Etikettarkiv: film

Hynek Pallas lanserar begreppet Microcinema

Filmkritikern och bloggaren Hynek Pallas har skrivit en essä om Microcinema till katalogen för Stockholms Filmfestival. Microcinema är Pallas sätt att försöka förstå, sammanfatta och paketera om begreppet independenteller lågbudget som det också kallas ibland. För det är inte den viktiga distinktionen i dagen globaliserade och uppkopplade värld. Så här skriver Pallas:

Men i en tid då det med liten budget och digital utrustning är möjligt att få bättre och mer varierande resultat än förr, och dessutom nå en bred publik, behövs ett nytt samlande begrepp. Microcinema är uttryck som används om filmer gjorda på digital video, som redigeras på dator och distribueras via Internet. När den, som Jonathan Caouettes självbiografiska film Tarnation (2004), tar klivet upp i vanlig distribution tycks beteckningen försvinna. Eftersom framtidens filmmarknad i allt väsentligt kommer att delas upp mellan ”små” filmer, som de i årets Spotlightsektion, och storbudgetfilmer – vare sig de kommer från Hollywood, Bollywood eller är statsfinansierade Europeiska stordramer om snutar – borde benämningen microcinema hänga kvar även efter att en film tagit sig in i festivalnätverket eller fått ”vanlig” distribution, av orsaker som kommer att bli tydliga under diskussionens gång.

En tydligare profil med fokus på produktionsättet och distributionen skulle kunna lyfta fram de problem och utmaningar som filmare i Microcinemagenrén står inför. För filmer som kommer till utanför de etablerade filmstudiorna behövs. Men även om de kräver mindre resurser så behöver de ändå pengar. Det gäller att Filminstitutet och andra finansiärer öppnar ögonen.

Läs mer om Microcinema på Wikipedia.

Dags för Stockholms Filmfestival

filmfest_puff_topp_ny.gif

15-25 november är det återigen filmfestival i Stockholm. Serious Party spelar på Spy Bar där det är invigningsfest. DN listar gott och blandat från årets alla filmer. Jag har skaffat branschpass och hoppas kunna mingla fram någon bra film för nästa säsongs av Psykfilm. Imorgon ska jag se Magnus kl. 19.00. Det är Estlands första egenproducerade långfilm någonsin.

Rendezvous with Madness Film Festival i Toronto

freudred.gif

Så heter en filmfestival som pågår 8-17 november i Toronto. Bloggen Advances in the history of psychology tipsar om festivalen som är den femtonde i ordningen. Rendezvous with Madness Film Festival har ett ambitiöst program med olika teman varje dag. Man blandar kortfilmer, dokumentärer och långfilmer. Själv säger sig festivalen vilja ta upp berättelser, fakta och myter som omgärdar psykiska problem och beroende. Man anordnar diskussioner med filmmakare, psykologer och personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

Några teman på festivalen är ”the art of mental health”, Guds röst, berättelser från barns perspektiv, beroende, sökandet efter perfektion, normalitet och kulturella möten. Kul och inspirerande grepp med en nischfestival.

Herzogfilmer på Cinemateket

200px-fitzcarraldo_dvd_cover.jpg

Filmaren och författaren Werner Herzog är en mytisk gestalt. Cinemateket visar under november och december ett urval av hans spelfilmer. Här nedan följer listan på alla filmer och tider. Herzogs samarbete med skådespelaren Klaus Kinski har blivit legendariskt. Ska någon film lyftas fram så är Fitzcarraldo kanske den som mest skapat myten om Kinski/Herzog. Att göra en film om att dra en ångbåt över Anderna för att bygga ett operahus i Amazonas är tillräckligt för att göra vem som helst fascinerad. Läs Ian Burumas essä i NY Review of Books från i somras. Eller DN:s förkortade version. Jag har tidigare skrivit en fragmentarisk sammanfattning om Herzog som filmare. Läs mer

Reflektioner utifrån ”Ett rum i våra hjärtan”

Här kommer psykoanalytikern Christer Sjödins tankar kring filmen ”Ett rum i våra hjärtan”. En del kom fram i samtalet med publiken på Psykologer tittar på film, en del är nytt. Så alla ni som inte hade möjlighet att komma får här en chans att känna att de var där.

Nanni Moretti har gjort en film om en psykoanalytiker bland annat baserad på en uppsats av den italienske analytikern Paolo Migone. I filmen får vi möta psykoanalytikern Giovanni, hans hustru Paola och deras två barn Andreas och Irene. De lever ett gott och lyckligt familjeliv i en liten norditaliensk stad. Giovanni har sin mottagning hemma i våningen där de bor. I filmen varvas bilder från hans arbetsrum med bilder från familjens vardagsliv. Två telefonsamtal förändrar det lugna familjelivet. I det första kallas Giovanni till sonens skola. Andreas är anklagad för att ha stulit en fossil. Giovanni kan inte tänka sig att hans son är skyldig och sonen har svårt att tala med sin far om sin skuld. Det säger han till mamma Paola, när han bekänner att det är han som tagit fossilen.

