I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:
”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:
– När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på fotbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle vilja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.
Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?
– Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.
Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.
Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är i och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.
Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?
PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.
