I dagarna är det 30 år sedan Steven Speilbergs klassiska film ET hade premiär. Med anledning av detta blev jag intervjuad tillsammans med filmvetaren Malena Janson av SVT:s Kulturnyheterna 1/11 (cirka 10.40 in i inslaget). ET är intressant då den har ett uttalat barnperspektiv såväl visuellt, berättarmässigt men också ur ett psykologiskt perspektiv.
Huvudpersonen, den 10-årige Elliott står i cenutrm tillsammans med sina syskon som är 5 respektive 16 år. Samspelet mellan dessa och hur de interagerar med mamman gör att det är lätt för alla att hitta någon av indentifiera sig, såväl för stora som för små.För vuxna väcker den barndomsminnen till liv och egna upplevelser av hur det kändes att leva sig in totalt i lekar och andra världar eller för den delen att inte få ta med sig alla ensamma hundvalpar hem till sig.
Elliotts vilja att ta hand om den lilla rymdvarelsen som kommit bort från sin flock är välbekant. Så länge människan har berättat historier har det funnits berättelser om barn och djur som kommit bort och är hjälplösa och som någon vurmar för och beskyddar. Moses i vassen, Romelus och Remus, Mowgli i Djungelboken mfl. De flesta som möter utstötta barn, bortsprungna katter och hundar eller andra som förtillfället hamnat utanför sin flock känner en vilja att ta om hand. Det handlar i grunden om vår medfödda vilja att ta hand om våra barn. Anknytningsteorin och psykologisk forskning har visat hur stark den här drivkraften är hos oss människot.
Elliott och hans syskon skyddar rymdvarelsen ET men de lär honom också att klara sig själv och att prata vilket vi också har flera exempel på från andra berättelser. Det är också vanligt att äldre barn vill lära yngre barn saker på ett liknande sätt. En annan fin detalj med filmen är att saker utspelar sig ovanför barnen huvud och de förstår inte riktigt vad som händer. Saker förklaras inte, de bara händer. Några elaka vuxna NASA-personer är på jakt efter alien ET, men vi får aldrig riktigt svaret på det eller många andra frågor som jag som vuxen tycker det vore rimligt att få svar på. Spielbergs sätt att berätta historien på skildrar väl hur barn kan reagerar på stora livsförändringar. De ser och hör, men förstår inte allt, eller förstår inte alltid konsekvenserna av vad som sker i vuxenvärlden.
Det är också välkänt att många barn har perioder av låtsaskompisar. Det är en utvecklingspsykologisk fas där barn övar på att ha en relationer med andra barn, men också ett sätt att hantera förändringar i sitt sociala liv. Alfons har Mållgan och med honom också ibland ett substitut för sin relationer till pappan. Psykoanalytiker som t.ex. Winnicott pratar om övergångsobjekt där snuttefilten eller nallen är ett övergångsobjekt istället för bröstet och mamman. Låtsaskompisar som Mållgan och ET är ytterligare en sofisikerad form av övergångsobjekt. (Se Winnicotts fina bok Lek och verklighet)
Bakom den rörande historien om Elliotts önskan att ta hand om ET finns också en mörkare familjehistoria. Pappan är försvunnen i Mexiko på obestämd tid. En skilsmässa lurar i bakgrunden. Istället för att familjen fokuserar på den frånvarande pappan (som kanske aldrig mer kommer återvända) tar man sig an uppgiften att skydda ET. När den magiska kopplingen mellan ET och Elliott upphör mot slutet av filmen är det också ett symboliskt slut för den här illusoriska fantasin och verkligheten knackar på. Speilberg har själv berättat att idén till historien om ET föddes i samband med föräldrarnas skilsmässa när han var liten. De självbiografiska elementen och det lilla barnets fascination för övernaturliga saker och för rymdens gåtor gör ET till en av Spielbergs mest originella filmer.
