Etikettarkiv: socialamedier

Vindsvåningen som blev en viral snackis

Vid de här laget har de flesta uttalat en åsikt om den legendariska artikeln: ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva” i DN Bostad. Diskussionen har för länge sedan ironiserats och svällt över alla breddar. Att det dessutom dyker upp en Hitler-i-bunkern-remix från ett DN-redaktionsmöte som anspelar på artikeln och som setts av 19 000 på Youtube, är en logisk konsekvens av webbsnacket. Kanske kan man se den typen av Hitlerremix som det ultimata beviset på att något blivit ett webbsnackisfenomen.

Rasmus Fleischer på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier och analyserar varför en vindsvåning kunde orsaka så mycket rabalder. Förutom de teser Fleischer tar upp är min egen teori att många människor läst lite för klämkäcka reportage i många år och störts sig på vindsvåningsfenomenet. När en extra magstark artikel dyker upp med en avsändare som har mer upplevd trovärdighet än de flesta andra inredningsmagasinen, var måttet rågat. Det startade en flod av reaktioner som jag tror i grunden handlar om inkomstskillnader, segregation, livstil, miljöpolitik och en massa viktiga politiska frågor. Vindsvåningen blir en symbol på samma sätt som Mona Sahlins märkesväska eller för den delen hennes Tobleroneaffär. Så innan ni lägger den här historien bakom er, titta på det här klippet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dgMawFD-ilE&fs=1&hl=sv_SE]

Dags att öppna psykakut på nätet

Jag har skrivit en debattartikel på Newsmill med anledning av den tragiska hängningen på Flashback. Här är hela texten i sin helhet.

Så har det alltså hänt, det första direktsända svenska självmordet på Internet. En djupt tragisk händelse. Jag lider verkligen med de anhöriga. Innan vi vet alla omständigheter i det enskilda fallet och letar syndabockar är det värt att för alla oss som vistas på sociala medier att fundera över det som skett. Kanske är det dags för polisen, psykiatrin, psykologkåren och andra som jobbar med folkhälsoarbete att fundera på om vi inte måste ut på nätet med mobila team. Händelsen visar att sociala medier är en del av verkligheten och inte en skyddad verkstad.

För oss som följt Internet under en lång tid är det egentligen inte överraskande. Allt fler privata händelser som bröllop och begravningar sänds på nätet. Men när nu någon tar sig liv framför en kamera är det likafullt chockerande.

I måndags vid lunchtid pågick i 80 minuter en diskussionstråd på ett anonymt Internetforum Flashback, där användaren lurifaxFlux, en ung 21-årig kille skrev:

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig. Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns. Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka. Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Därefter vidtog en märklig diskussion där en del hejade på honom att genomföra självmordet medan andra försökte få honom på andra tankar. De flesta läste förmodligen nyfiket men gjorde ingenting. Någon ringde polisen, men det var försent. Polisen hann inte fram i tid. På en videolänk kunde folk följa självmordet och ta del av chockerande bilder. Såväl den efterföljande diskussionstråden som bilderna i sig är upprörande.

Händelsen väcker en del frågor kring det egna individuella ansvaret hos oss var och en. Vi lever i en föreställning att internet och sociala medier är en låtsasvärld skild från verkligheten. Många användare och besökare på Flashback tycks bekymmerslöst sprida skvaller och rykten. När en så allvarlig situation som ett självmord är under uppsegling tar folk det inte på allvar. Inom socialpsykologin har forskningen gång på gång visat att ju fler människor som bevittnar ett brott eller en olycka desto mindre troligt är det att någon faktiskt ingriper. Det som sker på Flashback och andra sociala forum kan förstås som att alla tror att någon annan ska ingripa. Att det inte rör mig. Det är dags att vi börjar betrakta sociala medier som en del av verkligheten och inte som något artificiellt om liknande händelser ska kunna stoppas i framtiden.

