Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.
Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.
Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.
Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.
Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.
Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.
Gå och se årets psykfilm!
Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.
