Etikettarkiv: HagaiLevy

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
– Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten.

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
– Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
– Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
– En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.