månadsarkiv: mars 2009

Faran av att mäta för mycket och tro på det

linjal2c

Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:

Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

och fortsätter:

Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.

Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.

Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte  institutionen några pengar.

Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.

Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.

Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.

Jobb, jobb, jobb

Det har blivit lite bloggat sista veckan. Det beror oftast inte på att jag inte är inspirerad utan det handlar om att jag har alldeles för mycket att göra som är alldeles för spännande. Om jag hade haft tid hade jag kanske skrivit något om dagens studiebesök och workshop som jag och Andreas höll för några psykologstudenter från min klass samt från Umeå hos oss på Organisationspsykologerna. Temat var att våga ta risken att lära sig vilket för mig blivit en allt viktigare och mer central dimension i mitt liv.

Jag hade kanske skrivit någon smart om coaching. Eller om att leda sig själv, leda andra och låta sig ledas. tagit upp något intressant ur Klart Ledarskap-metodiken. Eller så hade jag skrivit något om hur det är att ha en roll i en organisation och att omdefiniera i en process med andra. Eller så hade jag berättat om den nätverksträffen jag anordnade på Natur & Kultur i tisdag. Då samlades ett antal framsynta personer för att diskutera den allt hetare kopplingen mellan ekonomi och psykologi. Kort sagt. Jag försöker säga att jag inte legat på latsidan.

Judar och israeler i svensk tv och film

0a9d4596-0d68-40a1-8348-47e64d7a533f

När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.

Sex x 6, föreläsningsserie i Uppsala

n54711994130_3235

Ola Enström och Susanna Johnsson är två psykologstudenter i Uppsala som tycker det är dags att för psykologerna att snacka sex. De är initiativtagare till en föreläsningsserie i vår som de kallar för Sex x 6. sprida kunskap, intresse och engagemang för frågor om sexualitet. Deras förhoppning är att de psykologer som utbildas i Uppsala i framtiden ska vara mer förberedda att möta personer med sexuellt relaterade problem. De vill även visa på behovet av undervisning i sexologi på psykologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Föreläsningsserien arrangeras i samarbete med RFSU och Psykologistudenternas Intresseorganisation (PSI). Tid och plats för samtliga föreläsningar Sal 1022, Institutionen för Psykologi, Trädgårdsgatan 20, Uppsala, Kl 17.00-19.00.

Varje kväll har en inbjuden gäst och ett tema:

Onsdag 18/3: Sexualitet, kön och psyke i ett idehistoriskt perspektiv, Lena Lennerhed idehistoriker Södertörns Högskola.

Onsdag 25/3: Sexualitet som social konstruktion –sociologiska aspekter, Jack Lukkerz, socionom auk. Sexualrådgivare RFSU Malmö

Tisdag 31/3: Kvinnors sexualitet- ur ett gynekologiskt perspektiv.Susanne vonSchreeb spec gynekolog Kvinnokliniken Huddinge Sjukhus. Killars frågor IRL (in real life), Håkan Nevall sjuksköterska RFSU-Kliniken Stockholm

Onsdag 15/4: Att möta sexuella frågor och problem Suzanna Boman, leg psykoterapeut och Inger Björklund leg psykoterapeut. RFSU-kliniken Stockholm

Onsdag 22/4: Våldtäktskrisen – ett drama ur flera perspektiv Suzanna Boman leg psykoterapeut, RFSU-kliniken Stockholm

Onsdag 6/5: Workshop Fyra erfarna RFSU-medarbetare leder samtal i fyra grupper

Har handikappade inte något liv?

jonasfranksson

Jonas Franksson kommenterar på Newsmill den senaste debatten om selektiv abort med anledning av barnläkaren som använde sig av aktiv dödshjälp. Franksson frågar sig om vi handikappade inte har något liv. Han går hårt åt barnläkaren Hugo Lagercrantz och dennes uttalande om att vi inte bör rädda alla liv till varje pris. Franksson är en viktig röst som ofta ställer sig lite vid sidan om gängse åsikter och diskurser. Det gjorde han som programledare för SVT:s CP-magasinet. Det gjorde han även när han gästade Psykologer tittar på film (som den hittils ende gästen utan psykologiskt eller psykiatriskt bakgrund) för två år sedan. Då diskuterade vi filmen ”Min vänstra fot” som han dissade som sentimental smörja som endast framställer cp-skadade som duktiga om de presterar något och blir normala, dvs. blir lyckad som konstnär och författare som huvudpersonen Christy blir i filmen.

