Etikettarkiv: moral

Psykologer läser böcker analyserar arbetets psykologi med författarna Roland Paulsen och Elise Karlsson

Psykologer läser böcker 21 maj

Roland Paulsens uppmärksammade bok Vi bara lyder (Atlas) är en utforskande skildring av Arbetsförmedlingen som organisation och en fallstudie av den så kallade arbetslinjen. Paulsen kafkaartade arbetsplatsskildring är lika enkel som genial.

Elise Karlssons briljanta roman Linjen (Natur & Kultur) utspelar sig på ett kontor. Huvudpersonen Emma strävar efter att upprätthålla värdigheten när kampen för tillvaron, dvs. att inte bli avskedad eller utlasad av medieföretaget pågår som bäst. Arbetets existentiella dimension skymtar fram, parallellt med intriger, förälskelser och hopplöshet breder ut sig. Båda de aktuella böckerna tar på olika sätt upp vårt kluvna förhållande till arbetet där såväl pliktmoral som vår önskan om att förverkliga oss själva ingår. Men vad är det vi egentligen söker på arbetet och varför tycks sökandet efter mening så svårt i det moderna arbetslivet?

Möt Roland Paulsen, författare och dr i sociologi samt Elise Karlsson, litteraturkritiker och författare i ett samtal om arbetets psykologi. Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog organisationskonsult och frilansskribent.

21 maj, kl 18.00-20.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Entré 80 kr och betalas i dörren. Psykologer Läser böcker genomförs i samarbete med ABF Stockholm, Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld

PS: Gilla Psykologer läser böcker på Facebook. Läs mer →

Vådan av att göra dramatik av Utöyamassakern

Idag inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik och Utöyamassakern. SVT Kulturnyheterna sände ett inslag där jag och Stina Oscarsson, chef för Radioteatern. Själv tycker jag det är märkligt att flera dramatiker är igång och skrivit pjäser om händelserna vid Utöya. Att göra detta innan rättegången är avklarad känns magstarkt och det riskerar att göra att man går Breiviks ärenden. Som jag ser det är det omöjligt att säga om en pjäs, film, bok eller ett konstverk passerar etiska gränser. Det kommer an på HUR man gör detta. Jag är glad över att jag inte är dramatikerchef och tvingas fatta beslut om man ska sätta upp pjäser eller inte. Från min psykologhorisont känns Breivikdramatik som en smula förhastat, ogenomtänkt och sensationslystet.

Slavenka Drakulic vill inte åka tillbaka till Belgrad

Jag hittade en intressant essä i Eurozine nr 6/2009. Den är skriven av den kroatiska författaren Slavenka Drakulic och handlar om hennes komplicerande förhållande till Serbien och serber trots att det är många år sedan Jugoslavienkrigen pågått. Några serbiska ungdomar på en gata i Wien får henne att inse att hon inte besökt Belgrad sedan sommaren 1991. Drakulic skriver som vanligt intelligent och vasst. Men hon har samtidigt en irriterande tendens att bli emotionell och personlig över alla politiska och historiska kopplingar som hon gör. Hon varvar lysande betraktelser med enklare argumentation som känns onödig. I essän tar hon upp de serbiska ungdomarnas moraliska skuld för fädernas oförätter och jag håller inte med henne. Det är nästan alltid serberna som förnekar sin historia i Drakulic framställning. Aldrig kroater eller bosniaker.

Nåväl. Själv har jag inte varit i Belgrad sedan två sommarmånader 2001. Men det är en annan historia.

Har handikappade inte något liv?

jonasfranksson

Jonas Franksson kommenterar på Newsmill den senaste debatten om selektiv abort med anledning av barnläkaren som använde sig av aktiv dödshjälp. Franksson frågar sig om vi handikappade inte har något liv. Han går hårt åt barnläkaren Hugo Lagercrantz och dennes uttalande om att vi inte bör rädda alla liv till varje pris. Franksson är en viktig röst som ofta ställer sig lite vid sidan om gängse åsikter och diskurser. Det gjorde han som programledare för SVT:s CP-magasinet. Det gjorde han även när han gästade Psykologer tittar på film (som den hittils ende gästen utan psykologiskt eller psykiatriskt bakgrund) för två år sedan. Då diskuterade vi filmen ”Min vänstra fot” som han dissade som sentimental smörja som endast framställer cp-skadade som duktiga om de presterar något och blir normala, dvs. blir lyckad som konstnär och författare som huvudpersonen Christy blir i filmen.

