Etikettarkiv: film

Psykologer tittar på film visar Elephant

Den 25 oktober visar Psykologer tittar på film Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan den hemska skolskjutningen vid Columbine High School, i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School 1999 då två gymnasieelever dödade ett dussintal elever och skadade ett tjugotal innan de själva tog sitt liv. Filmen skildrar på ett respektfullt sätt en djupt tragisk händelse, utan att förfalla till varken moraliskt fördömanden eller romatisering av gärningsmännen. Den kan förhoppningsvis ge en bakgrund till en diskussion om arga unga män som begår fruktansvärda våldsdåd i vår tid och i vårt eget närområde. Elephant belönades med Guldpalmen i Venedig 2003.

Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och medverkar som psykolog i TV4. Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här. Filmen är 1h 20 min och samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Senare i höst, 22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Ny säsong av Psykologer tittar på film

Så är det äntligen dags för den tionde säsongen av Psykologer tittar på film. En filmklubb där du som publik analyserar och diskuterar filmer utifrån ett psykologiskt perspektiv tillsammans med inbjudna psykologer och psykoterapeuter. Hösten säsong inleds 27 september med Costa-Gavras filmklassiker Z, (GRE/FRA, 1969) I filmen som bygger på en sann berättelse får vi följa de politiska spänningarna i Grekland på 1960-talet strax innan militärjuntan griper makten. En känd vänsterpolitiker spelad av Yves Montand, råkar ut för en dödsolycka men när en åklagare med stort patos går till botten med fallet visar det sig vara ett politiskt attentat. Filmen som har en dokumentär känsla skildrar ett genomkorrumperat samhälle där eliten styr. Z är både en studie i samhällets maktapparat som en historisk kommentar till de aktuella politiska problemen i dagens Grekland. Gäst är psykiatern och psykoanalytikern Eli Högberg samt Apostolis Papakostas, sociolog och professorn på Södertörns Högskola.

25 oktober visas Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan en hemsk skolskjutning i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School. Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och känd för sin medverkan i TV4.

Sist ut 22 november, är franska Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Alla filmer börjar kl. 19, biljetter köper du enklast på hemsidan. Diskussionen börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

 

 

Dogtooth, filmrecension för Psykologtidningen

Dogtooth är en hyllad grekisk film av regissören Giorgios Lanthimos. Filmen har premiär i juni, men hyllades redan i Cannes 2009 av juryn med ett särskilt omnämnande. Filmen gjordes innan finanskrisen som gjort Grekland till ett krisland. Dogtooth är en plågsam feel-bad film med många lager som tidigare har analyserats inom ramen för Psykologer tittar på film.

I Dogtooth får vi följa tre vuxna barn som lever instängda i ett välbärgat villahem utanför Aten. De får inte gå utanför tomten och hålls fångna i familjens våld. Regissörens ambition var från början att göra en film där föräldrarnas omsorg och skydd av barnen visar sig bli till en stjälpande hand istället för till hjälp. Men under inspelningsprocessen som präglades av improvisation samt med uppdagandet av historien om Josef Fritzl som spärrade in sin familj, förvandlades Dogtooth till en mörk berättelse. Det finns en obehaglig sadististisk stämning mellan barnen som tar sig uttryck i allehanda märkliga lekar. Barnen har fått lära sig allehanda märkliga ord och begrepp som på ett illustrativt sätt visar hur inlärt vårt språk och våra beteenden är. De undervisas hjälpligt av modern hemma och gör uppträdanden som får mig att tänka på julfester på bygdegården.

Filmen balanserar det absurda i att barnen får lära sig att Frank Sinatra är deras farfar, att katter är zombies och att de har en bror som rymt hemifrån och blivit dödad. Det är komiskt samtidigt som det är djupt tragiskt. Utråkade av tristess och brist på stimulans konkurrerar barnen om föräldrarnas gunst i olika tävlingar. Barnen leker sadistiska lekar med varandra och deras världsbild är så förvrängd att det blivit normalt att klippa sönder armar och ben på barbiedockor.

Fadern, en direktör på en fabrik dikterar och kontrollerar allt familjen gör. Hans psykopatiska drag förklaras aldrig men vi anar en uppblåst självbild med narcisstiska drag, kombinerat med en stark rädsla för omvärlden. Mannen, familjefadern som våldför sig på sin familj blir också en illustration till hur vår civilisation kryllar av män med problematiska maktanspråk som tagit såväl familjer som hela länder i gisslan.

Barnens enda kontakt med yttervärlden är en kvinnlig säkerhetsvakt från faderns jobb. Hon förs varje vecka med ögonbild till familjen, för att träffa sonen på tu man hand. Faderns föreställning om att sonens sexuella behov måste tillfredställas blir samtidigt till en öppning för barnen. Mötet med yttervärlden visar sig svårt för fadern att kontrollera. Barnens hunger på intryck och influenser utifrån gör dem sårbara men samtidigt lär de sig fort.

Filmen har många nivåër. Det är dels en mardrömsliknande familjetragedi, samtidigt som är det en beskrivning av hur man kan styra barn att lära sig acceptera det mesta. Men det ger också en bild av det grekiska samhällets snabba förändringar där familjen som institution hotas av globalisering och modernitet. I individualismens tidsålder flyr rika familjer till gated communitys för att skydda sig.

