Etikettarkiv: filmfestival

Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

Tempo Dokumentärfestival med psykologiskt tema

8-13 mars pågår Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Ett av festivalens tema handlar om psykologi och terapi: In Treatment. Där möter publiken människor som på minst sagt oväntade sätt bearbetar sina upplevelser. Här är några av programpunkterna:

12 ANGRY LEBANESE av Zeina Daccache, Libanon, 2009, 85 min.
Detta är en film om 45 långtidsdömda fångar i Beirut som genom ett ett terapeutiskt teaterprojekt sätter upp en pjäs om ett rättsfall. I pjäsen anklagas en pojke för att ha mördat sin far. Fångarna, dömda för mord, våldtäkt och droghandel spelar juryn som enhälligt måste komma fram till pojkens dom. Producenten för filmen, Jocelyne Abi Gebrayel, gästar festivalen.

MARWENCOL av Jeff Malmberg, USA, 2010, 83 min.
Mark har skadats svårt i ett överfall. Efter att ha vaknat ur koman bygger han upp en avancerad stad av barbiedockor i sin trädgård. Han konstruerar den värld som tagits från honom och dockorna representerar hans familj och vänner. Med denna ovanliga hemmagjorda terapilek läker långsamt såren, både de fysiska och psykiska.

PORTRAIT OF A MAN Av av Visa Koiso-Kanttila, Finland, 2010, 81 min.
Kalle Rissanen är en ensamstående pappa som tar hand om sin son samtidigt som han har en framgångsrik karriär inom IT. Han gillar sitt arbete och älskar sin son, men är en djupt olycklig människa som fortfarande bearbetar sviterna av en skilsmässa och kämpar med alkoholproblem. Kalles pappa tog sitt liv när Kalle bara var sju år gammal, och när han själv fyller 40 inser Kalle att han är i samma ålder som pappan var när han dog. En kamp inleds med de frågor som ledde till faderns självmord.

ATT VÅGA MINNAS, samtal, Work in Progress.
Vad händer när vi börjar våga minnas? En händelse som vi under många år gjort allt för att inte komma ihåg? I det här fallet en våldtäkt som vägrar släppa taget? Och vad är det vi egentligen kan och orkar minnas? Ewa Cederstam har tidigare närmat sig ämnet våldtäkt – bland annat genom kortfilmen Kvinnans plats. Genom flera års arbete med att intervjua dömda våldtäktsmän i fängelset blev det tydligt att det också fanns en annan, mycket mera personlig film att göra. Den om Ewa själv. Hon utsattes själv för en våldtäkt i Malmö för 25 år sedan. Nu vågar hon leta sig tillbaka och börjar minnas. Det finns en vilja att Prata om det. Detta är ett samtal med regissören Ewa Cederstam, filmproducenten Stina Gardell och journalisten Zandra Thuvesson.

IN TREAMENT, samtal.
Hur kan det dokumentära fungera terapeutiskt? På vilket sätt kan man använda sig av konst för att arbeta terapeutiskt? Hur kan regissörer, filmare och karaktärer upptäcka nya saker om sig själva eller om samhället i stort genom sina filmer? Medverkande: Jocelyne Abi Gebrayel – producent 12 ANGRY LEBANESE, Zanyar Adami regissör GERILLASONEN och Stina Gardell producent. Moderator: Ulrik Petersson, frilansjournalist.

Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell, film + samtal.
Konstverket Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Nya delar av konstverket som lagts till under 2010 visas och efteråt samtalar Anna Odell med frilansjournalisten Zandra Thuvesson och försöker sammanfatta vilka effekter som konstverket givit och kommer att ge i framtiden.

På väg mot Göteborgs Filmfestival

Sitter på tåget och går igenom katalogen till Göteborgs Filmfestival och försöker orientera mig. Jag verkar ha missat Afrikatemat som inledde festivalen, nu sista helgen är det andra filmer som gäller. Tänkte hinna med några kända filmare som Ozon och Herzog, varvat med för mig okända filmskapare från Korea, Malaysia, Italien och Ungern.

