månadsarkiv: april 2008

Johannes Mosskin till Mellanöstern

I eftermiddag lyfter planet som ska ta min bror till hetluften i det heliga landet. Tre månader ska ha vara där och arbeta som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sverige Kristna Råd. Han kommer vara en del av det internationella fredsprojektet som EAPPI driver. Projektet syftar till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – så väl palestinier som israeler. Programmet arbetar för att få ett slut på den israeliska ockupationen och få till stånd en rättvis fred baserad på internationell rätt och relevanta FN-resolutioner. Johannes arbetsuppgifter under de kommande tre månaderna är att:

• vidga handlingsutrymmet för palestinier och israeler som arbetar för en fredlig lösning och för de mänskliga rättigheterna.

• ge moraliskt stöd och hopp åt de krafter som verkar för en fredlig lösning.

• samla och sprida information och kunskap om vad som sker i området.

Johannes passar på att återupplivar sin blogg Najahund där han tidigare skrivit om sina resor och vistelser i Libanon, Syrien och Iran. Om du vill ha en direktrapport från regionen rekommenderar jag att följa hans blogg. Lycka till på resan!

ÖP (Östersundsposten) missar inte möjligheten att referera till resan som ”Jämte vill stärka folkrätten i Palestina”. Men det får man bjuda lokalpressen på.

Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”

Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.

För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.

Något om ”Motståndaren”

Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.

”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.

Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.

Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.

Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.

Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:

”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”

Vägverket bygger skyddsräcken för att förebygga självmord

WeMind rapporterar att Vägverket ska satsa på att förebygga självmord genom att bygga räcken på vissa utvalda broar. Susanne Ringskog Vagnhammar skriver i Läkartidningen om aktuell forskning som visar att skyddsräcken kan minska självmorden från höga broar. Jag misstänker att psykiatern David Eberhard ser det som ett bakslag. Han har ju tidigare ironiserat över Sverige som ”Trygghetsnarkomanernas land”. I sin bok tar han bland annat upp Vägverkets tankar om suicidprevention. Nu tycks det alltså bli verklighet.

Det handlar om några enstaka fall men Vägverket tycker uppenbarligen att det är värt pengarna. Jag funderar på vilken nytta samma pengar skulle kunna göra för att rädda några andra liv. Till exempel genom att förbättra luften på Hornsgatan eller genom att minska sjöfylleriet och alla drunkningsolyckor. I artikeln sägs det också att samhällets mål är en nollvision vad det gäller antalet självmord. Idag begås cirka 1200 självmord i Sverige varje år. Men är det verkligen en självklart hållning? Finns det verkligen inte ett enda självmordsfall som är frivilligt, önskat och väl överväkt?

Här en äldre artikel om Vägverket och broräcken i SvD.

Kobra gör Fotbollskväll

Ibland blir jag glad när jag läser tidningen på morgonen. Som idag när jag läser att redaktionerna för Kobra och Fotbollskväll byter program med varandra. Den 5 maj gör Kobragänget Fotbollskväll och Fotbollskvällsgänget gör Kobra. Producenten Clara Mannheimer förklarar upprinnelsen bakom idén:

– Det började i matsalen med att vår reporter Jane Magnusson ville låna en gaffel av ”Fotbollskvälls” producent Mathias Engstrand. ”Vad får jag då?” sa han och då sa hon ”ett program av Kobraredaktionen?”. Sedan kom de till mig, och jag tyckte det var en skitbra idé.

Jag kommer att tänka på när Gunnar Bohlin kommenterade OS-invigningen i Aten. Det var en fröjd att höra en kulturjournalist beskriva det konstnärliga spektaklet, ivrigt påhejad av Sportradions Bengt Skött som rabblade statistik.

Som vi älskade varandra

Cecilia tipsade mig om ”Som vi älskade varandra” (från 2007). Boken är något så ovanligt som en modern kärleksroman. Det är en medelålders kärlek skriven av författaren Anders Paulrud som dog tidigare i år. Den pendlar mellan att vara en uppväxtskildring hela tiden på gränsen till att bli sentimental. Samtidigt berättar Paulrud om människor, förhållanden som kommer och går, förflyktigas och består. Paulrud skriver på en enkelt och snudd på trivial prosa som då och då blixtrar till. Det är befriande att slippa läsa en medelålders man som inte är självömkande. Boken blandar självbiografiskt material utan att det känns navelskådande. Paulrud skriver kort och kärnfullt på ett sätt många drömmar om, men få behärskar.

Förutom Peter Kihlgårds ”Kicki och Lasse” är ”Som vi älskade varandra” den bästa kärleksromanen jag läst på mycket länge. Läs båda två.

I SvD skrev Erik Lövendahl en uppskattande recension av ”Som vi älskade varandra”. Crister Enander har skrivit en personlig betraktelse över Anders Paulrud när han gick bort. Och slutligen en längre intervju med Paulrud gjord av Karin Thunberg för SvD med anledning av boken.

Subtopia, Filmbasen och Fanzingo

Förra veckan träffade Jonas Boutani Werner som jobbar som filmkoordinator på Subtopia samt Jon Fjeldstad och Samuel Sjöblom, verksamhetschef på Fanzingo. Jonas och Samuel är liksom jag kaospiloter men av en tidigare årgång. Botkyrka kommun har sedan en längre tid satsat på upplevelseindustrin, nycirkus och en mängd andra kulturprojekt.

Vi diskuterade möjligheterna att göra något gemensamt projekt framöver. Huruvida det blir Psykfilm eller något annat återstår att se. Subtopia har fina lokaler men de ligger en bit ifrån proggprettokidsens naturliga rörelsemönster vilket gör att man verkligen måste ha något grymt för att folk ska komma ut till Alby. Fanzingo driver det nystartade Filmbasen som är ett samarbete med Film Stockholm. Målet med Filmbasen är att erbjuda en professionell utvecklingsmiljö för unga filmare. Redan idag så finns tex. Manuspiloterna som är en ettårig filmmanusutbildning.

Vi talade en del om att infrastrukturen nu är på plats för att Botkyrka och Subtopia ska bli ett nav i Stockholms och Sveriges filmliv. Samtidigt har inte så många verksamheter ännu flyttat ut som man skulle hoppats. Det blir något av ett Moment 22-läge där alla väntar på att någon annan ska dra igång innan man själv hänger på. Det ska bli intressant att följa hur det går framöver för Subtopia och Botkyrkas film- och mediasatsning.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur