Etikettarkiv: sociologi

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Socialmedia from a psychological perspective [slideshare id=8153104&w=425&h=355&sc=no]

View more presentations from Mosskin Produktion

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Vad Facebook verkligen gör med din identitet

Det är rubriken på en längre artikel i Modern Psykologi #1 2011 som jag skrivit. I den försöker jag reda ut hur sociala medier påverkar oss som individer. Med hjälpa av socialpsykologi och sociologer tecknar jag ett rörligt identitetslandskap där vi ikläder oss olika roller på t.ex. Facebook. Här är hela artikeln i sin helhet.

***

På Facebook ikläder vi oss olika roller, precis som på en teaterscen. Skillnaden är att det inte är fiktion utan oss själva vi gestaltar.

På en middag för ett tag sedan satt vi några vänner och diskuterade våra helgplaner. Vi insåg att de flesta av oss inte skulle veta vad som händer om det inte vore för Facebook. Plattformen har för många blivit både en eventkalender och ett sätt att hålla koll på nära vänner och flyktiga bekanta. De arma stackare som inte deltar missar både släktträffar, inflyttningsfester, utförsäljningar av märkeskläder eller det senaste virala skämtet. Ingen av oss vid middagsbordet hade anat detta när vi gick med i Facebook 2007. Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?

I internets begynnelse förkunnade såväl nätentusiaster som forskare att vi kunde skapa oss nya identiteter och bli någon annan på nätet. Den virtuella verkligheten var kvalitativt skild från vår vanliga gråtrista värld, där vi alltid måste vara oss själva. På den tidiga webbens sociala forum var folk anonyma eller använde alias, vilket gjorde att man sällan visste vem som var vem. Den tiden är sedan länge förbi. Webben är idag mer social, en process som inleddes med bloggarna och accelererade med Facebook.

I USA är Facebook redan den mest välbesökta sajten, före Google, och detta lär snart ske även i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar med i Facebook och när sajten nyligen låg nere under två timmar i Sverige blev det blev till förstanyhet i de större mediernas webbupplagor. Att händelsen fick uppmärksamhet kanske kan förstås som att våra sociala liv tillfälligt var nere eller ur funktion.

En av de viktigaste förändringarna som Facebook fört med sig är att vi slutat vara anonyma på nätet. Den tekniska plattformen har uppmuntrat oss att vara dem vi är med alla våra förtjänster och brister. Det har blivit till en social konvention att vara uppriktig, om än något förskönande. Det är ingen tillfällighet att strukturen i Facebook uppmuntrar oss att sluta vara anonyma. Om alla är sig själva och berättar om sina intressen, vanor och vad de ”gillar” är det så mycket lättare att skräddarsy annonser och riktade erbjudanden till varje individ, vilket ju är sökmotorn Googles huvudsakliga affärsidé.

Öppenheten på Facebook har gjort att intresset vuxit för att studera hur vi framställer oss som på nätet. En intressant studie The Faces of Facebookers av Zywicka och Danowski vid universitetet i Illinois jämförde människors personlighet med deras profil och aktivitet på Facebook. Personer som var mer extroverta, med ett stort kontaktnät tycktes bli ännu mer populära i sociala medier. De uttryckte sig oftare och var mer självutlämnande på Facebook. De hade också fler vänner på Facebook. Fenomenet kallas för ”rich get richer”. Samma studie visade också att de som hade en introvert personlighet i vanliga livet var mer försiktiga på sociala medier. De förhävde sig inte utan framställde sig snarare torftigare än befogat. Intressant nog hade dessa introverta personer fått fler sociala kontakter än tidigare, tack vare sociala medier. Alltså ”poor get richer”. Forskarna liknar det vid en slags stimulanseffekt.

Socialpsykologen Erving Goffman var en inflytelserik teoretiker på 60- och 70-talet. Han var framförallt fascinerad av att studera vardagslivets psykologi, till exempel hur vi pratar i telefon eller hur människor går på en gata. Goffman liknar sociala sammanhang vid en teater där vi regisserar och spelar upp våra identiteter för varandra. Hans tes är att vi försöker framställa oss i förskönande dager för att verka intressanta, attraktiva och intelligenta.

Goffmans beskrivning av livet som utspelas på en teaterscen ger en bra bild av hur vi beter oss på sociala medier. Vi ikläder oss olika roller och iscensätter våra identiteter för en halvt offentlig allmänhet. Vi förskönar, lägger till och drar ifrån vår bild av oss själva. Inte så att vi luras, men vi är måna om att ge rätt intryck. Eller snarare det intryck som vi för närvarande vill lansera. Goffman studerade social interaktion på arbetsplatser och menade att olika yrkesgrupper spelar ett spel inför utomstående. Ofta är arbetet uppdelat i en öppen och en stängd del. Ett typexempel är restaurangen vars köksdel är smutsig, skrikig och där glåporden haglar. Mot gästerna är serveringspersonalen däremot överdrivet vänlig. Gästerna i sin tur, tar gärna sin tilldelade roll. Det liknar hur många patienter inom sjukvården eller hos psykologen försöker vara duktiga och svara på det sätt som de tror att doktorn vill.

