Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.