Etikettarkiv: film

Svininfluensa och Apocalypse Now

4321896859.5f

Så har en dryg vecka förflutit i svininfluensans tecken. Timmar har blivit dygn som jag spenderat framför tv-serier och filmer. Nu när jag börjar bli frisk känner jag mig mätt på film och då var det dags för Sthlm Filmfestival. Dålig tajming.

Jag har sett strålande tv-serien ”Graven” som är föregångaren till tv-aktuella ”Morden”. Jag har sett ”Upp till kamp” där Birro yvigt tecknar Göteborg på 60-70-talet.

Sedan såg jag Al Gores klimatfilm ”En obekväm sanning”, ”I huvudet på John Malkovich”, ”Marie-Jo och hennes två älskare”, Måns Månsons fina svartvita dokumentär om Anders Björck i H:r Landshövdingen, ”Lars and the real girl”, ”Capote”. Men bäst i min egen festival var Coppolas Apocalypse redux. Den utökade versionen på över tre timmar är magiskt bra med en fantastisk scen där en gäng franska plantageägare håller ut i djungeln. Kanske världens bästa film.

Psykfilm gör gästspel på Skövdes Filmfestival

antichrist

Imorgon torsdag 12 november kl 18.30 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Skövdes Filmfestival (i samarbete med  Göteborgs Filmfestival) och biograf Odeon. Då visas Lars von Triers omdebatterade film Antichrist och så följer en efterföljande samtal och analys tillsammans med publiken. Han (Willem Dafoe) och Hon (Charlotte Gainsbourg), båda namnlösa, beger sig efter sonens tragiska död till Eden, en enslig stuga i skogen. Han är terapeuten. Hon är patienten. Förnuftet arbetar mot känslan. Men hans försök att hjälpa sin hustru går överstyr. I detta skräckpsykologiska kammarspel, med undertoner både av Psycho och The Shining, blir kvinnan ond. Varför skulle annars den välkända symbolen för kvinna ersätta det avslutande t:et i titeln? von Triers hänvisning till den bibliska liknelsen blir uppenbar. Det är gränsöverskridande, drömskt, irrationellt, våldsamt – och med ett vidunderligt vackert foto, signerat Anthony Dod Mantle.

Efter filmen följer en diskussion som jag leder tillsammans med publiken och Mikael Mide, pyskolog i öppenpsykiatrin. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min första upplevelse av filmen, där jag drabbades av äckel och fysisk smärta.

Om Apan och vår tids rädsla för män

apan

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Psykologer tittar på film visar Stranded

stranded_1972_5

Psykologer tittar på film visar den 10 nov, Stranded: I’ve come from a plane that crushed in the mountains (URU, 2007) Det är en dokumentär av Gonzalo Arijon och handlar om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats av Hollywood men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande i lugn och ro om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen.

Till vår hjälp att analysera filmen kommer Dan Stiwne, psykolog och existentiell psykoterapeut. Stiwne är docent och verksam på Linköpings Universitet och har bland annat varit redaktör för antologin ”Bara detta liv” som handlar om existentiella perspektiv på psykoterapi.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Varmt välkomna!

Sökes: psykolog/psykoterapeut som vill prata om Antichrist i Skövde

AntichristStill

Den 12 november kommer Psykologer tittar på film göra en avstickare till Skövdes Filmfestival. Vi kommer att analysera Lars von Triers Antichrist. Istället för att buda ner en psykolog eller psykoterapeut från storstan tänkte jag utnyttja de lokala förmågorna i Skaraborg. Har du tips på någon bra psykolog eller psykoterapeut som kan kommentera och diskutera filmen tillsammans med mig och publiken, hör gärna av dig till mig.

Psykologer tittar på film visar Mandomsprovet

graduate062008

Tisdag 13 oktober kl 19 är det dags för nästa Psykologer tittar på film. Då visas klassikern Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är förvirrad på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. En klassiker med musik av bland andra Simon & Garfunkel. Filmen väcker tankar om hur det är att bli vuxen då och nu men också hur komplicerad relationen mellan mor-dotter kan vara.

Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon är erfaren terapeut med gestaltbakgrund som bland annat medverkade i tv-programmet Bullen på SVT och i Dialog på SR, där ungdomar fick ringa in och berätta om sina problem.

Biljetterna köper du som vanligt på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via telefon 08-508 315 09.

Välkomna!

Fler biljetter till Misshandlingen den 16 september!

skarmmisshandlingen4_1
På grund av det stora intresset för antipsykiatriklassikern Misshandlingen (1969) av Lars-Lennart Forsberg, flyttar vi visningen från Klarabiografen till Hörsalen. Visningen äger rum den 16 september kl. 19.00. Efter filmen blir det ett samtal med konstnären Anna Odell och psykoterapeuten Monica Mörlid som själv medverkade i filmen som mentalskötare. Det blir förhoppningsvis en spännande diskussion mot bakgrund av årets livliga debatt.
På måndag 7 sep släpps de nya biljetterna så alla ni som inte fick tag på biljetter får nu en ny chans. Köp via nätet på: https://event.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx eller i infokassan på Kulturhuset eller via telefon 08-508 315 09.

varmt välkomna!

PS: Jonas Holmberg på FLM uppmärksammade visningen och har tidigare skrivit om klassperspektivet i Misshandlingen.
Här länken till eventet på Facebook.

Persbrandt och den förbjudna aggressiviteten

277px-Mikael_Persbrandt_Close_up

I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:

”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:

– När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på fotbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle vilja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.

Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?

– Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.

Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.

Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är i och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.

Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?

PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.

Höstens program av Psykologer tittar på film

psykfilm2loggacopy

Sjätte säsongen av Psykologer tittar på film rivstartar med en svensk klassiker. 16 september  visas Misshandlingen (1969) av filmaren Lars-Lennart Forsberg. Filmen vann en Guldbagge och handlar om en vänsterradikale Knut Nilsen som slår en man på käften och blir föremål för en polisutredning och psykiatrisk undersökning. Den hetlevrade Knut hamnar till slut på en sluten avdelning på Långbro mentalsjukhus. Filmen växte mycket debatt om psykiatrin på sin tid med anledning av den så kallade sociopatutredningen.

Till diskussionen efter filmen kommer konstnären Anna Odell som blev uppmärksammad för sitt verk ”Okänd Kvinna 2009-349701″ tidigare i år samt Monica Mörlid, sjuksköterska, leg psykoterapeut och handledare i psykoterapi. Mörlid medverkade i Misshandlingen som mentalsköterska. På plats i publiken finns även Lars-Lennart Forsberg. För den som inte kan komma släpps filmen  inom kort även på dvd.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna till Misshandlingen kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet. Övriga biljetter släpps två veckor innan respektive filmvisning.

Välkomna!

Övrigt ur höstens program

13 oktober visas Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon var bland annat med i Bullen på SVT) och Dialog i SR.

10 nov, Stranded (2008), dokumentär av Gonzalo Arijon om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var  lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen. Gäst är psykologen och existentielle psykoterapeuten Dan Stiwne.

8 dec, I huvudet på John Malkovich (1999).  Kultfilm där en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande öppnas. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Psykologer tittar på film på Facebook.

Antichrist äcklar och skakar om

AntichristStill

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

antichrist-april26-photos-full04-500x212

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

antichrist06

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?