Etikettarkiv: gråta

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

konstenatt16.jpg

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.