För en vecka sedan blev jag uppringd av GP som ville att jag skulle kommentera hela festivalprogrammet. Naturligtvis en omöjlig uppgift men det här blev mitt svar då:

Jonas Mosskin, psykologstudent och initiativtagare till Psykologer tittar på film, tycker till om seminarieprogrammet:

”Att det är film från så fantastiskt många länder tycker jag är kul och unikt på något sätt. Det är sällan man får ta del av kulturen i Kongo-Brazzaville och så vidare, det ska festivalen ha cred för. Det blir ett sätt att resa bort och möta något man inte får ta del av annars. Sedan har jag en känsla av att festivalarbetarna inte direkt lägger så mycket krut på katalogen och hemsidan. Det är väldigt många okända regissörer och filmer, om man inte är väldigt insatt. Jag skulle vilja bli mer introducerad på något sätt, annars känns det så svårt att välja. Det blir så brett att enskildheterna liksom nästan försvinner.”

Vad vill du dela med dig av? Och till vem?

Hm…Jag är fascinerad av gamla hårddiskar, VHS, kasettband, fotoalbum och annan utdöd teknik. Jag skulle vilja göra tekniken tillgänglig igen för intresserade på något sätt, för att återskapa minnen och kreativa ögonblick.

Den sista frågan var med anledning av festivalens andra tema ”Sharing”. Gamla disketter har dykt upp när jag rensat lådor inför en nära förestående flytt.

Idag kan man läsa en intervju med mig i Bohusläningen (ej på nätet) om Psykologer tittar på film. På söndag eftermiddag är det dags för mitt seminarium i festivaltältet. Tills dess massor av film och mingel. Vi ses!

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

Psykologer tittar på film gör ett gästspel på Göteborgs Filmfestival i helgen. Söndagen den 7 februari visas The Temptation of St Tony som är avslutningsfilm och med i huvudtävlingen på festivalen. Det är en finsk/estnisk/svensk produktion gjord av Veiko Ounpuu. Filmen visas på anrika biograf Draken kl. 12.30 på Järntorget och den efterföljande diskussionen är i festivaltältet alldeles intill och börjar kl. 15.00.

Filmen utspelar sig i ett ödsligt postkommunistiskt land där mellanchefen Tony driver runt. Pappans död tycks utlösa någon typ av kris. I en Tarkovskijliknande miljö besöker Tony chefer, präster, klubbar på jakt efter något. En inre frid eller kanske en relation. En symboliskt laddad film med många bottnar.

Till vår hjälpa att analysera filmen kommer Ingela Thylefors, psykolog, psykoterapeut och författare. Varmt välkomna!

Länk till filmens hemsida.

Min Bergmanvecka

Ingrid Thulin och Viktor Sjöström i Smultronstället

Ödet ville att jag blev sjuk och missade Stockholms Filmfestival. Jag har alltid tyckt att det varit pinsamt att jag haft dålig koll på August Strindberg och Ingmar Bergman. Det blev helt enkelt dags att ta itu med Bergman. Under en veckas tid har jag sett Det sjunde inseglet (1957), Tystnaden (1957), Sommaren med Monika (1953), Saraband (2003)och Smultronstället (1957). Att sätta på vanlig tv:n under min Bergmanperiod har varit plågsamt och har oftast slutat med att jag stängt av direkt.Bättre då att fly in i en svartvit värld av vackra flickor, ångest och skön konst. Smultronstället visade sig vara en helt fantastisk film (varför visste jag inte det?). Tystnaden var en bra förövning inför fulländande Persona som han gjorde tre år senare. Lite samma historia två sköna kvinnor som har ett komplicerat förhållande till varandra. Av alla Bergmankvinnorna tycker jag Ingrid Thulin är den vackraste. Här sitter hon tillsammans med professorn Isak Borg (Victor Sjöström) i Smultronstället. Filmen är en roadmovie mellan Stockholm och Lund där Borg drar sig till minnes händelser i sin barndom. Filmen lär ha inspirerat Dennis Hoppers i tidernas roadmovie Easy Rider (1969).

