Etikettarkiv: litteratur

Min relation till Stig Claesson

Jag ogillar egentligen prat om kända personer som går bort, men tänkte göra ett undantag med anledning av Stig Claesson. När jag gick i gymnasiet tävlade jag och min kompis Krister om vem som hade läst flest böcker av Slas. Vi hade nog en ganska patetisk vurm för författare som skildrade vanliga arbetare, även om Slas mest skriver om sig själv. När Krister organiserade en ungdomsbrigad i Bosnien för Ship to Bosnias räkning och jag inte hade något för mig liftade jag ner till den lilla byn Lipnica. Claesson har ju skildrat järnvägsbyggen och luffiga resor i efterkrigstidens Europa. Vår brigad skulle rensa en åker, vilket var rätt långt ifrån allt våra romantiska drömmar. Efter en dryg vecka fick jag nog och kom med en dålig ursäkt om att jag hade fått ett jobb i Sverige och lämnade brigaden. Istället liftade jag tillbaka till Ljubljana och fortsatte resan med några kompisar i ytterligare sex veckor. Att lifta gjorde ju även Slas. Och han övergav också brigader, som den gången han gick från Kroatien till Italien via Frankrike och hem. Läs mer →

Freud om konst, litteratur och Moses

Förra veckan var det Freudseminarium med anledning av att band 11 i översättningen av Freuds samlade skrifter kommit ut. Det elfte bandet behandlar Freuds texter om konst och litteratur och följdriktigt var semiariet av en högkulturell kaliber som bara JC på Forum slår. Cirka 300 personer hade samlats på ABF-huset i Stockholm. Sedan 1996 har Natur och Kultur gett ut band efter band. Nu återstår bara en sista volym med index och register.

Clarence Crafoord, Ebba Witt-Brattström, Jessica Kempe och Helena & Göran Friberg talade om Freud utifrån olika perspektiv. Witt-Brattströms analys av Freuds analys av romanen Gradiva av Wilhelm Jensens, var rapp och avväpnande. Clarence läste sömnigt innantill från sitt papper om Freuds tankar om diktande och fantiserande. Fribergs lanserade mest sin tes om att Shakespeare var greven Edward de Vere, som Freud också trodde. Jessica Kempe talade om Freuds konstanalyser. Särskilt fascinerande var hennes berättelser om hur han analyserade Mosesmonumentet av Michelangelo. Här följer en sammanfattning av Kempes föredrag. Läs mer →

Bokhora ångar på

DN har träffat kvinnorna bakom Bokhora i lördagens kulturdel sid. 6-7 (ej på nätet ännu). Bokhora är en rapp blogg med tyngdpunkt på bokrecensioner. De har temaveckor om tex. skräck, gör kortare intervjuer med författare, och andra intressanta bokläsare. Johanna, Johanna, Johanna, Caroline och Jessica heter de och bloggar som bara skjortan. Just flödet är mitt största förbehåll. De skriver mycket. För mycket. Jag har följt Bokhora under hösten och blir ibland förtjust eller intresserad av någon bok. Tyvärr är det för sällan. Bokhora skriver för lite om böcker för en kultursnobb som jag helt enkelt. Om jag fick önska skulle bokhororna dra ned på flödet och utveckla bloggen mer mot djup och kvalité. Samtidigt gör Bokhora en insats för att stimulera läsandet och diskussionen av böcker på nätet vilket är bra.

Statusstress av Alain de Botton

Alain de Botton har blivit en fixstjärna i den populärfilosofiska genrén. Med intellektuell spänst och med ett charmerande språk rullar han upp, associerar och drar paralleller mellan stort och smått, nytt och gammalt, banalt och djupt. Botton är född 1969 och har växt upp både i Schweiz och i England. Det förklarar hans brittiskt torra stil men samtidigt har man en kännedom kontinental idérvet som är lätt för en överlägsen anglosax att glömma bort.

Botton slog igenom med sin bok ”Låt Proust förändra ditt liv” från 1997. Berömmelsen fortsatte i boken ”Filosofins tröst” (2001) som blev en stor succé både som bok och tv-program. Själv är jag förtjust i ”Om konstens att resa” (2002). Det är tio essäer om varför man reser, hur man gör det både i tanken och i verkigheten. Botton varvar egna upplevelser med berättelser och referenser från historien. Det blir en slags karta över resans väsen och psykologi som är ytterst sällsynt i vanliga reseskildringar. Ett litet mästerverk som alla resenärer borde läsa. Här kommer en recension av ”Statusstress” (2004). Läs mer →

”Fräsch, frisk och spontan”

Heter Mons Kallentofts tredje roman som kom ut på Natur och Kultur 2005. Det är en synnerligen deprimerande bok om en lagom rik varumärkeskonsult på Brand Action. Han lever ett lagom liv i Vasastan, med en lagom snygg fru, och två lagom friska småbarn. I vardagen dricker han en lagom god espresso och är lagom otrogen.

Språket är lika tråkig, fyrkantigt och förutsägbart som jag förväntar mig att en marknadsföringskonsult ska använda. ”Fräsch, frisk och spontan” är en av de mest deprimerande böcker jag läst. Det är en klaustrofobisk meningslöshet som breder ut sig. Jag känner en begynnande höstångest närma sig när jag läser. Det är tur att boken är så kort och lättläst. Jag vet inte vad jag ska säga, faktiskt…

Inga myggor eller tigrar i barnbokshagen

Anna-Clara Tidholm skriver briljant från det lilla kulturreservatet kallat barnbokshagen. Tidholms betraktelse över litteraturens hierarkier är avväpnande och humoristisk. Vuxenboksarenan där fajtas män och kvinnor men i barnbokshagen har männen helt försvunnit. Texten var publicerad 16 oktober på sid. 7 i DN Kultur (tyvärr inte på nätet). Läs och njut.

Hittade också ett ilsket inlägg från Linda Skugge där hon kommenterar Anna-Clara Tidholms digra produktion. Det känns som att den invändningen lämpar sig lika bra på Skugges eget skrivande.

När ska den kognitiva terapin börja påverka litteraturen?

”Freud flyttar hemifrån”, utrpoar Sverker Lenas i en kolumn på DN Kultur. Lenas funderar över att Freud och den klassiska psykoanalysen tycks vara frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen funderar Lenas. I stora drag verkar det vara ett rimligt antagande. Jag har tidigare skrivit om varför kopplingen mellan kulturen och psykoanalysen varit och är så stark. Detta beroendeförhållande känns mer långsökt mellan KBT och kultur. Jag skulle säga att psykoanalysen är uppsagd men med ospecificerat utflyttningsdatum.

Om bulgarisk litteratur i DN

Som av en händelse hade DN i veckan en artikel om samtida bulgarisk litteratur. Dan Jönsson skriver om skitlandet Bulgarien. Landet som Tintins skapare Hergé användes som förebild för Bordurien. Jönsson upplyser om att den senast översatta romanen till svenska från bulgariska var 1981. Samma år som Elias Canetti fick nobelpriset men han skrev på tyska och hade judisk börd. Artikeln presenterar tre yngre författare; Teodora Dimova, Georgi Gospodinov och Alek Popov. De belyser alla ett land som brottas med övergången från kommunism till kapitalism. Jönsson hävdar att Popov har skrivit den första postmoderna romanen, så de är kanske på gång då iallafall.

Kapuscinski berättar om Herodotos

Ryszard Kapuscinski har gjort det igen. Hans sista bok innan han avled i år blev ”På resa med Herodotos”. I den beskriver han sina första reportageresor till Indien, Kina och Afrika. Det är 1950-tal och Kapuscinski tragglar sig igenom Hemmingways ”Klockan klämtar för dig” i försöken att lära sig engelska. Han dimper ned i främmande kulturer och fattar ingenting. Några reportage blir det knappast. De första resorna är han en rörande tönt fjärran från den våghalsade typ han framstår som i andra böcker. Man känner sympati med en illa klädd polack i 50-talets Rom där han köper sin första västliga kostym i det hopplösa företaget att smälta in. Samma sympati kommer över mig när han röker hasch första gången i Sahara med två sudanesiska studenter. Eller när han står på New Delhis flygplats utan att veta nånting om nånting. En känsla jag såväl känner igen. Läs mer →

Varför är Gynning chic blondin och Rosing slampa?

Det frågar sig Åsa Linderborg i en artikel i Aftonbladet. Bägge två knullade offentligt i Big Brother. Bägge har silikonbröst, vikit ut sig, levt utsvävade liv, gett ut sina självbiografi etc. Men där Carolina Gynning sprider en air av glamour omkring sig och skildras ofta i positiva ordalag så blir Linda Rosing kallad slampa och slyna och beskylls för allehanda moraliska problem. Linderborgs artikel handlar om Gynnings och Rosings olika klassbakgrund. Gynning från Falstebro. Rosing från Västerås.

Jag råkar ha läst ”Ego girl” som handlar om Gynnings uppväxt och modelliv. Jag och Max försökte starta en bokcirkel i höstas där vi skulle läsa Bad Books. Gynnings bok var den första. Den andra var Neil Strauss raggningsguide ”The game”. Den sista blev Denise Rudbergs ”Jenny S”, efter det tröttnade vi. Det gick helt enkelt inte att ta sig igenom för dåliga böcker. Idén med Bad Books kändes fräsch först. Många vi snackade med blev intresserade, men när det kom till kritan var det ingen som hade tid att vara med. Av förståeliga skäl. Det samlade intrycket var att böckerna var precis så usla språkligt som man förväntade sig. The Game likaså, vilket förvånade mig en smula. ”Ego girl” är fascinerande på så sätt att Gynning ständigt lever för stunden och i nuet. Hon lär sig aldrig någon läxa. Hon går ständigt på samma mina; snygga men våldsamma killar som är dumma. Numera har ju Gynning blivit rumsren men frågan är om hon lärt sig något. Jag tvivlar.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur