Biljetterna till torsdagens filmvisning av Idioterna på Kulturhuset är tyvärr slut. För den som vågar chansa så brukar det alltid bli några platser över i salongen som vi brukar fylla när filmen börjar. Samtalet börjar cirka 21 och för den som har sett filmen går det bra att komma och lyssna på snacket gratis, plan 2 i World News Café. Tyvärr låser Kulturhuset portarna vid 20 så då får man komma och ta ett glas i baren och vänta en stund. Vi ses!
För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.
1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.
2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.
3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.
4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).
5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.
Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.
PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.
Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.
Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:
”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.
Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:
”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”
Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.
Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.
I torsdags rapporterade DN i en liten notis om att Wachtmeisters Galleria i Karlskrona börjat ta betalt av välgörenhetsorganisationer som samlar i pengar. Blekinge Läns Tidning hade dagen innan rapporterat att shoppingladan tar ut en avgift på 1 500 kronor/dag för att skramla med bössor. Det är obegripligt att profithungern gör att man kan tappa fotfästet på det här sättet. Ur pr-synpunkt känns det här beslutet märkligt. Gallerian kommer att associeras med girighet på ett sätt som är svårt att tvätta bort. Röda Korsets insamlingsansvarige i Stockholm, Petra Lindskog konstaterade:
Att Wachtmeister galleria fattar ett sådant här beslut är ju samma sak som att de inte vill ha oss eller någon annan där, som samlar in pengar till välgörande ändamål.
Vilket underdrift. Tydligen har uppståndelsen ändå gjort att Wachtmeisters representant Kajsa Gabrielsson gått ut och sagt att:
”Det är ett missförstånd. Det finns ideella föreningar som betalar för att vara i gallerian men det gäller inte välgörenhetsorganisationer som Röda korset och Frälsningsarmen. Vi har aldrig debiterat bössinsamlare och kommer heller inte att göra det.
Men läser man det finstilt på Wachtmeisters Gallerias hemsida, så definierar de inte vad som räknas som en välgörenhetsorganisation. Det kan mycket väl betyda att de kommer att ta betalt av andra men inte just Röda Korset. Märkligt hanterat med tanke på att gallerian ska fira 20 års jubileum om en månad.
LasseB bloggar också om det här.
Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.
Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.
Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.
När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.
Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.
Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.
Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:
Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde förintelsen genom att gömma sig i en grop i två år.
Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?
Nästa psykfilm blir på torsdag den 25 september. Då visar jag Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns redan som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogma-95 manifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Karaktärerna i filmen talar om att ”finna sin inre idiot”, vad nu det skall betyda. Är det bara nonsens eller ligger det något i det? Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys av Idioterna men kanske också av von Trier själv.
Till vår hjälp att prata om filmen har vi Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker. Han är till vardags verksam som överläkare på Gamla Stan-Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning. Frydman är även redaktör för tidningen Svensk Psykiatri.
Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx
Övriga visningar under hösten är:
30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.
20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.
Varmt Välkomna!
Gå med i Psykfilm på Facebook.
Akademibokhandeln lägger ner kursbokhandlar på flera håll i landet. De klarar inte konkurrensen mot nätbokhandeln, skriver Svensk Bokhandel.
Peter Englund skriver om Det stora digitala intet. Han citerar en DN-artikel av Håkan Lindgren som handlar om vårt bristfälliga digitala lagringssystem. Englund skriver:
Magnetband, DVD-er och hårddiskar tappar nämligen sin information, ofta nog efter en förbluffande kort tid. Magnetband verkar hålla runt 20 år. DVD-skivor kan vara helt oläsliga efter 15 år. Hårddiskar bör bytas ut var tredje år. Paradoxen är att ju mer avancerat ett minnesmedium är, desto mer instabilt är det.
Bokhora skriver om Bikram Choudhourys bok Bikramyoga.
JMW skriver om Företagshemsidor och deras irrelevans. Ett inlägg som det bara är att hålla med om.
Ekonomistas tar upp att lotterispelare inte alltid är så rationella, men att de lär sig i efterhand. I en avhandling på Handelshögskolan visar Robert Östling att Limbospelare med tiden lärde sig att spela smartare. Limbo var Svenska Spels nya satsning som introducerades under två månader i 2007, innan det lades ner. Östling skriver:
Reglerna i Limbo är enkla: alla spelare (ca 54000 st) väljer ett heltal mellan 1 och 99999 och den som valt det lägsta unika numret vinner. Trots enkelheten är det ganska komplicerat att räkna ut jämvikten. I detta spel innebär jämvikten att man spelar alla nummer mellan 1 och ca 5500 med ungefär samma sannolikhet.
och fortsätter.
