Etikettarkiv: tv

Mediapsykologen breder ut sig – intervju i SvD om psykologrollen i förändring

FullSizeRender

Idagsidan i SvD fyller 4o år och i samband med detta har man haft en serie artiklar om psykologins ställning och om psykologer. Jag var en av de intervjuade psykologerna. Min upplevelse är att psykologerna på kort tid tilldelats en inflytelserik plats av media men att få psykologer tänker på detta eller reflekterar över det ansvar det innebär. Det är givetsvis ett växelspel mellan oss mediala psykologer och media. Min känsla är att det funnits en föreställning om vad en psykolog är och kan tala om i media. Den föreställningen har förskjutits och förändrats Idag är psykologer experter på människor och mänskligt beteende och kan tillfrågas om alltifrån skvaller till budgetstup och hur man skall hantera svärfar på julen. Det är idag så många psykologer som syns och hörs i media att det inte går att hålla reda på alla. Psykologyrkets tilltagande status har samtidigt inte alltid följts av samma inflytande och makt inom sjukvård, folkhälsoarbete, socialpolitik, skolan eller arbetslivet eller för den delen av särskilt märkvärdiga löner. Det finns en diskrepans mellan en föreställning om av status upplyfta psykologer och det ansvar, makt och förtroendet som psykologer har att leda samhällsviktiga institutioner. Min gissning är att medialiseringen av psykologyrket på sikt leder till mer reell makt och inflytande i samhället. Förhoppningsvis kan det leda till ett mänskligare samhälle. Läs mer →

Krönika i Psykologtidningen om tv-programmet Nyfiken på partiledaren

I senaste Psykologtidningen nr 3/2014 skriver jag en krönika om tv-programmet Nyfiken på partiledaren. I den försöker jag så uppriktigt som möjligt ge ris och ros till psykoterapeuten Poul Perris och till partiledarna. Bäst betyg enligt mig, får statsvetarna som reflekterade efter intervjuerna. De var skarpsynta och vaskade fram ideologi från den matta av floskler som bitvis var rätt tröttsamt att ta del av under samtalen. Läs mer →

Psykologisk trovärdighet på film och tv – rundabordsamtal i tidskriften FLM

I senaste numret av FLM (nr 25) träffar jag tre intressanta filmpersoner och samtalar om vad psykologisk trovärdighet på film och tv är för något. Det blev ett spännande rundabordsamtal med Gunilla Röör skådespelare/regissör, Anna Odell konstnär/regissör och Malin Nevander, dramaturg/manusförfattare. Det blev ett långt vindlande samtal om skillnader och likheter mellan film och tv, film och teater, amatörer och skådespelare, realism vs. utflippat. Finns att köpa på nätet eller i välsorterade tidskriftsbutiker.

Läs mer →

Om psykiatriska diagnoser i tv-serier – samtal med mig i P1-morgon

23 december medverkade jag i Sveriges Radio och P1-morgon och talade om hur psykiatriska diagnoser skildras i kulturen och då särskilt i populära tv-serier. Här kan du höra klippet där jag medverkar och som börjar 39.50 in i programmet. För mig är hjältar med psykiatriska diagnoser mer komplexa och det gör dessa karaktärer mer intressanta. Dessutom kan hjältar med psykiatriska diagnoser göra att stigmatiseringen mot människor med psykiska problem minskar. Kan det bli mindre tabubelagt att tala om psykiska problem i samhället vore mycket vunnet. Kanske kan tv-serier leda till detta?

Psykiatriska diagnoser blir sprängstoff i tv-serier – essä i Psykologtidningen

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 10/2013) finns en essä, där jag analyserar hur psykiatriska diagnoser skildras i tv-serierna Bron och Homeland. I fokus står Saga Norén, på Länskriminalen i Malmö som antyds ha asberger syndrom. I Homeland är huvudpersonen CIA-agenten Carrie Mathison, hon har diagnosen bipolär sjukdom. Det går att läsa hela artikeln på Psykologtidningens hemsida.

Intervjuad i Kobra om undergångsskildringar

Imorgon onsdag 10/10 handlar Kobra i SVT om Undergångsskildringar i fiktionens värld. Det är det andra programmet av två som uppmärksammar vår relation till undergången. Jag är intervjuad om hur vi människor förhåller oss psykologiskt till undergången och vad vår rädsla och fascination fyller för funktion. Utgångspunkten för samtalet är David Cronenbergs bioaktuella och skruvade framtidsskildring Cosmopolis. En deprimerande dystopi som har sina poänger men samtidigt bir väldigt svårtillgänglig. Såhär presenterar Kobra sitt program:

I kulturella skildringar av hur människan och civilisationen utplånas blandas livligt forskning och fantasi. Mayaindianernas profetia, feltolkad eller inte, har inspirerat en störtflod av böcker, teaterpjäser och filmer med undergångstema. Mer verklighetsförankrade teman som extremt väder varvas med zombies och arga aliens. Vilket syfte tjänar undergångsskildringarna – vad är det egentligen vi är så rädda för? Om detta berättar bland andra den hyllade romandebutanten Susanna Lundin, psykologen Jonas Mosskin och regissören Sally Palmquist Propocé, aktuell på Orionteatern i Stockholm.

Om att vara till lags – intervju i Nyhetsmorgon

29/3 medverkade jag i Nyhetsmorgon i TV4 och pratade om varför människor vill vara till lags. Detta med anledning av en ny bok av journalisten och författaren Moa Herngren ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”. Boken handlar om två terapeuter som har tre barn och där kvinnan i familjen servar alla i familjen och är till lags. Hon putsar sin fasad och yta men är sedan otrogen i hemlighet. Ett kort inslag där jag försökte argumentera för att såväl kvinnor som män är måna om att vilja bli bekräftade och vill vara till lags.

Coacherna: debatt om SVT:s nya dramaserie

SVT sänder en ny dramaserie som heter Coacherna. I den får vi följa Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg som spelar tre alternativa livscoacher på ”Carina Lind Group”. Trots att det är tänkt som en komedi blev jag inte helt övertygad. Första avsnittet tyckte jag var överdrivet såväl till skådespeleri som manus. Det blev bara överdrivet och inte särskilt komiskt.

I torsdags sände dessutom SVT Debatt en debatt om coacherna där bland andra psykologen Mattias Lundberg framträdde. Det blev som vanligt tydligt att coacherna lovar guld och gröna skogar och att de kan lite allt möjligt. Det blev tydligt att coachingen är en oreglerad marknad för allsköns olika typer av människor. Såväl lurendrejare som duktiga coacher. Det är ett stort problem att människor inte vet vad de får när de går till en coach till skillnad från andra yrkesgrupper som har en specifik utbildning och som dessutom får sin legitimation från granskande myndigheter. Utifrån ett patient- och klientperspektiv är det problematiskt att coachmarkanden är så oreglerad.

Att coacher fått ett sådant utrymme och marknad är samtidigt ett tecken på att det finns ett behov för hjälp, rådgivning. Det är också ett tecken på att andra yrkesgrupper missat något. Att föra fram en positiv syn på människans möjlighet att förändra sitt liv. Det är allt som oftast psykologer dåliga på.

PS: för tre år sedan kritiserade jag coachen Elisabeth Gummesson på min blogg och hon svarade den gången. Hon var även med i SVT Debatt.

Uppdatering: Mattias Lundberg och tre andra psykolgoer skriver en debattartikel på SvD Brännpunkt om att ”coacher riskerar att förvilla klienterna”.

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent