Etikettarkiv: konstnärer

Psykologisk konstvandring på Wanås 17 juni

I samarbete med Wanås Konst i Skåne kommer Psykologer ser på konst göra en guidad visning och konstvandring. Visningen äger rum söndagen den 17 juni kl. 14.00. Visningen äger rum i slottsparken. I Parken finns ett fyrtiotal permanenta verk. Dessa verk är platsbestämda vilket betyder att konstnären skapat ett specifikt verk för den utvalda platsen. Konst och natur möts i bokskogen. Under en konstvandring tillsammans med mig och psykologen Malin Edlund samt Wanås konstnärliga ledare Elisabeth Millqvist, gör vi några djupdykningar och analyserar ett antal av dessa verk som berör oss särskilt mycket. Vi hoppas tillsammans med besökarna skapa ett reflekterande samtal där vi med psykologiska glasögon betraktar konsten på ett annorlunda sätt. Vandringen pågår 1,5h ungefär.

 

 

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.