I ett annat telefonsamtal ber Oscar – en av Giovannis patienter – att han skall komma hem till honom fast det är söndag. Oscar har ångest och behöver träffa Giovanni, som till min förvåning prioriterar sin patient framför sin familj. I min värld är det ett ”rambrott.” Medan Giovanni är borta fördriver resten av familjen sin söndag på olika sätt. Paola driver runt på en marknad. Irene åker vespa och det ser farligt ut. Andreas dyker med några vänner. Han fastnar i en grotta och drunknar. Familjen hamnar i en kris.

Giovannis familj slits sönder av sorg. I Morettis film skildras chocken vid beskedet om sonens död, det relativa lugn som präglar familjen medan den är sysselsatt med begravningen och alla de praktiska bekymren som hör till den. Därpå följer en plågsam period där familjemedlemmarna var för sig, och var och en på sitt sätt, plågas av och lever ut starka känslor. Giovanni tyngs av skuldkänslor som förstör hans förmåga att utöva sitt yrke. Paola drar sig undan maken och äktenskapet ser ut att spricka. Irene drabbas av vredesutbrott på basketplanen med följd att hon stängs av.

Med hjälp av ett brev från Arianne, en flicka som förälskat sig I Andrea, kan familjen arbeta sig igenom sin sorg när de kör Arienne och hennes pojkvän till gränsen mot Frankrike. Som åskådare anar vi en nyorientering , när vi ser Arienne och hennes pojkvän resa iväg från Italien. Det är soluppgång och en ny dag randas. En dag som kanske gör det möjligt för familjen att hålla samman och gå vidare. Läs mer

Bakgrund till filmaren Nanni Moretti

sonsroom2.jpg

Nanni Moretti är något av Italiens svar på Woody Allen. Moretti är född 1953 och bosatt sedan länge i Rom. Han är psykoanalytiker, vattenpolofantast och filmare. Han har både regisserat, producerat och varit skådespelare i en mängd filmer sedan 1970-talet. Sedan 1996 driver han en egen biograf, ”Cinema Nuovo Sacher” uppkallad efter sin favorittårta. Hans första långfilm Ecce Bombo (1978) blev en stor succé och anses fortfarande som en kultfilm i Italien. En annan film som brukar nämnas till Morettis främsta är Bianca (1984). Bianca handlar om en Michele (spelad av Moretti själv) som har flera olika syndrom och maniska sidor. I en berömd scen vaknar Michele mitt i natten och äter Nutella ur en gigantisk burk.

festival_moretti_bianca.jpg

Läs mer

Hört på radio del 1: Astorias story

I Studio Ett den 24 oktober, berättar Jesper Lindau den suggestiva historien om hur Triangelfilm och Astoria klantade sig och konkade. Boven i dramat var de amerikanska filmbolagen som inte lät Astoria få ”Pirates of the Carribean” sommaren 2006. Som drama känns det lite tunt. Astorias ex-vd Mathias Nohrborg borde åtminstone vara lite Wallanderförsupen för att berättelsen ska kunna ta fart. Men Universal & Paramounts vd i Norden, Liv Jacobsen  är iallafall självkritisk.

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

filmnyheterna.gif

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.

Psykfilm visar Ett rum i våra hjärtan

31oktweb.jpg

Onsdag 31 oktober är det dags för Psykologer tittar på film igen.

Filmen den här gången är Ett rum i våra hjärtan (ITA, 2001) av den egensinnige regissören Nanni Moretti. Den handlar om psykoanalytikern Giovanni och hans familj. Giovanni är terapeut, har en vacker fru och två trevliga tonårsbarn. Familjen lever ett lyckligt vardagsliv i Genua. En dag drabbas familjen av en tragisk dödsbud, då sonen drunknat. Filmen skildrar på ett finstämt sätt familjen när den försöker hantera en krissituation. Händelsen får även efterverkningar för Giovannis klientarbete.

Efter filmen blir det ett samtal med psykoanalytikern, Christer Sjödin. Han är från början läkare men har arbetat som psykoterapeut och psykoanalytiker i mer än 25 år. Sjödin är även chefredaktör för den psykoanalytiska tidskriften ”International Forum of Psychoanalysis” samt är ordförande i Privatläkarföreningen i Stockholm.

Filmvisningen börjar 19.30 och Street är öppet som vanligt 17-01. Streets bar och restaurang är öppen som vanligt.Mer bakgrund om filmen finns snart på Psykfilm.

Välkomna!

Filmkrönikan: påväg mot avgrunden

johancroneman.gif

Vad är det här för nånstans? Programledarna i Filmkrönikan pratar ju till mig som om jag vore nio bast. Det får ju vara någon motta. Aldrig har Orvar känns så saknad som nu. SVT har ändrat, stuvat om, bytt programledare så till den grad att programmet är journalistiskt bedrövligt. Tittartävlingar och interaktivt chattande kan aldrig ersätta vanlig decent filmkritik. Gör ett riktigt filmprogram, spela in programmet från biograf Zitas restaurang. Ta in Carl Johan De Geer, Johan Croneman och Lena Nyman och låt kameran gå. Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Filmkrönikan just nu, är när Public Service är som sämst.

Läs även Cronemans kommentar i DN för en tid sedan, och Nils-Petter Sundgrens i Expressen.