Etikettarkiv: kobra

Intervjuad i Kobra om undergångsskildringar

Imorgon onsdag 10/10 handlar Kobra i SVT om Undergångsskildringar i fiktionens värld. Det är det andra programmet av två som uppmärksammar vår relation till undergången. Jag är intervjuad om hur vi människor förhåller oss psykologiskt till undergången och vad vår rädsla och fascination fyller för funktion. Utgångspunkten för samtalet är David Cronenbergs bioaktuella och skruvade framtidsskildring Cosmopolis. En deprimerande dystopi som har sina poänger men samtidigt bir väldigt svårtillgänglig. Såhär presenterar Kobra sitt program:

I kulturella skildringar av hur människan och civilisationen utplånas blandas livligt forskning och fantasi. Mayaindianernas profetia, feltolkad eller inte, har inspirerat en störtflod av böcker, teaterpjäser och filmer med undergångstema. Mer verklighetsförankrade teman som extremt väder varvas med zombies och arga aliens. Vilket syfte tjänar undergångsskildringarna – vad är det egentligen vi är så rädda för? Om detta berättar bland andra den hyllade romandebutanten Susanna Lundin, psykologen Jonas Mosskin och regissören Sally Palmquist Propocé, aktuell på Orionteatern i Stockholm.

Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi

Idag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.

För mig var Robinson en större grej. Jag minns fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.

En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.

Judar och israeler i svensk tv och film

0a9d4596-0d68-40a1-8348-47e64d7a533f

När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.

Kobra om terapi

Måndag 1 december handlade SVT:s Kobra om terapi. Jag blev på ett tidigt stadium kontaktad av redaktionen, även om de inte nämnde psykfilm lyckades man på ett bra sätt visa på några kopplingar mellan kultur och psykologi. Redaktionen hann med tre längre inslag. Kristofer Lundström träffade Marc Forster, bland annat regissör för senaste Bondfilmen. De talade om att analysera James Bond. Är han en kille som reder sig själv? Forster berättade att han skapat en kvinnlig karaktär som är mer uttrycksfull än Bonds stoneface. På så sätt får betraktaren än hint om vad Bond tänker och känner, något som han i och för sig inte riktigt ville visade det sig (vilket kändes en aning ambivalent).

Kobra träffade också terapeuten/coachen Phil Towle som hjälpte krisande Metallica under deras mödosamma arbete med en skiva i början på 2000-talet. Towle gruppterapeutiska process tillsammans med bandet filmades i den hyllande dokumentären Some kind of monster (En film som jag förövrigt funderat på att visa på Psykologer tittar på film).

Det sista inslaget handlade självklart om HBO tv-serien In Treatment. Kobra träffade såväl regissören Rodrigo Garcia som några av skaparna av den israeliska förlagan Be Tipul i Tel Aviv. Kul att höra röster från Israel. Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att en serie om psykoterapi kom till i ett så traumatiserat samhälle som Israel. Flera intervjuoffer på stan i programmet bekräftade bilden att synen på att gå i terapi har förändrats från att vara någon fult till något positivt de senate decennierna. Serien har förmodligen stärkt den processen. det ska bli intressant att se vilka reaktionerna kommer vara i Sverige när SVT börjar sända serien under 2009.

Som vanligt gör Kobra bra, men korta program. Det borde åtminstone få vara lika länge som en terapisession tycker jag.

Se programmet här. Redaktionen har numera även en blogg. Och se framför allt In Treatment.

Fotbollskväll-Kobra 1-1

Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum Nordström på Grafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.

Kobra gör Fotbollskväll

Ibland blir jag glad när jag läser tidningen på morgonen. Som idag när jag läser att redaktionerna för Kobra och Fotbollskväll byter program med varandra. Den 5 maj gör Kobragänget Fotbollskväll och Fotbollskvällsgänget gör Kobra. Producenten Clara Mannheimer förklarar upprinnelsen bakom idén:

– Det började i matsalen med att vår reporter Jane Magnusson ville låna en gaffel av ”Fotbollskvälls” producent Mathias Engstrand. ”Vad får jag då?” sa han och då sa hon ”ett program av Kobraredaktionen?”. Sedan kom de till mig, och jag tyckte det var en skitbra idé.

Jag kommer att tänka på när Gunnar Bohlin kommenterade OS-invigningen i Aten. Det var en fröjd att höra en kulturjournalist beskriva det konstnärliga spektaklet, ivrigt påhejad av Sportradions Bengt Skött som rabblade statistik.