Lanthimos jobbar mycket med kameran och lyckas förmedla en obehaglig instängd känsla. Det är ibland suddigt och tyst på ett sätt som förstärker apatin. Upptrappningen av restriktioner och våld hotar att driva familjen mot en katastrof. Den äldsta dottern börjar ana föräldrarnas manipulation liksom barnen egna begär som tycks allt svårare att kontrollera måste få en lösning. Man anar pubertetens utvecklingskraft, som här blir ett hopp om förändring. Filmen är ett måste för psykologer, såvida man inte har fått nog av ångest på jobbet.

PS: Här en bra intervju med regissören i tidskriften Electric Sheep.

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

–       Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

–       Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

–       Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

–       Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

–       Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

–       Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

–       Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

–       Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

–       Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

–       Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Tempo Dokumentärfestival med psykologiskt tema

8-13 mars pågår Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Ett av festivalens tema handlar om psykologi och terapi: In Treatment. Där möter publiken människor som på minst sagt oväntade sätt bearbetar sina upplevelser. Här är några av programpunkterna:

12 ANGRY LEBANESE av Zeina Daccache, Libanon, 2009, 85 min.
Detta är en film om 45 långtidsdömda fångar i Beirut som genom ett ett terapeutiskt teaterprojekt sätter upp en pjäs om ett rättsfall. I pjäsen anklagas en pojke för att ha mördat sin far. Fångarna, dömda för mord, våldtäkt och droghandel spelar juryn som enhälligt måste komma fram till pojkens dom. Producenten för filmen, Jocelyne Abi Gebrayel, gästar festivalen.

MARWENCOL av Jeff Malmberg, USA, 2010, 83 min.
Mark har skadats svårt i ett överfall. Efter att ha vaknat ur koman bygger han upp en avancerad stad av barbiedockor i sin trädgård. Han konstruerar den värld som tagits från honom och dockorna representerar hans familj och vänner. Med denna ovanliga hemmagjorda terapilek läker långsamt såren, både de fysiska och psykiska.

PORTRAIT OF A MAN Av av Visa Koiso-Kanttila, Finland, 2010, 81 min.
Kalle Rissanen är en ensamstående pappa som tar hand om sin son samtidigt som han har en framgångsrik karriär inom IT. Han gillar sitt arbete och älskar sin son, men är en djupt olycklig människa som fortfarande bearbetar sviterna av en skilsmässa och kämpar med alkoholproblem. Kalles pappa tog sitt liv när Kalle bara var sju år gammal, och när han själv fyller 40 inser Kalle att han är i samma ålder som pappan var när han dog. En kamp inleds med de frågor som ledde till faderns självmord.

ATT VÅGA MINNAS, samtal, Work in Progress­.
Vad händer när vi börjar våga minnas? En händelse som vi under många år gjort allt för att inte komma ihåg? I det här fallet en våldtäkt som vägrar släppa taget? Och vad är det vi egentligen kan och orkar minnas? Ewa Cederstam har tidigare närmat sig ämnet våldtäkt – bland annat genom kortfilmen Kvinnans plats. Genom flera års arbete med att intervjua dömda våldtäktsmän i fängelset blev det tydligt att det också fanns en annan, mycket mera personlig film att göra. Den om Ewa själv. Hon utsattes själv för en våldtäkt i Malmö för 25 år sedan. Nu vågar hon leta sig tillbaka och börjar minnas. Det finns en vilja att Prata om det. Detta är ett samtal med regissören Ewa Cederstam, filmproducenten Stina Gardell­ och journalisten Zandra Thuvesson.

IN TREAMENT, samtal.
Hur kan det dokumentära fungera terapeutiskt? På vilket sätt kan man använda sig av konst för att arbeta terapeutiskt? Hur kan regissörer, filmare och karaktärer upptäcka nya saker om sig själva eller om samhället i stort genom sina filmer? Medverkande: Jocelyne Abi Gebrayel – producent 12 ANGRY LEBANESE, Zanyar Adami ­ regissör GERILLASONEN och Stina Gardell ­ producent. Moderator: Ulrik Petersson, frilansjournalist.

Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell, film + samtal.
Konstverket Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Nya delar av konstverket som lagts till under 2010 visas och efteråt samtalar Anna Odell med frilansjournalisten Zandra Thuvesson och försöker sammanfatta vilka effekter som konstverket givit och kommer att ge i framtiden.


Psykologer tittar på film visar Det vita bandet

Så har det blivit dags för årets sista Psykologer tittar på film Torsdag 9 december visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Här får får vi följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. I centrum för handlingen står byns barn som verkar göra lite som de själva vill. Filmen hyllades unisont och vann Guldpalmen i Cannes förra året.

Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.


The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.

Psykologer tittar på film visar Dogtooth

Torsdag 11 november visas den uppmärksammade filmen Dogtooth (GRE, 2009) av den grekiske regissören Yorgos Lanthimos. Det här är historien om en man som isolerar sin familj fullständigt. Tre vuxna barn hålls inspärrade i hela sitt liv utan vetskap om omvärlden. De uppfostras av vara rädda för katter och lär sig allehanda märkliga beteenden. Familjens bisarra liv väcker frågor om det psykiska helvete människor kan utsatta varandra för. Filmen är omtalad på grund av kopplingen till historien med Josef Fritzl. Dogtooth blev uppmärksammad i Cannes 2009 och utsedd till bästa film på Stockholms Filmfestival samma år.

Till samtalet och diskussionen med publiken kommer Eli Högberg och Alexander Wilcek, båda psykiatriker och psykoanalytiker. Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Säsongens sista filmvisning är torsdag 9 december. Då visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Ännu ett mästerverk där vi får följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. Filmen vann Guldpalmen i Cannes förra året. Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet. Biljetterna släpps två veckor innan visningen.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.