Martin Berg är sociolog i Malmö och forskar om sociala medier. Han ser Goffmans tankar som ett sätt att beskriva hur vi handskas med andra människor på ett medvetet plan.

– Men man kan fråga sig hur medvetna vi egentligen är, säger Martin Berg. Vi imiterar andra och lär oss hur vi ska bete oss. Han hänvisar till sociologipionjären George Herbert Mead som menade att vi har svårt att få syn på oss själva.

– Bästa tillfället att bli varse vårt jag är när vi ser oss själva genom andra. I dag har vardagen blivit föremål för feedback på ett sällan skådat sätt. Att skriva en statusuppdatering på Facebook om att man äter pizza till middag kan plötsligt bli föremål för en diskussion. Någon ”gillar det”. Men vad är det man gillar egentligen: pizzan, att jag äter middag eller kanske att jag berättar att jag finns? Idag får en massa människor feedback på vardagshändelser. Det kommer att få konsekvenser, säger Martin Berg. Frågan är vilka.

Anthony Giddens är en av nutidens mest inflytelserika sociologer. Han har beskrivit hur vår kultur sedan 1980-talet har blivit alltmer självreflexiv. Vi funderar helt enkelt mer på oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens beror detta på att gamla institutioner som stat, kyrka, partier och föreningar, som tidigare hjälpt till att organisera våra liv, nu mist sitt grepp över oss. Internet har accelererat den här utvecklingen och med sociala medier har vi nu möjlighet att fördjupa oss i skapandet av vår identitet och samtidigt lägga oss i andras.

I sin examensuppsats undersökte psykologen Linda Hellqvist fem personers statusuppdateringar på Facebook under två veckors tid. Det visade sig att de flesta hade en humoristisk ton. Flera beskrev att det var viktigt att folk kommenterade deras statusuppdateringar och då gällde det att vara rolig för att få uppmärksamhet. Folk uttryckte att när de upplevde motgångar och problem så försökte de vända dessa till något positivt. Många var också överens om att det inte passade sig att vara deppig eller må dåligt på Facebook. Hellqvist frågar sig vart negativa känslor tar vägen om de inte får uttryckas på sociala medier. Håller vi på att skapa en konvention om att inte prata om jobbiga saker?

Martin Berg påminner om att Facebook startades i USA och i grunden är ett uttryck för en amerikansk socialisationskultur.

– I USA är det mer av en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Det hade varit intressant att tänka sig ett Facebook som sprungit fram i en centraleuropeisk kultur. Då kanske vi hade haft mer av en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook, säger han.

Men åter till vårt jagblivande. Hur påverkas vi då av att vårt sociala sammanhang också presenterar sig själv på ett medvetet sätt? I boken Connected visar Harvardforskarna Nicholas A. Christakis och James H. Fowler hur beteenden smittar. Umgås du med tjocka människor löper du större risk för att vara överviktig. Hänger du med rika personer har du lättare att bli rik. Röstar vänner på ett visst parti, är det större sannolikhet att även du gör detta. Inte så konstigt egentligen. Men författarna har även studerat effekterna av sociala relationer som är flera steg bort. Kan det vara så att även dina vänners vänners vänner påverkar dina beteenden? Svaret verkar vara ja. Här blir plötsligt kopplingen till sociala medier viktig. För Facebook administrerar på många sätt just hur vi interagerar med våra bekanta och deras bekanta. Diskussioner, videoklipp och nyheter sprids som en löpeld genom kluster av personer på Facebook. Men det är framförallt information från vänner som ligger ett eller några få steg bort som poppar upp i ditt flöde på Facebook. En del sociologer menar att det här riskerar att skapa ett slags balkanisering av vårt sociala liv. Den nya tiden hotar på så sätt det sociala kontrakt som tidigare fanns mellan människor i ett land. Vi hörde alla ihop. I dag hör och ser vi bara det som är i vår närmaste bubbla. En studie har visat att endast 25 procent av nätanvändarna aktivt söker efter nyheter och information på egen hand.

En aning pessimistiskt verkar det som att vi tillsammans med våra vänner skapar bubblor som svävar omkring i en jättelik väv av hopkopplade människor. Närmare bestämt 500 miljoner. Man kan fråga sig om det är något nytt under solen. För är det inte precis så människor har levt även tidigare i historien? Kanske har vi haft en bedräglig fas under 1900-talet där radio, television och tidningar förmedlat en bild av ett gemensamt samhällsprojekt och nationalstat. Det har verkat som att vi delar samma verklighet men i själva verket har vi levt segregerat och nätverksbaserat precis som förut. Kanske har Facebook egentligen bara lyft fram människors sociala nätverk till ytan så att alla kan beskåda det.

