedraler innan han slutligen gick mellan tvillingtornen på World Trade Center. Filmen skildrar gruppens dynamik bakom den kompromisslöse Philippe. En fascinerande kicksökare, kanske med en skruv lös? Efter filmen blir det samtal med en inbjuden psykolog och med publiken på charmiga Bio Capitol.

PS10 är uppföljaren till de tidigare konferenserna i Linköping 2008 och Uppsala 2009. På fredag eftermiddag mellan 15-16, ska jag föreläsa om hur psykologer påverkas av utvecklingen på nätet och sociala medier. Under lördagen har den drivna arrangörsgruppen valt att genomföra konferensen som en Open Space där temat för dagen kommer vara psykologrollen 2020. En spännande metod som jag prövat på flera gånger i olika sammanhang. Första gången när jag gick på Kaospiloterna i Danmark. I dagsläget har 350 personer anmält sig till PS10, vilket är jättekul. Anmälningstiden går ut i dagarna så skynda dig innan det är för sent.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent

Mycket Mosskin på Bokmässan

Idag bär det av till Bokmässan i Göteborg. Ikväll ska jag gå på Natur & Kulturs middag men imorgon är det ett hektiskt program. Så här ser det ut:

Fredag 24 september

12.30-12.50 föreläser jag om Psykologi och sociala medier – Hur påverkar sociala medier och internet förhållandet mellan klient och behandlare? (i sal F5, seminariekort krävs)

14.00-14.20 Psykologer läser böcker – en snabbanalys av Nalle Puh tillsammans med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld (Psykologiguidens monter C04:30)

15:30-15:50 Facebook – så påverkas vi av sociala medier. Tillsammans med psykologen Mattias Lundberg. (Psykologiguidens monter C04:30)

17.00-18.00 Terapi i radio? Möt Radiopsykologen Malin Edlund och hör henne berätta om varför hon vill öppna det slutna terapirummet. Finns det en risk med att låta människor öppna sitt hjärta och berätta om sitt innersta i radion? Hör även personerna bakom kulisserna – psykologen Jenny Jägerfeld och blivande psykologen och trendspanaren Jonas Mosskin berätta hur de resonerar. Programledare: Anna Ivemark. (Sveriges Radios monter B08:40)

Lördag 25 september

10.30-11.00 Terapi i radio? Möt Radiopsykologen Malin Edlund och hör henne berätta om varför hon vill öppna det slutna terapirummet. Finns det en risk med att låta människor öppna sitt hjärta och berätta om sitt innersta i radion? Hör även personerna bakom kulisserna – psykologen Jenny Jägerfeld och blivande psykologen och trendspanaren Jonas Mosskin berätta hur de resonerar. Programledare: Anna Ivemark. (Sveriges Radios monter B08:40)

Nionde säsongen av Psykologer tittar på film

Nionde säsongen av Psykologer tittar på film är här. Torsdag 30 september visas dokumentären Ångrarna (SWE, 2010). Den handlar om Orlando och Mikael som bytt kön till från man till kvinna och sedan ångrat sig. Filmen väcker mycket känslor och ställer psykologiska frågor om kön, genus, identitet och vad det är att vara människa. Ångrarna är ett psykologiskt samtal mellan två personer som dragit lite olika slutsatser av sina livserfarenheter.

Gäster är filmens regissör Marcus Lindeen samt Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och känd av en bredare publik som Aftonbladets sex- och relationsrådgivare.

Filmen är en timme, visas kl. 19 och samtalet med publiken sker direkt efteråt. Entré 60kr kan köpas på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

Övrigt ur programmet:

11 november, Dogtooth (GRE, 2009) av Yorgos Lanthimos. En till synes vanlig man spärrar in sin familj och tre vuxna barn i en villa och lär dem skälla som hundar. Utsågs till bästa film på Stockholms Filmfestival 2009.

9 december, Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Ännu ett mästerverk där vi får följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. Filmen vann Guldpalmen i Cannes förra året. Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.