Hjärnan hos tonåringen är inte fullt utvecklad

ferraritr61_sidaspeed_330.jpg

Kan ungdomar inte rå för det som kommit att kallas för ungdomsvåldet? AP rapporterar om hjärnforskning som pekar i den riktningen. Laurence Steinberg, professor i psykologi gör en liknelse med bilar.

”The teenage brain, is like a car with a good accelerator but a weak brake. With powerful impulses under poor control, the likely result is a crash.”

I AP-artikeln fokuserar man på tonåringens hjärna i samband med brottsutredningar. Tonåringens hjärna är fortfarande under utveckling vid 16-17 års ålder, menar Steinberg. Det är hjärnan kontrollerande, resonernade och empatiska delar som främst finns belägna i prefrontalloben som utvecklas sist. Puberteten har tidigare kickat igång hormoner, sexualitet och andra funktioner. Överhuvudtaget utvecklas hjärnans starka drivkrafter först, därfter tycks omdömde och eftertanke komma. David Fasser, professor i psykiatri, säger att i genomsnitt är en 17-åring mer impulsiv, aggresiv, emotionellt instabil, villig att ta risker, mindre stresstålig, mottaglig för grupptryck, missar att se alternativ samt tenderar att överskatta kortsiktiga vinster framför långsiktiga konsekvenser.

Steinberg menar att det människor alltid vetat om tonåringars impulsiva beteende idag kan styrkas med nya rön inom hjärnforskning. Psykiatern Peter Ash menar att våldsbenägenheten är som störst vid 16-19 års ålder. Den som inte har begått något våldsbrott innan 19 år kommer sannolikt inte att göra det. Våldsamma ungdomar lägger också bakom sig sina erfarenheter senare i livet. 65-75 % av alla ungdomar växer ifrån sina våldsamma ungdomstid. De blir mer självkontrollerade, menar Ash.

Jay Giedd säger att kopplingarna mellan hjärnans prefrontallob och övriga delar inte är fullt utvecklade förrän vid 25 års ålder. Hjärnans system för ”vänta!” utvecklas senare än ”Gör det här nu” fortsätter han. Forskarna lägger in en avslutande brasklapp. Vi vet ännu för lite om hjärnan för att göra en hjärnscanning och sedan tala om hur mogen individen är.

Jag tänker tillbaka på mig själv och min egen tonårstid. Vissa tankar, perspektiv och överväganden var jag kanske inte förmögen att göra. Jag minns stunder när jag plötsligt börjat förhålla mig annorlunda. Ofta brukar jag förvånas över att jag inte tänkt, eller känt på det här sättet tidigare. Plötsligt har en ny nivå introducerats. Allt handlar kanske inte bara om vilken miljö och vilka erfarenheter jag mött, utan min hjärna har helt enkelt inte varit redo. När jag möter ungdomar så tänker jag ibland tyst för mig själv; ”det spelar ingen roll vad du gör men skaffa dig mer livserfarenhet så kommer nog allt lösa sig”. Det är en rätt krass och arrogant inställning. Jag retade mig själv på vuxna med denna inställning, men långt senare har jag förstått hur rätt de haft om mycket. Men jag har själv behövt leva och få erfarenheter och göra misstag.

Hjärnforskningen talar ju om tonåringens svårigheter att tänka långsiktigt. Jag har reflekterat över min egen tidshorisont och hur den har förskjutits. Tidigare tänkte jag att det berodde enbart på att jag blev äldre, men det kanske finns en neuropsykologisk förklaring också.

Här är en grov uppskattning om min egen relation till tid.

När jag var 16 år såg jag en månad framåt. Vid 18 års ålder var mitt perspektiv två månader. 2o år tre månader. När jag var 23 år planerade jag för 6 månader. Vid 25 års ålder blev min horisont 6 månader-1 år. Om jag anstränger mig kan jag anlägga ett längre perspektiv, tex. som när jag valde att börja på en femårig utbildning. Senaste året har jag allt oftare börjat röra mig friare med korta och långa perspektiv. Att försöka se det stora i det lilla och tvärtom. Men det känns fortfarande avlägset att tänka 3 1/2 år framåt till min examensdag.

Ytterligare en intressant aspekt är varför prefrontalloberna utvecklas sist? Prefrontalloben med dess alla civiliserande funktioner är det som utmärker oss mest från andra arter. Det är alltså naturligt att dessa delar utvecklas sent i ett evolutionärt perspektiv. Samtidigt verkar det farligt att inte vår hjärnan har bromssystemet från början. Ett sätt att förklara det är helt enkelt att vi behöver kicka igång alla drivkrafter hos ungdomar för att de ska söka sig bort från sin ursprungliga flock och faktiskt skaffa sig den livserfarenhet som de behöver som vuxna. Om bromsen kom före gasen skulle vi kanske bli mammade och curlade för länge. Antagligen har äldre personer i flocken agerat mentorer, förebilder och uppfostrare precis som föräldrarna förhoppningsvis gör i vårt moderna samhälle. Vuxna lånar ut sitt förnuft för att guida tonåringen rätt. Kanske är problemet att få vuxna tar på sig den rollen idagens samhället?

PS: APA har författat en skrift om sin inställning till bedömningar av tonåringar i rättsammanhang. Likaså psykiatrikernas syn på tonåringar.

Jag hittade även en artikel i SvD (från 10 maj 2007) som beskriver hjärnans dynamiska utveckling under tonårstiden på ett pedagogiskt sätt. I artikeln intervjuas bland andra Jay Giedd.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!