ScienceMag rapporterar om en udda undersökning. Den visade att lap-dancers fick mer i dricks av män om de befann sig den fertila fasen av menstruationscykeln. Evolutionsbiologisk forskning står inte alltid högt i kurs. Den här undersökningen är märklig och resultaten kan tolkas på många sätt men jag kunde inte låta bli att skriva om det. Läs mer
Vetandets Värld i P1 från 11 juli tar upp frågan om varför så många unga kvinnor drabbas av depressioner. I Sverige drabbas cirka 40 % av kvinnorna någon gång av depression under sitt liv. Motsvarande siffror för män är 25 %. De flesta människor mår bättre idag än i början av 1990-talet. Undantaget är unga kvinnor mellan 18-29 år. Det finns olika orsaker till det. Biologiska faktorer som skillnader i könshormoner är en förklaring. Psykologen Christer Röst och psykiatrikern Gunnar Ahnlund tar även upp sociala och kulturella orsaker. Kraven i samhället är högre idag, särskilt kraven på kvinnor är höga. Men kraven kommer också innifrån oss själva. Det är en viktig insikt i den här diskussionen. Jag har tidigare tagit upp hur sjukdomsbegreppet är i förändring. Vi tillåter oss att betrakta oss som sjuka för saker som inte hade kvalat in för 30 år sedan. Vi kräver mer idag av oss själva både på jobbet och privat. Vi vill ha stimulerande jobb, en spännande fritid, ett lyckat kärleksliv och många vänner. Det här är i grunden positivt. Vi äter bättre mat, har en mer sofistikerad smak och vet mer om fler saker än tidigare. Det är konsekvenser av vårt postmoderna samhälle på 200o-talet. Röst och Ahnlund tar också upp att kvinnor uppmärksammar sitt psykiska mående i större utsträckning än män. Det gör att kvinnor oftare söker vård och hjälp medan män lättare hamnar i missbruk till exempel. Jag har också skrivit om skillnader i synen på att vara deprimerad mellan olika kulturer. Det kan faktiskt vara okej att vara deprimerad. Som jag ser det letar människor idag efter en balans mellan stimulans och rekreation. Det ligger i sakens natur att det är svårare att nå en balanserad tillvaro i dagens samhälle. Det är vår stora utmaning.
För en tid sedan såg jag Shakespeares Rikard III på Stadsteatern. En uppsättning med endast kvinnor. Gunilla Röör har huvudrollen som den lismande och intrigerande Rikard. En väsande gestalt med ett märkligt tal och en uppsyn som närmast får mig att tänka på någon obehaglig person som till exempel Expressens Otto Sjöberg. Trots
Gunilla Röörs skådespeleri är det något i föreställningen som inte stämmer. Intrigerna på 1400-talet pågår därframme på scenen i fantastiska dekorer och kostymer men det blir mest ett spel. Ingen riktig nerv. Kvinnogestalterna förbryllar. Det är som om de själva är osäkra på sin maskulina identitet. En naturlig reaktion i och för sig, men det måste ju regissören jobba med. Det sägs att Gunilla Röör velat göra den här pjäsen sedan scenskoletiden. Frågan är om någon annan i ensemblen velat det? Hjälp mig, jag är konfunderad. Varför var det inte genialt? Tidigare recensioner i DN och SvD.