Nåväl. Jag har svårt att köpa den rådande diskussionen där många människor menar att det är en mänskligh rättighet för vuxna att skaffa barn till varje pris. Samtidigt har jag också lite svårt för att alla liv ska räddas till varje pris. Lite konsekvenstänkande är nog på sin plats ibland. Jag tror dock till skillnad från Franksson att debatten om aktiv dödshjälp och selektiv abort är viktig. Vi kommer fatta bättre och mer övervägda beslut i samhället ju fler som diskuterar frågan. Men jag håller verkligen med Franksson om att det är misstänkt när handikappade själva inte förekommer i debatten och att deras historiska lidande tystas ner. Som vanligt i sådana här situationer undrar vän av ordning, var är psykologerna i debatten? Är det inte neuropsykologer som är bäst på att bedöma kvaliteten på ett skadat fosters liv?

PS: Franksson bloggar för övrigt på föreningen Stils hemsida.

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

En artikel om Susanne Biers filmer

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer →

Horace Engdahl, en sann och stolt elitist

Horace Engdahl har aldrig döljt att han är en tillskyndare av traditionen och kulturella världen. Ibland känns han som en elitistisk relik från förra sekelskiftet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av en man som är elitist ända ut i fingerspetsarna, och står för det. Det är intressant att så många retar sig på honom. Idag är det fint att vara modeelitist men fult att vara kulturelitist. Följande underbara replikväxling utspelade sig i P1-morgon fredag, tillsammans med programledaren Lasse Johansson, med anledning av nobelpriset i litteratur till fransmannen Le Clézio. För mig var det stort litet litteraturögonblick.

– Ni använder kodnamn, för de olika kandidaterna. Vilket var Le Clezios?

– Chateaubriand.

– Jaha, Det är väl inte precis FRA-säkert.

– Nä, men in det här landet är folk så pass obildade så att de flesta tror att det är en maträtt och inte en författare.

– Är vi obildade i det här landet?

– Ja.

– Vad bygger du det på?

– Ett livs, erfarenhet.

– På vilket sätt är vi obildade då?

– Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi som västerlänningar har rätt till.

– Varför det då?

– Lättja.

– Varför har vi hamnat där då?

– Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurrerar med uppmärksamheten.

– Som vadå?

– Medierna till exempel.

– Som att du sitter här och pratar. Folk borde inte lyssna på dig?

– Ja, strängt taget borde folk sitta hemma och läsa.

– Är det här ett problem eller är det så det är?

– Problem och problem. Är livet ett problem…(skratt) man ska inte moralisera, det är bara en iaktagelse man kan göra. Människor berövar sig rätten till ett rikare liv genom att visa så svalt intresse för det klassiska kulturarvet.

– Jag tyckte jag hörde lite moraliserande där.

– Nä… Var och en väljer ju sitt eget helvete, så att säga. Det är inget jag vill lägga mig i.

PS: Sedan fortsatte samtalet med att Horace pucklade på det problemet med att så mycket amerikansk litteratur översätts, och att kommentatorerna blir förbannande när de inte känner till nobelpristagarna. Och så jämförde han sig med kungen. Som ständig sekreterare kan han knappt hosta utan att det blir rabalder.

Medkänsla har sin egen ekonomi

Merete Mazzarella skrev för ett tag sedan en Uunderstreckare om att ”Medkänslan har sin egen ekonomi”. Hon har läst sociologen Candace Clarks omfattande bok ”Misery and company – Misery in everyday life” och som handlar om hur man visar sympati och medkänsla för vänner, arbetskamrater och grannar.

Det finns mycket spännande evolutionär forskning av till exempel Frans de Waal som visar att människor och apor har utvecklat moral och samarbetande tekniker för att de gagnar oss som art. Medkänsla och empati och förmågan att mentalisera och ta den andresperspekti hör säkert till en av dessa viktiga egenskaper. Tor Wennerberg har skrivit en bra essä i DN med titeln ”Först kommer moralen”. Där beskriver han ingående bland andra de Waals tankar.