För oss som jobbar med psykiska problem är det dags att fundera om vi inte måste utveckla våra arbetsmetoder. Sedan länge finns psykiatriska akutmottagningar och psykiatrin har mobila team. På vårdcentraler inom primärvården jobbar allt fler psykologer och det finns frivilliga föräldrar som nattvandrar. Men kanske är det dags att psykologer och andra som jobbar med människors psykiska hälsa tänker om. Kanske borde vi skapa mobila team som bedriver uppsökande verksamhet på sociala medier, forumsajter, Facebook etc. Synas och höras där människor befinner sig. För allt fler människor är Internet en naturlig mötesplats. Särskilt för ungdomar. På Fryshuset i Stockholm är Nätvandrarna ett intressant projekt där man utbildat vuxna för att möta ungdomar på forum och sajter. Det är idag ett problem att få unga vet vart man ska vända sig när man mår dåligt och behöver hjälp. En tydlig närvaro på Internet och på sociala medier skulle kunna vara ett sätt att möta och fånga upp psykiska problem. Jag tror att något liknande behövs inom psykiatrin. Det som krävs är i första hand ett ändrat förhållningssätt till det egna arbetet.

I bästa fall kan den här tragiska händelsen bli en väckarklocka för myndigheter och organisationer att uppdatera sitt arbetssätt för att förebygga psykisk ohälsa. Annars riskerar vi att få fler uppseendeväckande fall där desperata människor direktsänder sina rop på hjälp.

Jonas Mosskin är psykologstudent med intresse för sociala medier och bloggar om psykologi på www.mosskin.se

Uppdatering: Läs även på Sydsvenskan om incidenten samt en artikeln Internet är inte någon låtsasvärld på DN Insidan, som är i linje med min. Läs även Mårtens Lhd:s artikel om kulturkonflikter på nätet eller Studio Etts samtal om självmodet på nätet.

SÄPO:s meningslösa statusuppdatering

Idag (fredag 8 oktober) var jag med i Uggla i P4 ( från cirka 40 minuter in i programmet till minut 51) och diskuterade hur man ska förstå och förhålla sig till SÄPO:s nya uppgradering av terrorhotet från en 2:a till en 4:a. Tesen som redaktionen på programmet drev är att det kanske är så att SÄPO har börjat statusuppdatera och berättar meningslösheter i likheter med att ”nu har jag just ätit en glass”. Kanske handlar till synes banala statusppdateringar om ett försök från människor om att fånga dagen. Ett annat sätt att förstå varför vi skriver om vardagliga och meningslösa saker på Facebook är att det är ett sätt att skapa mening i våra liv. Att skriva är att forma en historia om sig själv och det hjälper oss att skapa en känsla av sammanhang och identitet. Kanske är det just det som SÄPO också behöver göra, att skapa en mening i den egna verksamheten. Att tala om att man finns. Personligen tror jag att terrorvarningen fyller en funktion av att markera för terrorgrupper att vi faktiskt håller koll på er.

kommentarer och statusuppdateringar på Facebook har annars karaktären av skvaller och fikaprat. Det är ett sätt att bekräfta varandra och skapa en socialiseringsprocess. Ett kliande av varandras ryggar som gör att vi alla bekräftar varandra och skapar en känsla av att vi hör ihop och skiljer ut oss mot ”dom andra”.

I allmänhet kan man ju säga att dunkel och oklar information bidrar till att skapa osäkerhet och föreställningar hos människor. Den som på ett skickligt sätt kan skapa förvirring, osäkerhet och rädsla har på så sätt lyckats påvisa sin makt och inflytande över människor. Vanligtvis är det ju terroristerna själva som använder sig av den strategin men i vissa fall är det nog så att myndigheter, politiska partier och säkerhetstjänster också jobbar på detta sättet. Om man läser SÄPO:s egen förklaring så handlar det om att man vill varna allmänheten på ett tidigt stadium i förebyggande syfte. Det skulle kunna tolkas som att man också vill hålla ryggen fri ifall det faktiskt skulle inträffa något attentat. SÄPO skyndar sig att säga A men inte B för att det vore pinsamt om man inte säger något alls, när det är för sent. Rent generellt brukar ju olika regelsystem börja leva sitt eget liv. De flesta frågar sig sällan om nyttan med rutiner och arbetssätt, man bara utför dem. Så tjänstemännen på SÄPO har nu en terrorgradering och då är det lika bra att använda sig av den. Annars kanske anslagen sjunker tills nästa budget.

