Etikettarkiv: kärlek

21:a Nordiska Psykoanalytiska Kongressen

I fredags inleddes den 21:a Nordiska Psykoanalytiska Kongressen, i Stockholm. Temat för kongressen är Kärlek, ömhet, drift och överföring. Igår talade bland andra Kari Høydahl, (Norge) under rubriken ”Att bli befolket av sin analysand. Om overföringskjärlighed og erotisert motoverföring”. Just kärlek och överföring i terapirummet är något som man sällan pratar om. Det är närmast att betrakta som ett tabu bland psykologer och psykoterapeuter. Ändå vet alla att det är en realitet att klienter och psykoterapeuter fattar tycke för varandra. För alla de som har följt tv-serien In Treatment och tagit del av psykoterapeuten Pauls och hans klient Lauras ömsesidiga kärlek hade säkert Høydahls föredrag varit spännande att höra på.

Hela programmet finns att ladda ned här.

Fransk och Judisk Filmfestival

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.

Som vi älskade varandra

Cecilia tipsade mig om ”Som vi älskade varandra” (från 2007). Boken är något så ovanligt som en modern kärleksroman. Det är en medelålders kärlek skriven av författaren Anders Paulrud som dog tidigare i år. Den pendlar mellan att vara en uppväxtskildring hela tiden på gränsen till att bli sentimental. Samtidigt berättar Paulrud om människor, förhållanden som kommer och går, förflyktigas och består. Paulrud skriver på en enkelt och snudd på trivial prosa som då och då blixtrar till. Det är befriande att slippa läsa en medelålders man som inte är självömkande. Boken blandar självbiografiskt material utan att det känns navelskådande. Paulrud skriver kort och kärnfullt på ett sätt många drömmar om, men få behärskar.

Förutom Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” är ”Som vi älskade varandra” den bästa kärleksromanen jag läst på mycket länge. Läs båda två.

I SvD skrev Erik Lövendahl en uppskattande recension av ”Som vi älskade varandra”. Crister Enander har skrivit en personlig betraktelse över Anders Paulrud när han gick bort. Och slutligen en längre intervju med Paulrud gjord av Karin Thunberg för SvD med anledning av boken.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Något om Jules och Jim

För den som inte fick biljett igår så har Clarence skrivet en fin liten text som sammanfattar huvuddragen i Jules och Jim. Håll till godo i väntan på ett minireferat från diskussionen på Kulturhuset.

Filmen grundar sig på en roman av Henri-Pierre Roché (1879-1959) som tar sin utgångspunkt i konstnärs- och bohemlivet i Paris strax före första världskriget. Det var en tid av utprövning av gränser, begynnande frigörelse för kvinnorna och för männen ett osäkert vacklande mellan förtryckande höviskhet och muntert kamratskap. Ansatser gjordes till sexuell frigörelse, åtminstone i bohemkretsar.

Romanen hette ”Den långa kyssen” och är delvis en nyckelroman som lär hämtat sina modeller bland konstnärer som Pablo Picasso, Marcel Duchamp, Beatrice Wood och Marie Vasileff. Filmen lyfter fram Rochés huvudperson Kathe som i filmen kallas Catherine och de båda vännerna Jules (österrikare) och Jim (parisare) som båda uppvaktar Catherine på ett till en början lekfullt sätt. Den kamratliga samvaron djupnar till kärlek. Jules gifter sig med Catherine och de flyttar till Österrike när kriget bryter ut. Vännerna Jules och Jim kämpar på var sin sida om fronten, rädda för att döda varandra.

Vännerna återses när Jim hälsar på paret i Österrike där de fått barn tillsammans. Men äktenskapet verkar på utdöende och Catherine har varit otrogen med flera män, bl.a. Albert som bor i närheten och är sångare. Jim förstår att också han älskar Catherine. Jeanne Moureau som gestaltar Catherine tolkar i filmen Alberts visa ”Le tourbillon de la vie” som ligger till grund för filmens tema hur den svårfångade kärleken vandrar från den ene till den andre och inte finner ro någonstans. Filmens tema kring triangeldramat skildrar Catherines oförmåga att älska någon av de båda männen och ändå behålla något av sin självständighet som hon heller inte kan härbärgera. Det psykologiska dramat kommer att svänga mellan resignation, förnekande och djupnande depression hos gestalterna. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna fångar in psykologiska problemområden som är aktuella också idag.

Truffauts iscensättning från 1962 har hållit väl för tidens tand och har blivit en klassiker genom sin kongeniala skildring av en epok, sitt fina foto och den stämningsfulla och mjukt beledsagande musiken.

Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig bakom de olika turerna i triangeldramat, liksom de svårigheter som den osäkra könsidentiteten hos gestalterna skapar. Hur aktuella är sådana problem idag? Har det idealiserade singellivet i motsvarande kretsar idag någon lösning att erbjuda, och hur långt har jämställdhetsdebatten fört i riktning mot hållbara kärleksförhållanden? ”Helt och fullt älskar man bara ett ögonblick i sänder,” konstaterar Roché i sin roman, och repliken återkommer då och då i filmen, direkt och indirekt. Vilka villkor och möjligheter kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

/Clarence Crafoord

Clarence Crafoord om Jules och Jim

I gårdagens SvD föregår Clarence Crafoord kvällens diskussion om ”Jules och Jim”. Han får tre snabba frågor om filmen:

Vad säger Truffaut om tresamhet?

–Det är inte bara så att Jules och Jim, i denna franska 1960-talsklassiker, älskar samma kvinna. Det finns också en stark förbindelse mellan de två männen som har homoerotiska drag. Filmen skildrar en tid då sexuell frigörelse prövades i bohemkretsar. Catherine är otrogen, hon förmår inte riktigt älska någon av de två, men inte heller att härbärgera sin självständighet. Den svårfångade kärleken vandrar från den ena till den andra och har svårt att finna ro någonstans.

Vad har filmen att säga i dag?

–I grunden är vi lika förvirrade som de var. Skildringen av vännernas försök att hantera svartsjuka och passion och Catherines försök att fånga en hållbar identitet som kvinna är aktuell än i dag.

Vad ska diskussionen på Kulturhuset handla om?

–Jag skulle vilja diskutera rollfigurernas narcissistiska problematik och det oidipala drama som döljer sig hos de tre, liksom deras osäkra könsidentitet. Man kan dra paralleller till dagens idealiserade singelliv och om det erbjuder någon lösning på våra existentiella problem. Vilka villkor kan vi urskilja för ett hållbart kärleksförhållande?

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur