månadsarkiv: september 2008

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

APA förbjuder psykologer att medverka vid tortyr

Tore skriver på Psykologiaktuellt att de amerikanska psykologerna i APA har sagt nej till att medverka vid tortyr. Med siffror röstat igenom med siffrorna 8 792 mot 6 157. Det här har varit en het potatis länge och som var en stor debatt vid APA:s kongress förra året. Den här gången vann alltså nejlinjen. Vilka praktiska konsekvenser det får är svårt att säga. Men på sikt lär det göra det svårare för armén att låta tvivelaktiga metoder att fortgå. Mer om debatten på APA;s sida. Jag har tidigare skrivit om problem med tortyr, Guantanamo och dilemmat för amerikanska psykologer.

Förändringar i film- och bokbranschen

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

Hur unik är djuret människan, egentligen?

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

Webbens betydelse för bokbranschen

Det var temat för en diskusisonen i Natur och Kulturs monter, på Bokmässan. Jag var moderator och Linda Skugge, (vulkan-vd) och Anna Winberg (bokbloggar på vårt förlag med Ilovepocket, som tidigare hette bitchinboutbooks) var gäster. På ett sätt kommer vi alla tre med ett utifrånperspektiv på bokbranschen om än från olika håll. Det var rätt mycket folk, och flera journalister slet i Skugge när vi gick i korridorerna innan. Vårt samtal blev kanske en aning pubertalt då vi dissade rätt mycket, men på något sätt är kritiken mot den saktfärdiga bokbranschen berättigad.

Vi talade om bokbranschens framtid där var Skugge skeptisk och menade att om tio år kommer bokhandlarna och många förlag vara borta. Det kommer att bli som för skivbranschen. Vi var alla tre överens om att upplagetänkandet är förlegat. Det är dyrt och onödigt att hålla sig med lager av böcker som inte kommer att sälja. Likaså katalogtänkandet med höst, vår och kanske en sommar känns mossigt och kommer att behöva förändras.

Vi var också överens om att print-on-demand kommer att bli vanligare. Folk orkar inte läsa långt längre, menade Skugge. Där höll inte jag och Winberg med. Folk vill ha korta böcker sms-romaner och bloggspråk men samtidgt vill människor läsa och fördjupa sig och det tar tid. böcker. Skugge trodde också att nyhetspocketar med den senaste politiska diskussionen (Liza Marklunds val av agent, FRA-frågan etc.) kommer i bokform direkt när det är aktuellt. Vi talade ocksåom att bokbranschen är konservativ och har så varit i 50 år, enligt Winberg. Internet och bloggar är bara en i raden av trender som bokbranschen inte velat anamma. Få förlag har fungerande hemsidor idag, fortsatte Winberg och det höll vi andra med om.

Skugge sade också att den som är mest konservativ inom branschen är bokhandlarna själva med Svensk Bokhandel i spetsen. Winberg höll inte med. Hon sade att det idag är för lite kommersiellt tänkande, eller fel sorts kommersiellt tänkande i branschen. Man säljer på fel sätt och struntar i att göra fina omslag till exempel. På slutet kom vi även in på att det existerar dubbla eller parallella trender. Å ena sidan en pocketifiering av allt. En pocket är knappt värd sitt eget papper idag. Å andra sidan finns det lyxiga utgåvor som är att betrakta som design och konstobjekt. Skugge tyckte inte det var något nytt. Winberg menade också att boken har tappat sin roll som kunskapsförmedlare. ”Idag är den förströelse och underhållning”, sade Skugge. ”Vill man lära sig något letar man på nätet”, avslutade Skugge som för övrigt precis gett ut en bok med Svenska fåglar där innehållet endast kommer från Wikipedia. Skugge höll med om att det inte var den mest spännande ämnet. Kanske kommer det en sexbok i framtiden.

Psykiatrins ansikten

Så heter en kampanj som ska locka fler läkare att vilja bli psykiatriker. Nilsonne och WeMind har skrivit om initiativet liksom Dagens Medicin. ”Psykiatrins ansikten” är en turné runt i Sverige som Läkarförbundet stöder. Det är ett faktum att få läkarstudenter väljer ett lågstatus område som psykiatrin som dessutom har dåligt rykte. Till skillnad från vissa som hävdar att det är flummets fel så tror jag att problemet är större än så. Jag tror också att det är den nya tidens stränga fokus på medicinering och knappa resurser som stöter bort folk. En förvirrad evidensdiskussion som försöker stöta bort alternativ och som håller sig på en låg intellektuell nivå gör ju inte heller det lockande bör unga, entusiastiska läkare (och psykologer för den delen också) att söka sig till psykiatrin. Högt i tak och ett öppet förhållningssätt, mer resurser och en större humanism det tror jag skulle vara recept för att vända den negativa bild som allmänheten har av svensk psykiatri.