För många spelare valde väldigt låga nummer, men alldeles för höga nummer gissades också för mycket. Dessutom är spelarna väldigt förtjusta i vissa specifika nummer, såsom 1234, 3333 och 2007…
Efter ett tag började det ske något. Allt fler spelade på högre nummer. Succesivt började allt fler spelade på nummer som inte var det allra lägsta. Östling menar att anledningen var att spelarna observerade gårdagens vinnande nummer och i högre utsträckning valde att spela nummer i närheten av detta nummer. Östling har gjort en graf där man kan följa hur fördelningen förändras under spelets 48 första dagar. Videon över spelarnas förändring finns här.
Om man skulle analysera det som händer ur ett psykologiskt perspektiv så handlar det om trial-and-error. Det vill säga att spelarna i början mest höftade till men efterhand som de fick erfarenhet anpassade sitt beteende till något mer funktionellt. Att individer och företag justerar sitt beteende till marknaden är ett grundkoncept inom ekonomin. Men det är faktiskt en princip som gäller inom psykologin och de flesta mänskliga relationer. Vi anpassar oss till varandra, till massan och normen. På så sätt sprids ett slags sunt förnuft i en kultur som gör att mänskligt samspel flyter smidigare. Det kan handla om sådant som hur man köar, hur man kommer in i ett rum med människor eller hur man ska betala i en affär. För den som är intresserad har sociologen Erving Goffman studerat mänskligt sampel när vi går på gatan eller hur vi pratar i telefonen. Jaget och maskerna är hans mest kända verk.
Det frågar sig Daniel Waldenström på Ekonomistas. Det känns som en udda fråga som två nationalekonomer?! Douglas Almond och Bhashkar Mazumder har undersökt. Waldenström skriver:
En av fastans negativa effekter är att barn som spenderade sin första månad i livmodern under Ramadan var signifikant lättare vid födseln, något som medicinsk forskning visat är kopplat till framtida besvär.
Några av dessa besvär studeras av Almond och Mazumder. Till exempel visar de att barn som låg sin första månad i livmodern under Ramadan löper 25% större risk att senare i livet drabbas av läs- och inlärningssvårigheter än de barn som inte vid något tillfälle legat i mammas mage under Ramadan. På samma sätt är den förhöjda risken för blindhet 33% och för dövhet 64%.
Mycket kan man tycka om Ramadan men det här var en nytt perspektiv. JJag funderar på om det inte hade varit mer naturligt om studien gjorts av psykologer. De första tre månaderna av graviditeten är kritisk. Många utvecklingsrelaterade psykologiska skador och handikapp kan spåras till den här perioden.
Frågan man kan ställa sig är vad vi ska göra med den här informationen. Att förbjuda gravida kvinnor att fasta känns som en för drastisk åtgärd. Snarare handlar det om att upplysa kvinnor om riskerna som man gjort med rökning och alkohol tidigare.
Idag onsdag kl. 16.30 (Sture) samt på fredag kväll kl. 20 (Filmhuset) visar Cinemateket ”Misshandlingen” av Lars Lennart Forsberg. Det här var en av Forsbergs första filmer och kom redan 1969, mitt i omvälvande tider och tankar om antipsykiatri. Här en kort beskrivning av filmen:
Den unge diversearbetaren och socialisten Knut Nilsen råkar i delo med rättvisan. Han provocerar ägaren till en Jaguar lyxbil genom att påstå att det är hans bil eftersom det är en produkt av arbetarklassens arbete. Jaguarägaren är inte överens med Knut om detta varför Knut slår honom på käften. Vid polisförhöret misstänker kommissarien att inte allt står rätt till med Knut eftersom han fortfarande hävdar att det är han som har rätt till bilen och nu börjar en rad av åtgärder och förhör av personundersökare, psykologer , psykiatrer och myndighetspersoner som leder till att Knut nerdrogad hamnar som ett vårdpaket bakom pansarglas på en sluten psykiatrisk avdelning.
Som sagt en psykfilm som dessutom blev Guldbaggebelönad. I rollistan finns bland andra Björn Granath.