Etikettarkiv: internet

Revolutionen är direktsänd!

Sedan en vecka tillbaka har jag varit klistrad framför Al-Jazeeras livesändning från Tahrirtorget i Kairo. Bevakningen har varit massiv och via datorn och mobilen har miljontals människor bokstavligen kunnat följa revoltens alla skeenden i realtid. Musikern och poeten Gil Scott-Heron myntade uttrycket ”The revolution will not be televised” på 1970-talet. Det var nog sant då, men faktum är att revolten i Egypten har varit just televiserad och twittrad i realtid på ett aldrig tidigare skådat sätt. Al-Jazeeras sändningar dygnet runt har satt en ny standard för hur protester och revolutioner bör skildras i framtiden. En massiv bevakning, mängder av olika människor, företrädare och perspektiv kommer till tals och ger en mycket kunnig bevakning. Dessutom lyckas man med suggestiva bilder skildra de folkliga protesterna på ett sätt som känns mer levande än en direktsändning från ett stort sportevenemang.

Gamla och nya medier har samspelat med en folklig och ungdomlig resning som startades och organiserades på nätet. Att Internet är en avgörande faktor i motståndet mot Mubaraks regim är tveklöst. Stängningen av Internet på torsdagkvällen den 27 januari var ett kvitto på hur farligt nätet är för regimen. Samtidigt var det ett också ett tecken på hur primitivt regimen hanterar nätet och sociala medier. Istället för att följa och spionera på folk på Twitter och Facebook valde man helt sonika att dra ur kontakten. Under de dagar som nätet låg nere ringde människor till folk som hade tillgång till Internet och twittrade/facebookade analogt.

När protesterna efter valfusket i Presidentvalet i Iran i juni 2009 kulminerade blev det också ett globalt genomslag och erkännande av Twitter. Somliga kallade det för en Twitterrevolution. De som tidigare tvivlat på behovet av mikrobloggar fick nu tänka om. För Twitter och Facebook var en avgörande faktor för att koordinera och informera under miljonprotesterna i Teheran. Regimen i Iran visade sig den gången vara starkare än demonstranterna. I Tunisien och Egypten har förhållandena varit annorlunda. Protesterna har initierats och koordinerats via sociala medier av en ny generation av unga. En del svenska vänsterdebattörer som t.ex. Andreas Malm och Åsa Linderborg verkar missa hur Internet och sociala medier spelat en avgörande roll i Egypten. Istället för det ett arbetarklassromantiskt resonemang som Ulf Bjereld med rätta kritiserar.Det är svårt att veta hur vilka som protesterar i Egypten, men mycket talar för att det är en brett spektrum av människor, partier och organisationer från alla sociala grupper, alltså inget bröduppror som Malm argumenterar. I Egypten är ju majoriteten av människor fattiga och saknar framtidsutsikter oavsett om de hör till arbetarklassen eller medelklassen. Utgången i Egypten är fortfarande oviss men klart är att vi snart kommer att få läsa artiklar och fördjupningar om hur motståndet och protesterna organiserades på nätet.

PS: Vill lyfta fram några bra artiklar att läsa som fördjupar rapporteringen från Egypten och Mellanöstern. Game Over: The Chance For Democracy In Egypt Is Lost i The Middle East Channel ger en pessimistisk syn på utvecklingen. Disrupting Mideast balance of power på Al-Jazeeras debattsida. Israeliska Haaretz berättar om Israeliska regeringens diplomatiska fulspel och Haaretz skriver även om hur Israel riskerar att bli isolerad i Mellanöstern. Kolla även in en bra översikt och bakgrund till Muslimska Brödraskapet på Salon samt Stratfors långa artikel om Muslimska Brödraskapets historiska förhållande till staten och armén. Läs också min bror Johannes Mosskin som skriver på Newsmill om Västvärldens kluvna tungor: Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected– The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.

Hur kan Flashback förebygga självmord?

Självmordet på Flashback fick stort genomslag i media. Inte minst på Newsmill där jag skrev en debattartikel var diskussionen livlig. Sfph (Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa) anordnar ett seminarium i nästa vecka (onsdag 27 oktober) med rubriken: ”Hur kan Flashback förebygga självmord?” på ABF-huset i Stockholm. Kul och vaket av Sfph att arrangera ett offentligt samtal kring detta. För hur ska vi förebygga självmord på nätet? Är det dags att psykakuten på allvar flyttar ut på Internet eller är det bara en naiv idé? Saxat från programmet:

Hur förebygger vi självmord på nätet?

