Etikettarkiv: Winnicott

Är du mobilberoende lille vän?

 

mobiler

Dagens människa bygger alltmer av sitt liv runt mobiltelefonen. Vi har den tätt mot kroppen i fickan. Vi fingrar på den hela tiden. Vi tar upp telefonen 100-200 ggr/dag. Vi har den i sängen och det första och sista vi gör vid dagens början och slut är att kolla om något har hänt på mailen eller sociala medier. Kort sagt, vi är beroende av närheten och tryggheten som mobiltelefonen ger oss.

För tjugo år sedan raljerades det över ”Yuppienallen” som finansvalparna sprang omkring med. Idag har de smarta mobilerna blivit just nallar. Psykoanalytiker Donald Winnicott har skrivit om nallar och snuttefiltar som övergångsobjekt som små barn har för att tanka trygghet ifrån, när föräldrarna inte finns till hands. Idag är mobiltelefonen just den tryggheten för många av oss vuxna. En navelsträng mellan oss individer och en värld av kontaktmöjligheter, lösa bekanta, underhållning och arbete.

Imorgon 7 maj startar Stockholm Media Week på Berns. I anslutning till detta arrangerar Starcom ett frukostseminarium om vad mobilen egentligen betyder för oss människor. Då kommer jag samtala med Starcoms vd Jonas Dahlquist om mobilberoende. Han har mobildetoxat i en vecka inför vår träff. Att leva som företagsledare och familjemedlem utan mobiltelefon är en utmaning. Det ska bli spännande att höra vilka reflektioner det ger upphov till att mobilfasta och leva mindre uppkopplat.

Läs mer →

ET – en historia om anknytning och intervju i Kulturnyheterna

I dagarna är det 30 år sedan Steven Speilbergs klassiska film ET hade premiär. Med anledning av detta blev jag intervjuad tillsammans med filmvetaren Malena Janson av SVT:s Kulturnyheterna 1/11 (cirka 10.40 in i inslaget). ET är intressant då den har ett uttalat barnperspektiv såväl visuellt, berättarmässigt men också ur ett psykologiskt perspektiv.

Huvudpersonen, den 10-årige Elliott står i cenutrm tillsammans med sina syskon som är 5 respektive 16 år. Samspelet mellan dessa och hur de interagerar med mamman gör att det är lätt för alla att hitta någon av indentifiera sig, såväl för stora som för små.För vuxna väcker den barndomsminnen till liv och egna upplevelser av hur det kändes att leva sig in totalt i lekar och andra världar eller för den delen att inte få ta med sig alla ensamma hundvalpar hem till sig.

Elliotts vilja att ta hand om den lilla rymdvarelsen som kommit bort från sin flock är välbekant. Så länge människan har berättat historier har det funnits berättelser om barn och djur som kommit bort och är hjälplösa och som någon vurmar för och beskyddar. Moses i vassen, Romelus och Remus, Mowgli i Djungelboken mfl. De flesta som möter utstötta barn, bortsprungna katter och hundar eller andra som förtillfället hamnat utanför sin flock känner en vilja att ta om hand. Det handlar i grunden om vår medfödda vilja att ta hand om våra barn. Anknytningsteorin och psykologisk forskning har visat hur stark den här drivkraften är hos oss människot.

Elliott och hans syskon skyddar rymdvarelsen ET men de lär honom också att klara sig själv och att prata vilket vi också har flera exempel på från andra berättelser. Det är också vanligt att äldre barn vill lära yngre barn saker på ett liknande sätt. En annan fin detalj med filmen är att saker utspelar sig ovanför barnen huvud och de förstår inte riktigt vad som händer. Saker förklaras inte, de bara händer. Några elaka vuxna NASA-personer är på jakt efter alien ET, men vi får aldrig riktigt svaret på det eller många andra frågor som jag som vuxen tycker det vore rimligt att få svar på. Spielbergs sätt att berätta historien på skildrar väl hur barn kan reagerar på stora livsförändringar. De ser och hör, men förstår inte allt, eller förstår inte alltid konsekvenserna av vad som sker i vuxenvärlden.

