Vad är det med terapi som fungerar?

Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:

I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.

Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.

Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.

Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.

Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.

Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.

Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.