Webbens betydelse för bokbranschen

Det är rubriken på ett seminarium som jag ska hålla på Bokmässan, nu på fredag 13-13.20 i Natur och Kulturs monter (B04:52). Till min hjälp har jag Anna Winberg, bloggare sedan länge som nu kommer att blogga hos Natur och Kultur framöver. På I love pocket frestar Winberg med bokomslag som jag gärna vill ha som affischer. Till diskussionen kommer även Linda Skugge journalist, författare, och vd för uppstickaren Vulkan, en webplattform som ger ut böcker genom print-on-demand men som vägrar kalla sig för ett förlag.

Vi kommer diskutera varför bokbranschen är mer konservativ än man kan tro, hur pocketifieringen påverkar läsandet och varför förlagen är kommersiella fast på fel sätt. Förhoppningsvis hinner vi säga något om sms-romaner, USB-böcker och att upplagetänkandet är förlegat. Välkomna att lyssna.

Mot Bokmässan

Fredag och lördag åker jag ner och bloggar, spanar och minglar från Bokmässan i Göteborg. I första hand ska jag hålla koll på psykologidiskussionen även om den inte har något självklar plats på mässan. Några av författarhöjpunkterna på årets mässa tror jag blir Ian Buruma, Elias Khoury och Peter Kihlgård.

Senaste gången jag var där var 2005 då jag höll ett minisemiarium. Den gången höll jag på med Nitnit och snackade med Po Tidholm om ”Varför Sveriges Kulturtidskrifter inte bloggar”. Den gången var Po bakis och allmänt skeptiskt till tidskrifter överhuvudtaget. Den annars så kommersiella Bokmässan kör med svårflörtade teman. 2005 var det Litauen, 2007 Estland och i år är det Lettlands tur. Känns som en märklig fixering vid våra baltiska grannländer i dagens globala värld.

Vad händer i Hebron?

En palestinsk pojke tittar på när några av Hebrons israeliska bosättare tågar genom stadens gamla marknad under skydd av israelisk militär. En vanlig syn på lördagar.

Söndagen den 5 oktober kommer min bror Johannes att berätta för alla intresserade om Hebron. Presentation om Hebron på Västbanken kommer att handla om de tre månader som han tillbringade där nere som internationell observatör. Jag besökte honom under ett par dagar i somras och blev verkligen chockad över situationen. Hebron är är den enda staden på Västbanken där israeliska bosättare lever mitt bland den palestinska befolkningen. Hebronbosättarna är ökända och tillhör israels mest extrema. Deras närvaro har gjort staden till en extremt segregerad stad full av soldater och militärposteringar.

Johannes kommer att berätta om sina egna upplevelser, om hur de israeliska bosättarnas närvaro påverkar staden,om sin roll som internationell observatör och om israeliska människorättsorganisationers fruktsamma samarbete med palestinier i staden. för den intresserade kan man läsa utförliga berättelser från Israel/Palestina på hans blogg Najahund.

Presentationen börjar kl 16 och tar cirka en timme. Efteråt finns möjlighet att ställa frågor och tid för diskussion. Den eminenta espressobaren Tvålpalatset (Mariatorget) där presentationen sker har öppet från klockan 15 så kom gärna tidigare för att ta en kaffe och titta på bildspel från Israel/Palestina. Det är gratis.

PS: Under hösten och vintern kommer Johannes att föreläsa på skolor och organisationer som är intresserade att veta mer om hur det är att jobba med mänskliga rättigheter och att vara internationell observatör.

Fler bilder på Facebook.

Diaa och Ahmed Haddad med sin lillebror. Videokameran i Diaas hand har familjen fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i ett projekt som kallar Shooting Back. Projektet syftar till att uppmärksamma bosättarnas våld och sprida information om vad som sker i området.

Hebrons tidigare huvudgata och kommersiella centrum Shuhada Street är numera delvis helt avstängd för palestinier. De boendes balkonger och fönster är skyddade av galler på grund av bosättarnasattacker med bland annat stenar och flaskor.