För en vecka sedan hängde sig en 21-åring i direktsändning på Internet. Mannen startade en diskussionstråd på sajten Flashback och länkade till en webbkamera som filmade förloppet. Den tragiska händelsen väcker många frågor: Hur kan vi främja psykisk hälsa och arbeta med suicidprevention på nätet? Kan sajter som Flashback ta ett ökat ansvar? Finns det erfarenheter att hämta från utlandet?

Svenska föreningen för psykisk hälsa (Sfph) ordnar ett seminarium med flera ledande experter: Michael Westerlund, forskare i självmord och Internet knuten till NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk ohälsa), Per-Anders Rydelius, professor i barn och ungdomspsykiatri, KI, ordförande Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, Elza Dunkels, forskare i nätkulturer vid Umeå Universitet, Maria Soares-Lindberg, verksamhetschef Nätvandrarna. Moderator är Carl von Essen, Sfph.

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41
Tid: onsdag 27 oktober kl 16.30 – 18.00

Fritt inträde. Anmälan till info@sfph.se. Begränsat antal platser. Seminariet sänds även via bambuser.com.

Välkommen!

Jag ska gå. Vi ses kanske där?

Dags att öppna psykakut på nätet

Jag har skrivit en debattartikel på Newsmill med anledning av den tragiska hängningen på Flashback. Här är hela texten i sin helhet.

Så har det alltså hänt, det första direktsända svenska självmordet på Internet. En djupt tragisk händelse. Jag lider verkligen med de anhöriga. Innan vi vet alla omständigheter i det enskilda fallet och letar syndabockar är det värt att för alla oss som vistas på sociala medier att fundera över det som skett. Kanske är det dags för polisen, psykiatrin, psykologkåren och andra som jobbar med folkhälsoarbete att fundera på om vi inte måste ut på nätet med mobila team. Händelsen visar att sociala medier är en del av verkligheten och inte en skyddad verkstad.

För oss som följt Internet under en lång tid är det egentligen inte överraskande. Allt fler privata händelser som bröllop och begravningar sänds på nätet. Men när nu någon tar sig liv framför en kamera är det likafullt chockerande.

I måndags vid lunchtid pågick i 80 minuter en diskussionstråd på ett anonymt Internetforum Flashback, där användaren lurifaxFlux, en ung 21-årig kille skrev:

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig. Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns. Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka. Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Därefter vidtog en märklig diskussion där en del hejade på honom att genomföra självmordet medan andra försökte få honom på andra tankar. De flesta läste förmodligen nyfiket men gjorde ingenting. Någon ringde polisen, men det var försent. Polisen hann inte fram i tid. På en videolänk kunde folk följa självmordet och ta del av chockerande bilder. Såväl den efterföljande diskussionstråden som bilderna i sig är upprörande.

Händelsen väcker en del frågor kring det egna individuella ansvaret hos oss var och en. Vi lever i en föreställning att internet och sociala medier är en låtsasvärld skild från verkligheten. Många användare och besökare på Flashback tycks bekymmerslöst sprida skvaller och rykten. När en så allvarlig situation som ett självmord är under uppsegling tar folk det inte på allvar. Inom socialpsykologin har forskningen gång på gång visat att ju fler människor som bevittnar ett brott eller en olycka desto mindre troligt är det att någon faktiskt ingriper. Det som sker på Flashback och andra sociala forum kan förstås som att alla tror att någon annan ska ingripa. Att det inte rör mig. Det är dags att vi börjar betrakta sociala medier som en del av verkligheten och inte som något artificiellt om liknande händelser ska kunna stoppas i framtiden.

För oss som jobbar med psykiska problem är det dags att fundera om vi inte måste utveckla våra arbetsmetoder. Sedan länge finns psykiatriska akutmottagningar och psykiatrin har mobila team. På vårdcentraler inom primärvården jobbar allt fler psykologer och det finns frivilliga föräldrar som nattvandrar. Men kanske är det dags att psykologer och andra som jobbar med människors psykiska hälsa tänker om. Kanske borde vi skapa mobila team som bedriver uppsökande verksamhet på sociala medier, forumsajter, Facebook etc. Synas och höras där människor befinner sig. För allt fler människor är Internet en naturlig mötesplats. Särskilt för ungdomar. På Fryshuset i Stockholm är Nätvandrarna ett intressant projekt där man utbildat vuxna för att möta ungdomar på forum och sajter. Det är idag ett problem att få unga vet vart man ska vända sig när man mår dåligt och behöver hjälp. En tydlig närvaro på Internet och på sociala medier skulle kunna vara ett sätt att möta och fånga upp psykiska problem. Jag tror att något liknande behövs inom psykiatrin. Det som krävs är i första hand ett ändrat förhållningssätt till det egna arbetet.