Mycket Mosskin på Bokmässan

Idag bär det av till Bokmässan i Göteborg. Ikväll ska jag gå på Natur & Kulturs middag men imorgon är det ett hektiskt program. Så här ser det ut:

Fredag 24 september

12.30-12.50 föreläser jag om Psykologi och sociala medier – Hur påverkar sociala medier och internet förhållandet mellan klient och behandlare? (i sal F5, seminariekort krävs)

14.00-14.20 Psykologer läser böcker – en snabbanalys av Nalle Puh tillsammans med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld (Psykologiguidens monter C04:30)

15:30-15:50 Facebook – så påverkas vi av sociala medier. Tillsammans med psykologen Mattias Lundberg. (Psykologiguidens monter C04:30)

17.00-18.00 Terapi i radio? Möt Radiopsykologen Malin Edlund och hör henne berätta om varför hon vill öppna det slutna terapirummet. Finns det en risk med att låta människor öppna sitt hjärta och berätta om sitt innersta i radion? Hör även personerna bakom kulisserna – psykologen Jenny Jägerfeld och blivande psykologen och trendspanaren Jonas Mosskin berätta hur de resonerar. Programledare: Anna Ivemark. (Sveriges Radios monter B08:40)

Lördag 25 september

10.30-11.00 Terapi i radio? Möt Radiopsykologen Malin Edlund och hör henne berätta om varför hon vill öppna det slutna terapirummet. Finns det en risk med att låta människor öppna sitt hjärta och berätta om sitt innersta i radion? Hör även personerna bakom kulisserna – psykologen Jenny Jägerfeld och blivande psykologen och trendspanaren Jonas Mosskin berätta hur de resonerar. Programledare: Anna Ivemark. (Sveriges Radios monter B08:40)

Psykologi och sociala medier

Om knappt en vecka börjar Bokmässan i Göteborg. Där kommer jag göra ett antal framträdanden. Som en del av seminarieprogrammet kommer jag att tala på fredag 24 /9 12.30-12.50 i sal F5 under rubriken:

Psykologi och sociala medier – Hur påverkar sociala medier och internet förhållandet mellan klient och behandlare?

Det vore jättekul att få dina synpunkter och tankar kring detta. Kan man vara kompis med sin klient på Facebook? Är det okej att googla sin terapeut? Borde man googla alla patienter för att kolla vilka de är?Är det bra att patienter betygsätter behandlare och psykologer på internetsajter. Håller etiska gränser på att luckras upp? Kort sagt: Hur ska psykologer och terapeuter förhålla sig till det digitala landskapet? Vad tycker du. Skriv och berätta!

PS: En fullständig lista på alla programpunkter där jag medverkar på Bokmässan, kommer snart.

SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier

Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.

Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.

PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Tankar om bloggpriser

Så här års är det galatider och 2008 års prestationer ska summeras och belönas. Det sker såväl i idrotten värld som bland musiker, filmare och… bloggare. Den 2 januari avgörs Stora Bloggpriset på Nalen som Aftonbladet har dragit igång. Det är en av den uppsjö olika konkurrerande prisutdelningar som gör det lika förvirrande som att veta vem som är världsmästare i proffsboxning. Som brukligt är får ”allmänheten” vara med och tycka till. Det påstås vara mer folkligt och demokratiskt än jurysystemet som varit förhärskande under så lång tid.

