Kino i P1 plockade upp en tråd från senaste numret av filmtidningen Flm. Som jag tidigare berättat handlade artikeln i Flm om hur film kan användas i terapi och en av personerna som intervjuades var neuropsykologen Ursula S. Henningsson. I programmet från 28 mars prövar Kinos redaktion på filmterapi i grupp och träffar psykologen Henningsson. Hon driver Filmterapi Centrum med bas i Skåne där hon håller kurser, utbildningar och seminarium om filmterapi.

I Kino spelade Henningsson upp ett antal filmklipp som var utgångspunkten för en diskussion om vad redaktionen med Wilson, Aschenbrenner och Törnvall kände och tänkte. Temat för gruppsessionen var hur de ser på sitt arbete, och vad de gör på jobbet och hur de ser på chefer och ledarskap. Henningsson spelade upp klipp med en stor spännvidd, både Andrej Tarkovskijs ”Den yttersta domen” och Josef Fares ”Kopps” dök upp och därefter ställde hon klassiska terapeutfrågor. Det blev en ganska intern diskussion och en del ytligt prat om vad film gör med betraktaren. Men terapi har ju alltid ett visst mått av navelskådande. Kul grepp av redaktionen tycker jag. Tyvärr styckades filmterapisessionen upp i programmet, ett tilltag som jag aldrig förstått vitsen med.

PS: Här ett äldre inlägg om filmterapi.