Etikettarkiv: skola

Lärarvisning av filmen Broken på Medioteket, med mig som gäst

26 september visar Medioteket filmen Broken för lärare och skolpersonal. Efteråt är jag inbjuden som samtalsgäst för att diskutera filmen tillsammans med lärarna. Filmen går som Skolbio under hösten. Visningen börjar 17.00 på Medioteket, Trekantsv. 3, plan 5, Liljeholmen. Lättare förtäring från 16.30. Visningen är kostnadsfri. Anmälan till skolbio@stockholm.se eller tel 508 33 481. Anmälan är bindande, eventuell avanmälan måste ske minst sju dagar före varje tillfälle. Uteblir du utan avanmälan debiterar vi 330 kr. Saxar lite info om filmen från inbjudan:

Broken är ett mångfacetterat flickporträtt av 11-åriga Skunks väg ut i vuxenlivet. Filmen ger möjlighet till många reflektioner kring hur det är att lämna den trygga barndomen och upptäcka en mer problematisk vuxenvärld. Filmen ger en bild av det kaos som uppstår när man plötsligt ser världen med nya ögon. Introduktionen kommer att handla om alla de ingångar som finns i filmen till hur komplicerat och oförutsägbart livet är. Hur kan man som Skunk reagera på de orättvisor man ser? Hur kan man bevara den optimism och det öppna sinne som Skunk bär med sig som en motkraft trots de problematiska familjeförhållanden hon möter. Filmen speglar tre olika familjer och deras förhållningssätt till barn och barnuppfostran och ställer frågor kring hur de vuxnas problem påverkar barnen och deras möjligheter att hantera sina egna liv. Hur ser de olika familjerna ut bakom fasaden. Vad är det som får människor att gå över gränsen för vad man får göra. Hur känns det att bli sviken?

Hos Skunk finns både ett mod och ett hopp om att kunna ställa allt tillrätta som en drivkraft, vilket gör att hon till slut kan se sig själv som vuxen. Hur kan vi överföra den drivkraften till våra barn? I samtalet efter filmen kommer psykologen Jonas Mosskin att delta med sina erfarenheter. Jonas Mosskin är psykolog, frilansskribent och driver flera populära samtalskoncept där allmänheten bjuds in att analysera kultur ur ett psykologiskt perspektiv. Filmen visas som skolbio under hösten.

Varmt välkommen till Medioteket!

Psykologer tittar på film visar Elephant

Den 25 oktober visar Psykologer tittar på film Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan den hemska skolskjutningen vid Columbine High School, i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School 1999 då två gymnasieelever dödade ett dussintal elever och skadade ett tjugotal innan de själva tog sitt liv. Filmen skildrar på ett respektfullt sätt en djupt tragisk händelse, utan att förfalla till varken moraliskt fördömanden eller romatisering av gärningsmännen. Den kan förhoppningsvis ge en bakgrund till en diskussion om arga unga män som begår fruktansvärda våldsdåd i vår tid och i vårt eget närområde. Elephant belönades med Guldpalmen i Venedig 2003.

Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och medverkar som psykolog i TV4. Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här. Filmen är 1h 20 min och samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Senare i höst, 22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Mellan Väggarna

Det finns en mängd bra filmer på biorepertoaren just nu och som jag inte hunnit se. Tex. Hr Landshövdingen, Rachel Getting Married, De Ofrivilliga, En som jag däremot sett är Mellan Väggarna, en ny fransk film av Laurent Cantet (som gjorde Mot Södern) som hade premiär i fredags. Mellan Väggarna belönades med Guldpalmen för bästa film. Den handlar om en lärare och en klass i en av Paris mer utsatt förorter. Eleverna är en mångfaldsutredares våta dröm. De kommer alla från olika hörn och diggar olika typer av hiphopmusik. I centrum står klass 8:3 och deras lärare François Bégaudeau som också skrivit det boken och manuset till filmen. Hynek Pallas är väldigt entusiastisk i SvD, liksom Eva af Geijerstam i DN och båda ger filmen högsta betyg.

De flesta eleverna spelar sig själva i mötet med den franska statens förlängda arm: skolan. Filmen är bra men kanske hade jag höga förväntningar. Fotot och kameran rör sig snabbt i klassrummet och gör en vanlig tråkig fransklektion levande. Fast jag saknar magin och hettan.Det är en stark scen när klassens stökige Suleyman blir relegerad för sitt uppträdande. 12 elever hade blivit relegerad på ett år och om alla förtjäntat det lika lite som Suleyman så känns det ganska långt ifrån Sverige.