Alla bloggare har under en tid startat olika rösta-på-mig-kampanjer, skickat brev, facebookat och använt alla de social medietjänster som står till förfogande. Samtidigt är budskapet påfallande enkelspårigt och traditionellt. Ingen motiverar eller presenterar sig på något innovativt sätt trots att det ofta kommunicerar med sina respektive associerade kompisar, bekanta och hangarounds. Det väcker en tanke hos mig att det krävs nya sätt att tilltala en upplyst massa som själva bloggar och använder sociala medier på ett naturligt sätt. Björn Mellstrand på pr-byrån JMW har sagt att många människor idag är reklamlitterata och kan genomskåda reklambudskap för vad de är. Dessutom håller vissa på att bli pr-litterata, särskilt bland dagens yngre generation finns det många som kan se igenom ”placerade” pr-kampanjer, menade Mellstrand. Det ställer högre krav på den som ägnar sig åt pr för att få genomslag. Jag tror att de flesta som röstar på bloggpriser hör till den här pr-kunniga kategorin individer. Frågan är om bloggeliten på Bokhora, Weird Science mfl. har insett det?

Bookcamp, en annorlunda konferens om böcker

Erik Stattin skriver om Bookcamp som anordnas i London nu till helgen. Bookcamp är en annorlunda konferens om böcker och teknikutveckling. Det är bokförlaget Penguin Books som ligger bakom konferensen. På deras Penguinblogg kan man läsa om bakgrunden till initiativet. Så här beskriver organisatörerna vad Bookcamp handlar om:

Bookcamp is a user-generated conference sponsored by Penguin UK and focussed on books and book-like technologies. The purpose of Bookcamp will be to consider the future of the Book as an object and examine its ongoing role as a delivery mechanism for stories, information and entertainment. Participants and self-selected guests will choose the agenda for the day, forming breakup groups to discuss and potentially create future book technologies.

Några av de rubriker som olika användare föreslagit att man ska diskutera på konferensen är:

Creating Future Readers – suggested by Kevin O’Neill.
James Bridle’s Possible Topics – comments welcome.
Building Communities of Readers (and Writers) – suggested by Hugh McGuire
How can we encourage more reading ?- suggested by Adrian Hon
Book Design for Digital
Talking to Terrified Writers – suggested by Naomi Alderman
Why Everything On The Internet Is The Opposite Of How It Is In Print – suggested by Mary Harrington
Designing The Socialised Book – suggested by Tom Armitage
What Coralie and Alan are likely to talk about
Spoken Culture, Web Culture, Written Culture– suggested by Michael Bhaskar
Encouraging Publishers to Innovate – suggested by Peter Collingridge
Libraries: what are they good for? – suggested by Anne Ward
Playing with words – suggested by Chris Meade
What Can The Techies Bring To This? – asked by Nic Gibson

På konferensen kommer även Papercamp att hålla till. Där är det papper och teknik som står i fokus. Den här typen av intiativ där gränsen mellan producenter och konsumenter suddas ut kommer vi få se mycket mera av framöver tror jag.

”Here comes everybody”

Martin Jönsson skriver om den växande genrén av böcker om internet och dess sociala konsekvenser. Han tipsar om en ny bok av Clay Shirky som heter ”Here comes everybody – the power of organizing without organizations” Shirky är till vardags professor i sociala medier och har skrivit flera böcker om internet. Jönsson skriver:

…precis som med Chris Andersons ”The Long Tail” är det en av de böcker som får allting att falla på plats, utan att egentligen komma med så mycket nytt. Det handlar mest om att foga samman pusselbitarna och med glasklar pedagogik berätta vad det egentligen är vi ser.

och fortsätter:

En av hans favoritfraser är ”The internet runs on love”, vilket kan vara bra att ta med i sig nästa gång debatten om näthat poppar upp, en annan att ”everyone is a media outlet”. Men hans allra viktigaste tes handlar om kraften hos grupper på nätet; om vad som händer när individer bestämmer sig för att agera tillsammans. Här kommer alla åsikterna på en och samma gång – och då går de inte att vifta bort längre.

På dotcom-erans tid var den allmänna sanningen att allt handlade om rätt innehåll: Content is king. Med vågen av sociala medier är det istället dialogen som tagit över. Conversation is king, konstaterar Shirky.

Kraften och snabbheten i de sociala medierna och bloggandet gör att det vore trevligt att få läsa någon som sammanfattar den här utvecklingen. Jag inser att jag kommer få svårt att undvika Shirkys bok.