I bästa fall kan den här tragiska händelsen bli en väckarklocka för myndigheter och organisationer att uppdatera sitt arbetssätt för att förebygga psykisk ohälsa. Annars riskerar vi att få fler uppseendeväckande fall där desperata människor direktsänder sina rop på hjälp.

Jonas Mosskin är psykologstudent med intresse för sociala medier och bloggar om psykologi på www.mosskin.se

Uppdatering: Läs även på Sydsvenskan om incidenten samt en artikeln Internet är inte någon låtsasvärld på DN Insidan, som är i linje med min. Läs även Mårtens Lhd:s artikel om kulturkonflikter på nätet eller Studio Etts samtal om självmodet på nätet.

SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier

Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.

Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.

PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.

Uppdateringsångest och drömjag på nätet

DN Insidan har en artikelserie om livet på nätet. Idag handlade det senast om en begynnande uppdateringsångest hos framför allt unga människor. En del andra har pratat om nätberoende, downloadsyndrom eller nedladdningssyndrom vilket borde vara samma sak. DN skriver:

– Vi flyter omkring mellan olika medier och har många kontakter, men känner allt färre på djupet. Våra viktigaste relationer är ju dem vi verkligen bryr oss om. Men i massan av alla de sociala kontakter vi har i dag finns det en risk att de viktiga försvinner.

I boken Connected från 2009 (kommer på svenska i höst) kan man läsa om ny socialpsykologisk forskning som visar att vi fortfarande har nära kontakt med bara 6,6 Facebookvänner. Det ligger nära vänskapsforskningen som brukar landa på 4-5 personer som är närmare vänner för de flesta människor. Det är intressant att vi inte har fler nära relationer som är djupa trots att vi har så många fler möjligheter att träffa människor idag. På ett plan är det kanske fysiskt och praktiskt omöjligt. Skillnaden mot tidigare generationer är att vi kanske blir stressade av att veta om vad alla bekanta och deras bekantas vänner gör och lever sina liv. En slags uppskruvad status och jämförelsestress. Nätet är på många sätt ett brus av prat där få lyssnar. Kanske kommer stressen leda till nya horder av utbrända och deprimerade människor. Eller så får vi en motrörelse. Det vore intressant om det kunde utvecklas en ny och fördjupad lyssnarkultur i spåret av att alla är mätta på att dela med sig med sitt.

Läs även en tidigare artikel i serien: På nätet skapas ”drömjaget”

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Gratis?, en antologi om skapandets villkor

9789197491990

Förra veckan var jag på releasen för ”Gratis? – om kvalité, pengar och skapandets villkor” (Volante). Redaktör är Per Strömbäck och mannen bakom är Tobias Nielsén som driver Kulturekonomi. Elva skribenter försöker diskutera Internet, upphovsrätt och om gratis är framtidens modell för allting.

Även om jag läst och hört det mesta förut så är boken läsvärd. Särskilt för alla som följer debatten om fildelning men som inte följer initierade bloggar och diskussioner på nätet. Samtidigt är boken främst en uppsamling av vad vi redan visste för g-12 månader sedan. Tempot i utvecklingen är enormt vilket gör att Twitterhypen, Spotify och Piratpartiets framgångar inte hunnit in i antologin. Men, men.

Om jag ska lyfta fram några bidrag blir det Sara Öhrvalls (från Bonniers) text om mediebolagens förändrade roll liksom journalisten Andreas Ekströms pessimistiska syn på framtiden där kulturen går tillbaka till en mecenatfinansiering.

Mest intresseväckande tycker jag Daniel Johanssons essä där han skriver om musiken och framtidens internet (utdrag här). Han redogör för snåriga begrepp som den semantiska webben och argumenterar övertygande om att en av de starkaste drivkrafterna på Internet har varit decentralisering. Detta borde också återspegla sig i framtidens affärsmodeller, men det har vi inte sett lika mycket ännu. Han skriver också att vi håller på att gå från ett exemplarparadigm till ett användningsparadigm.

Antologin har fått uppskattande anmälningar i SvD, Kulturnytt, Borås Tidning. Västerbottens Tidning. Kulturbloggen har gjort ett utförligt referat av de flesta texterna för den som inte orkar läsa. Kulturbloggen konstaterar:

Jag kan beklaga en förändring som försvagat upphovsmäns ställning och rättigheter, inte lika grundmurad i vårt samhälle som privat äganderätt vilket jag trodde tidigare. Men det var i ett annat årtusende och det känns avlägset även om det inte gått så många år. Boken ”Gratis?” pekar dock framåt och det känns faktiskt upplyftande att läsa så genuint bra texter, vettiga åsikter och argument.