För Facebook har gjort att vi har fått fakta om vem som har många kontakter och vem som har få. Vem som lägger ut roliga filmklipp och vem som gör namninsamlingar och diskuterar seriösa nyheter. Vem som ogenerat lägger ut semesterbilderna och vem som får flest grattningar när de fyller år. Det här är fakta vi känt på oss men nu får vi det svart på vitt.

Precis som Google är uppbyggt kring hårddata om vad vi söker för information, håller Facebook på att skapa en liknande databank om våra sociala liv. Man behöver inte vara dum för att förstå att den typen av information är guld värd för framtidens företag. Framtidens sociala medier kommer ge konsumenterna erbjudanden i realtid i mobilen på stan och tipsa om erbjudanden och butiker som är skräddarsydda just för dig. ”Du verkar vara en sådan som tänker – köp nya numret av Modern Psykologi och läs Jonas Mosskins spännande artikel om sociala medier”.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och frilansskribent.

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

Zadie Smith om generation Facebook

DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.

Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.

Vindsvåningen som blev en viral snackis

Vid de här laget har de flesta uttalat en åsikt om den legendariska artikeln: ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva” i DN Bostad. Diskussionen har för länge sedan ironiserats och svällt över alla breddar. Att det dessutom dyker upp en Hitler-i-bunkern-remix från ett DN-redaktionsmöte som anspelar på artikeln och som setts av 19 000 på Youtube, är en logisk konsekvens av webbsnacket. Kanske kan man se den typen av Hitlerremix som det ultimata beviset på att något blivit ett webbsnackisfenomen.

Rasmus Fleischer på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier och analyserar varför en vindsvåning kunde orsaka så mycket rabalder. Förutom de teser Fleischer tar upp är min egen teori att många människor läst lite för klämkäcka reportage i många år och störts sig på vindsvåningsfenomenet. När en extra magstark artikel dyker upp med en avsändare som har mer upplevd trovärdighet än de flesta andra inredningsmagasinen, var måttet rågat. Det startade en flod av reaktioner som jag tror i grunden handlar om inkomstskillnader, segregation, livstil, miljöpolitik och en massa viktiga politiska frågor. Vindsvåningen blir en symbol på samma sätt som Mona Sahlins märkesväska eller för den delen hennes Tobleroneaffär. Så innan ni lägger den här historien bakom er, titta på det här klippet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dgMawFD-ilE&fs=1&hl=sv_SE]

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected– The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.

Secret Island Nation Festival undersöker alternativa styrelseformer

6131_1104929100886_1156523793_30244975_2933427_n

Leo Nordwall tipsade om ett annorlunda event som börjar nästa vecka: Secret Island Nation Festival. På en liten ö (Havstensund) i Bohuslän kommer ett antal människor att experimentera med alternativa sätt att organisera sig samt att festa under tiden det pågår till elektronisk musik. Arrangemanget pågår under en vecka mellan den 20-27 juli. På hemsidan eller bloggen finns all info du behöver och där står det vilka politiker, experter och artister/dj:s som kommer. Bland annat kommer Piratpartiets partiledare Rick Falkinge vara där.

I mina öron låter det som en kombination av liverollspel och alternativfest där alla har sytt sina kläder själva. Jag har alltid varit fascinerad av ”riktiga experiment” där människor investerar sig själv. Robinson är ju på sätt och vis ett sådant experiment även om det är ganska manipulerat. Likaså AGSLO-konferensen (som jag inte hunnit blogga om ännu) jag nyligen deltog i har sådana inslag. Vi får se om det sitta-i-ring-möte med ”talarpinne” eller om det blir mer av Goldings ”Flugornas Herre”. Så här står det i presentationen om eventet:

On a small Swedish island in the North Sea, a new way of living together is being explored in a unique experiment called SECRET ISLAND NATION.

The festival combines politics and partying on a remote usually deserted island located just off the West Coast of Sweden with an agenda which includes the search for a new form of government and the founding of the utopian micro-state ‘Sweutchland’.

This democratic experiment is not based on national identity, however, but instead on the cross-border consensus of European youth: Of tolerance and electronic music.

Hur många Facebookvänner har du?

Just nu förhandsläser jag en bok som kommer senare i år som heter Connected. Där refereras en intressant undersökning på social interaktionsmönster på Facebook. Några sociologer från Harvard följde 1700 personer och kom fram till att det genomsnittliga antalet vänner på Facebook var 110. De flesta av dessa var mer avlägsna bekanta. Antalet personer som var ”nära kontakter” var i genomsnitt 6,6.

Själv har jag 245 vänner och kanske ett större utbyte på Facebook med 15-20 personer. Hur många vänner har ni?

Referens: Lewis, K., Kaufman, J., Gonzalez, M., Wimmer, A., Christakis, N., 2008. Tastes, ties, and time: a new social network dataset using Facebook.com. Social Networks 30, 330-342.