Mellan Väggarna är sevärd och på många sätt en uppföljare till Nicolas Philiberts film Att vara och ha (2002) som jag visade på Psykfilm förra hösten. Personligen gillade jag Att vara och ha mera. Där är det en liten byskola på landet i Centralmassivet som står i förgrunden. Den gamle magisterns stränghet och värme berörde mig mer och lärde mig något speciellt om hur det kan vara att gå i skolan, som ju verkligen inte alltid är på samma sätt för alla elever. Det är intressant att Frankrike gör filmer om skolan som blir till politiska debattinlägg. I Sverige försöker Björklund ensam röra om i grytan. Hans försök är mindre estetiska och hamnar längre från sanningen när han pratar skola än de här franska filmskaparna.

Läs även FLM:s tankar om Mellan Väggarna.

Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer →

Finns det ett samband mellan ADHD och entreprenörer?

RSA Journal skriver om professor David A. Kirby som forskat kring ADHD och entreprenörskap på University of Surrey. Kirbys tes är att de egenskaper som lyfts fram som särskilt värdefulla för att bli en entreprenör liknar de egenskaper som personer med ADHD brukar ha. Kanske är det så att förekomsten av ADHD är större bland entreprenörer än bland befolkningen i stort. Och om det är så , borde vi kanske uppmuntra unga skoleelver med ADHD att bli entreprenörer.

Såväl entreprenörer som personer med ADHD underpresterar i skolsammanhang enligt DuPaul & Stoner, 2002.

Två mindre undersökningar har genomförts utan att kunna påvisa några större skillnader. Dock fann studien att personer med ADHD har en starkare höger hjärnhalva till skillnad från kontrollgruppen som har en starkare vänster hjärnhalva. Eftersom skolsystemet till stor del fokuserar på inlärning där vi använder vänster hjärnhalva förklarar det varför ADHD-personer lyckas sämre i skolan. Så här sammanfattar Kirby sina slutsatser:

The results of the test for cognitive style suggested that there is also a difference in the brain dominance of the two groups. The majority of the Surrey students had a moderate left brain dominance (associated with sequential, logical, linear processes) whilst the ADHD group had a right brain learning preference (associated with simultaneous and intuitive processes) similar to the successful entrepreneur. This could explain why both entrepreneurs and those with ADHD tend not to excel in an educational system that is predominantly left brain in its orientation.

Frågan kvarstår fortfarande. Kirbys forskning baserar sig på ett litet urval och behöver kompletteras. Min gissning är att ADHD är ett för stort handikapp för att kunna bli en tillgång ens för en entreprenör.

Via Research Digest Blog

Sokratisk metod gör skolbarn smartare

TED Blog har läst Research Digest (som drivs av The British Society of Psychology) som läst en intressant studie om filosofi. Keith Topping och Steve Trickey har följt skolbarn i åldern 10-12 år. Eleverna har läst filosofi en timme i veckan under 16 månader. Undervisningen har utgått ifrån den sokratiska metoden där frågor, utforskande och nyfikenhet är centrala inslag. Man har använt sig av en kollaborativt pedagogik tillsammans med eleverna.

I studien jämfördes 96 experimentelever med en kontrollgrupp av 52 elever som inte deltog i undervisningen. Skolbarnens testades med Cognitive Abilities Test före, under och efter filosofiundervisningen. Dessutom följdes skolbarnen upp två år senare. Vad som är intressant är att experimentgruppen hade bättre resultat på intelligenstest som mäter såväl verbal, numerisk och spatial förmåga. Filosofiundervisningen tycks även ha haft bestående verkningar. I uppföljningen två år senare hade de flesta av elverna behållit sin högre nivå. Det gällde särskilt för de mest begåvade barnen. Efter två år hade dessutom försprånget mot barnen i kontrollgruppen blivit större.

Resultaten i undersökningen är intressant. Att filosofi och en utforskande hållning är viktiga pedagogiska inslag i skolan kommer inte som någon överraskning. Men det är viktigt att sådana här studier kommer fram. Jag minns fortfarande sommaren när jag var 16 år och sträckläste ”Sofies värld” av Jostein Gaarder. Jag läste boken två gånger om och blev helt såld på filosofi.

Studien publicerades i The British Journal of Educational Psychology, Volume 77, Number 4, December 2007 , pp. 787-796(10). Läs abstract här.