Etikettarkiv: jämställdhet

Håller livet på att förvandlas till en sjukdom? – konferens och tankesmedja

I två dagar kommer jag närvara på en minikonferens om jämlik vård. Arrangörer är Kunskapcentrum för jämlik vård, som är en avdelning på Landstinget i Västra Götaland som jobbar med dessa frågor. Vi är ett 20-tal personer från olika delar av psykologi, psykiatri, jämställdhet närliggande branscher som träffas under två dagar. Tanken är att denna tillfälliga tankesmedja ska leda fram till någon form av rapport och dokument där våra olika perspektiv på detta kommer med. Rubriken för våra samtal är ”Håller livet på att förvandlas till en sjukdom?”.

Under dessa dagar ska vi dels presentera våra egna trendspaningar om hur vi uppfattar samhällets förändring utifrån den värld vi är bekant med. För mig då som psykolog i första hand det jag möter i min vardag på St Lukas i Stockholm men också det jag möter i gränslandet mellan psykologi och kultur samt den snabba förändring som nätet och sociala medier medför.

Kunskapcentrum för jämlik vård har ofta lyft fram de orättvisor som sjukvården idag innebär för kvinnor. På St Lukas är min erfarenhet att vi möter en stor orättvisa när det gäller jämlik vård och rätt att få hjälp med psykiska problem. Idag är det kunskap, kontakter och pengar som ofta avgör om man får tillgång eller väl anpassad behandling. Psykoterapi och psykologisk behandling har blivit ett orättvist lotteri där vinnare är välinformerade och välbeställda. Det är skamligt att det ser ut så idag. Tyvärr är det något som de flesta etablerade politiska partier valt att inte prioritera.

 

Fallos, Oidipus och jämställdhet

3146

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor.  Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.

Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?

1453740583_8ea04d16d6

Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:

För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?

Den kvinnliga ekonomin

cga_woman_body_shopping2

Min trendspanarkollega Petra Wahlström har skrivit ett intressant inlägg om den kvinnliga ekonomin (ursäkta uttrycket) på sind.nu. Hon tar sin utgångspunkt i en artikel som publicerades i Harvard Business Review om ”The female economy”. Wahlström citerar artikeln och skriver:

Artikelns författare – Michael J Silverstein och Kate Sayre – konstaterar att kvinnor representerar den största marknadsmöjligheten i världen. Globalt kontrollerar de ca 145 biljoner kronor av den årliga konsumtionen – en siffra som förväntas stiga till hela 203 biljoner kronor de kommande fem åren. Totalt sett utgör kvinnorna en tillväxtmarknad som är större än Kina och Indien tillsammans, mer än dubbelt så stor, faktiskt.

Trots detta visar en undersökning som gjordes av Boston Consulting Group år 2008 att kvinnor anser att de blir oerhört dåligt bemötta av företag. Företagen fortsätter att erbjuda dem dåligt utformade produkter och tjänster och använder föråldrad marknadsföring som främjar kvinnliga stereotyper.

Det här liknar problemet inom sjukvården där de flesta mediciner och behandlingar inte ens är utprovade för kvinnor. Själv är jag ganska skeptisk mot att tänka sig att det finns en särskild ekonomi som är typisk manlig respektive kvinnlig. Men hur gärna man vill att samhället borde se ut på något annat sätt så är cirka 80 % av de nyköpta bilarna i Sverige köpta av en man, för att bara ta ett av många exempel på skillnader som fortfarande existerar. Wahlström skriver också att artikelförfattarna lyfter fram HM för att man förstått att möta kvinnors behov på ett bra och innovativt sätt.

Artikelförfattarna menar att kanske bidrar det faktum att nästan 80% av företagets anställda, 77% av butikscheferna och 44% av landscheferna är kvinnor till H&M:s framgångar. Dessutom är sju av 11 styrelseledamöter kvinnor.

 Författarna drar slutsatsen att när företagen väl vaknar upp och ser den potential som den ”kvinnliga ekonomin” erbjuder, kommer de att finna en hel rad nya kommersiella möjligheter inom områden som svarar upp mot kvinnors sociala spörsmål. Kvinnor vill t.ex. gärna köpa produkter och tjänster från företag som gör gott för världen. Varumärken som, direkt eller indirekt, främjar fysiskt och emotionellt välbefinnande, skyddar och bevarar miljön, stöder utbildning och vård till behövande, och uppmuntra omsorg och relationer kommer därför att gynnas.

Förutom att kvinnor gillar fler saker än mode så är det en viktig aspekt. Tänk bara på vilket resultat som biståndet gjort när man gett pengarna till kvinnorna istället för männen. Det återstår mycket kvar att göra innan kvinnors potential och möjligheter tas till vara fullt ut. Först gäller det att komma över tröskeln inför det okända och främmande som en kvinna i en styrelse eller ledning kan innebära. En framtida möjlighet för psykologer att profilera sig på.

Män i kris

veckansmjukis.jpg

ABF Stockholm är inne i något slags stim för tillfället med flera intressanta seminarier. Nu på torsdag 30 oktober handlar det om män i kris. Att mansbilden är i ständig förändring förstår man när velourpappor blev utskrattade för 30 år sedan. Här en äldre DN-artikel om den mansgruppen som Jan Guillou tyckte var en samling mjukismän. Nu känns de mer rumsrent och nästan inne på något sätt. Iallafall innanför tullarna kan man kan faktiskt skryta om hur mycket pappaledig man är. Nåväl. Så här skriver ABF i sitt program:

När en man hamnar i kris är det inte bara hans eget liv som påverkas negativt. Manscentrum är professionell mottagning för män i kris som i år fyller 20 år. Detta vill vi uppmärksamma genom att i ett öppet seminarium blicka bakåt och framåt när det gäller behandlingen av män i kris.

Medverkande: Pelle Jansson, verksamhetschef på Manscentrum; Johan Cullberg, professor i psykiatri, psykoanalytiker och författare; Thomas Böhm, läkare, psykoterapeut och författare; Ulf Calvert, terapeut Manscentrum; Eva Hedlund, leg psykoterapeut, hedersdoktor och författare, Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsministern. Samtalsledare: Jens Orback.

Tid: Kl 13.00-16.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Varför Sverige är världsbäst

gendergap_cover07_image_hp.jpg

Det är alltid kul att läsa om hur Sverige framställs utomlands. Jag brukar nyfiket läsa DN:s spalt ”Sverige från utsidan”. Brittiska vänstertidskriften New Statesman skriver om att Sverige alltid hamnar så högt upp på alla välfärdslistor. Detta med anledning av att World Economic Forum publicerade sin lista om jämställhet, Global Gender Gap 2007. Där kom Sverige etta, följt av Norge, Finland och Island. Artikelförfattaren Kira Cochrane, börjar sin artiken med:

”The Swedes seem to slide effortlessly into first place – or thereabouts – in bloody everything worth prizing”

och fortsätter med att konstatera varför svenskar är grymma…

”There’s always one person at a party who puts the rest of us to shame, isn’t there? While everyone else frets about the dress code, they turn up in just the right outfit, neither too casual nor too dressy. While we make gaffes and swear, they say just the right thing, neither too loud, nor so reserved as to seem frosty. They drink enough to be convivial, but never so much as to get drunk, naked and start dry-humping the stereo system. They are, indeed, the coolest person in the room, making everyone else seem a bit shabby by comparison.”

I den samtida debatten kan man få intrycket av att Sverige precis börjat intressera sig för jämställdhet. New Statesman prisar Sverige för vårt jämställdhetsarbete. Lyfter man blicken en smula är det uppenbart att vi har kommit en bit iallafall.