Det är också välkänt att många barn har perioder av låtsaskompisar. Det är en utvecklingspsykologisk fas där barn övar på att ha en relationer med andra barn, men också ett sätt att hantera förändringar i sitt sociala liv. Alfons har Mållgan och med honom också ibland ett substitut för sin relationer till pappan. Psykoanalytiker som t.ex. Winnicott pratar om övergångsobjekt där snuttefilten eller nallen är ett övergångsobjekt istället för bröstet och mamman. Låtsaskompisar som Mållgan och ET är ytterligare en sofisikerad form av övergångsobjekt. (Se Winnicotts fina bok Lek och verklighet)

Bakom den rörande historien om Elliotts önskan att ta hand om ET finns också en mörkare familjehistoria. Pappan är försvunnen i Mexiko på obestämd tid. En skilsmässa lurar i bakgrunden. Istället för att familjen fokuserar på den frånvarande pappan (som kanske aldrig mer kommer återvända) tar man sig an uppgiften att skydda ET. När den magiska kopplingen mellan ET och Elliott upphör mot slutet av filmen är det också ett symboliskt slut för den här illusoriska fantasin och verkligheten knackar på. Speilberg har själv berättat att idén till historien om ET föddes i samband med föräldrarnas skilsmässa när han var liten. De självbiografiska elementen och det lilla barnets fascination för övernaturliga saker och för rymdens gåtor gör ET till en av Spielbergs mest originella filmer.

Psykologins brist på förståelse för kreativitet

I dagarna kommer Psykologtidningen 3/3012 där jag har skrivit en krönika om psykologins brist på förståelse för kreativitet. Vore kul att höra era synpunkter. Här är krönikan i sin helhet.

***

PSYKOLOGIN GER INGA SVAR PÅ HUR VI SKA LEVA

En vän frågade mig nyligen:

– Jag funderar på att gå i terapi. Min första terapi tog bort mina blockeringar från barndomen. Det var bra. Men nu undrar jag, Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag bo? Och hur vill jag egentligen jobba? Vad tror du om att börja en ny terapi?

Jag kände tvivlet inom mig.

– Jag tror inte att en ny terapi kan hjälpa dig med vad du ska göra med ditt liv. Du måste sätta igång att leva istället, svarade jag.

Den här konversationen fick mig att inse vad jag länge saknat med psykologin. Vi saknar en teori och metod för att få människor att få tillgång till sin egen kreativitet och att hitta sin väg fram i livet. Det är otillfredställande att psykologin och psykologer har så svårt att ta sig an människors existentiella dilemman. I mitt samtal med min vän famlade jag efter en psykologisk metod eller psykoterapeutiskt ansats att tillvarata människors drömmar om framtiden. Men jag fann ingen. Den som vill ha hjälp och perspektiv på stora livsval gör nog klokast att hålla sig borta från psykologer. Coacher, präster och konstnärer verkar vara mer intresserade och nyfikna på människors val och liv. Hur blev det så här?

Jag upplever att psykologin varit upptagen med att utveckla teoretiska modeller för att förklara psykiatriska tillstånd. Likt upptäcktsresande i människans inre livsvärld har vi jagat sanningen om psykiska syndrom. Det liknar en färd mot psykets nollpunkt. Oavsett terapeutisk skola har man hellre passat in människor i modeller än att låta modellerna följa människorna. Ett överdrivet fokus på lidande, problem och strategier för att hantera dessa har gjort psykologin blind inför normalpopulationens belägenhet. Verkligehetens folk har visserligen ibland psykiska symptom men allt som oftast lever vi bara på. Ett strävsamt liv där livspusselfunderingar innehåller brännande frågor om vem jag ska älska och hur ska jag förverkliga mig själv på arbetet.

Jag möter många klienter som är stressade över att livet passerar revy. De letar vägar framåt, undanöjer mentala blockeringar. Men frågar de mig om hur man bör leva sitt liv, har jag inget bättre svar än ”det beror på”. I varje möte med en klient finns en möjlighet att väcka lusten och nyfikenheten hos den andre. Den egna kreativiteten behövs för att få klienter att få tillgång till sin fulla potential. Att arbeta och älska är vår uppgift. Psykologer behöver se den lilla människans möjlighet att begå stordåd. Winnicott menade att det är kreativiteten som får oss att känna att livet är värt att leva.

Att förverkliga sig själv går bortom tester, diagnoser och kategorier. Det är mer radikalt än friskvård och salutogena perspektiv på människan. Det handlar om livet, döden och dödläget däremellan, som Dan Stiwne brukar säga. För mig är det alldeles för pessimistiskt sagt. Det handlar om att inte låta livet vara ett dödläge eller att ens drömmar står på vänteläge. Lev fullt ut och låt det brista, annars kanske du ångrar dig.

Rollo May beskriver i sin bok Modet att skapa vad han kallar för modets skenbara paradox: ”Vi måste vara totalt engagerade men samtidigt medvetna om att vi mycket väl kan ha fel”. Trots vårt tvivel är det vår uppgift att leva, här och nu. I tvivlet och otillräckligheten finns en möjlighet och ett hopp om att åstadkomma en förändring som verkligen betyder något. Jag ska försöka säga det nästa gång jag träffar min vän.

 

Lek och verklighet om genuina möten och kreativitet á la Winnicott

Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.

Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:

Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.

Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.

Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.