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

Torsdag den 16 oktober gästspelar Psykologer tittar på film på Norrköpings Filmfestival. Det blir första gången Psykfilm beger sig utanför tullarna. Filmen som kommer att analyseras och diskuteras är dokumentären ”Song Sung Blue” (USA, 2008). Filmen som självklart har en egen blogg är gjord av Greg Kohs som både är producent, regissör och kameraman. ”Song Sung Blue” handlar om paret Mike och Claire Sardina som träffades i slutet av 1980-talet. Mike spelade covers av Neil Diamond och Claire uppträdde som Patsy Cline. Tillsammans blir de Thunder och Lightning som blir Milwaukees och Wisconsins lokala celebriteter under 20 år. I filmen får vi följa dem och deras familj som på många sätt är vanlig whitetrash. Det är också historien om ett par som försöker leva den amerikanska drömmen trots personliga tragedier och motgångar.

Till vår hjälp att analysera filmen efteråt kommer leg. psykolog Karin Osvaldsson. Hon är verksam vid Linköpings Universitet där hon bland annat har forskat om hur identiteter konstrueras framför allt hos barn och ungdomar.

Filmen är 1h, 30 minuter och börjar 17.30 på Lilla Teatern, i Norrköping. Efter det blir det ett samtal med publiken. För att kunna se filmer krävs ett festivalpass (60kr) och en biljett till filmen (45 kr). Mer praktiska saker och info om biljetter finns här. Norrköpings Filmfestival pågår mellan den 10-19 oktober.

Förändringar i film- och bokbranschen

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Queerfilm på Kulturhuset

På fredag drar Stockholm Queer Filmfestival igång en tredagars filmspecial på Kulturhuset.De visa En film som Hynek Pallas skrivit uppskattat om och som verkar bra är argentinska XXY (2007), i regi av Lucia Puenzo. Så här presenteras filmen i programmet:

15-åriga Alex är intersexuell, och bor med sin familj i Uruguay. Hela livet har hon fostrats som flicka, men mer och mer börjar hon inse att hon bara vill vara den hon är. I hemlighet bjuder Alex mamma in en plastikkirurg, som har ett medicinskt intresse i att studera Alex, för att definitivt bestämma Alex kön. Alex börjar intressera sig för kirurgens son och en oundviklig attraktion uppstår.

En annan film som är värd att se är amerikanska ”Red Without Blue”, (2007). En gripande film som jag såg på Stockholms Filmfestival fööra året. Det är en dokumentär som följer ett tvillingpar där den ene har bestämt sig för att byta kön vilket gör att bandet mellan dem prövas hårt. Det är även en historia om att återuppbygga en familj från ett mörkt förflutet.

Jerusalems filmfestival

DN skriver om Jerusalems filmfestival som precis avslutats. Jag råkade vara i stan men hann inte dra förbi, därtill fanns det alldeles för många gamla byggnader att titta på. Med tanke på den israelisk filmvågen var det säkert en felbedömning. En film som det talades om där nere och som Lotta Schüllerqvist skriver om är ”The heart of Jenin”. Jag citerar:

”En gripande historia berättas i den tyska dokumentären ”The heart of Jenin”. Den handlar om en 12-årig palestinsk pojke som 2005 sköts till döds av israeliska soldater i staden Jenin på Västbanken. Pojkens familj beslöt att låta donera sonens organ till barn i Israel, och i filmen får man möta några av dem som har räddats till livet med hjälp av den 12-årige Ahmeds njurar, hjärta och lungor. Filmen följer Ahmeds far på hans besök hos dessa barn, som i hans ögon fortsätter det liv som Ahmed berövades. Det mest laddade mötet utspelar sig hos en ortodox judisk familj som till en början hade svårt att acceptera att deras dotters liv hade räddats av en arabisk pojkes njure.”

Det låter som en berättelse man genast vill följa. När får vi se den i Sverige?

Fransk och Judisk Filmfestival

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.