Nåväl. Jag har svårt att köpa den rådande diskussionen där många människor menar att det är en mänskligh rättighet för vuxna att skaffa barn till varje pris. Samtidigt har jag också lite svårt för att alla liv ska räddas till varje pris. Lite konsekvenstänkande är nog på sin plats ibland. Jag tror dock till skillnad från Franksson att debatten om aktiv dödshjälp och selektiv abort är viktig. Vi kommer fatta bättre och mer övervägda beslut i samhället ju fler som diskuterar frågan. Men jag håller verkligen med Franksson om att det är misstänkt när handikappade själva inte förekommer i debatten och att deras historiska lidande tystas ner. Som vanligt i sådana här situationer undrar vän av ordning, var är psykologerna i debatten? Är det inte neuropsykologer som är bäst på att bedöma kvaliteten på ett skadat fosters liv?

PS: Franksson bloggar för övrigt på föreningen Stils hemsida.

Tag en tripp till Moskva

på Röda Torget

på Röda Torget

Det har blivit sporadiskt bloggat delvis för att jag var fem dagar i Moskva. Ryssland är speciellt delvis på grund av att folk är så buffliga och otrevliga. Vad jag kan dra mig till minnes är det bara franska posttjänstemän och israeler som kan konsten att vara otrevligare än ryssar. Men bakom den här fasaden finns såklart en annan sida som man som utlänning har svårt att nå fram till men vet att den finns.

Sedan Sovjetunionen kollapsade 1991 har Moskva växt från cirka 8 miljoner till 16 miljoner invånare. Nya tunnelbanelinjer byggs hela tiden. Trots att det kommer ett tåg varje minut i tunnelbanan är det alltid fullt. Moskvaborna älskar sina gatuhundar som man tar väl hand om. När de är trötta brukar de sova i tunnelbanan om de inte blir bjudna på en hamburgare.

Skalan på hus och gator är svindlande. Fotgängare går i tunnlar under vägarna medan bilarna dundrar förbi ovanför. Eller snarare sniglar sig fram eftersom det är bilköer hela tiden. Tunnlarna är förresten navet i den dagliga kommersen. Här köper man såväl piroger som underkläder och blommor. Framförallt blommor. Kvinnodagen den 8 mars är helgdag och alla män ger sina kvinnliga bekanta blommor. Den 23 februari var tidigare Röda arméns dag som numera har döpts om till Fosterlandsförsvararnas dag. Det är också en helgdag fast då ska man ge männen presenter. Dock är inte påsken en ledig dag. Jag blev förvånad över att sekulära kommunistiska traditioner tycks leva vidare 2009.

En av höjdpunkterna var att se Sansara, en modern dansföreställning på Russian Youth Theater. Sansara var gjord av en ung rysk koreograf som rest till Tibet och blivit inspirerad. Etnokitsch blandat med Tintin-i-Tibet-kostymer och iscensättande av buddistiska riter på scen var något av innehållet.

på marknaden. Ryska gummor knäcker i mode.

på marknaden. Ryska gummor knäcker i mode.

En annan höjpunkt var att se Elsa och Anja shoppa loss på Plattform Mark. Det är en loppmarknad vid ett järnvägsspår i utkanten av stan, där ryska gubbar och gummor säljer sina sista ägodelar. Det blev inga ryska teglas (som verkar vara omöjligt att få tag på). Istället blev det några fantastiskt klädfynd i snöregnet. Där kläderna oftast hade frusit i snögloppet. Russian-Trash-Mode skulle bli en succé i Sverige. Det är bara att åka till loppisar och köpa rubb och stubb.

trash-2:hand på riktigt.

Autentiskt snöglopp.

Slutintrycket är att Moskva är ändlöst vackert och hopplöst fullt. Lite som Berlin fast ändå inte. Till skillnad från St. Petersburgs europeiska själ finns det en fläkt av fjärran östern och urrysk storslagenhet.

PS: För den som vill följa livet och arkitekturen i två megastäder, rekommenderar jag verkligen Elsas fotoblogg om Moskva samt Linus i Tokyo, som skilldrar förtjänstfullt stadens skyline sedan i höstas. Bägge är utbytestudenter i arkitektur, och bloggarna är en del av arktiekturbloggprojektet parallellt.se.

Psykologer tittar på film visar The Queen

200px-the_queen_movie

Torsdagen den 26 mars visar Psykologer tittar på film The Queen av Stephen Frears (ENG, 2006). Helen Mirren gestaltar drottning Elisabeth som tillsammans med hela kungahuset tas på sängen när prinsessan Diana omkommer i en bilolycka 1997. Filmen följer spänningarna inom politiken och mellan människorna som drabbades personligen. Elizabeth slits i en kamp mellan kungafamiljens personliga tragedi å ena sidan och allmänhetens krav på ett offentligt bevis på deras sorg å andra sidan. Drottningen tycks fången i ett patriarkalt system där känslor inte tolereras. Hovlivet visar sig på många sätt vara mer dysfunktionellt än Elisabeth egna tillkortakommanden.

Gäst och bollplank för publikens frågor är Ann Fridner, psykolog, psykoterapeut och universitetslektor på Stockholms Universitet.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Biljetterna kan köpas nätet https://biljett.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx eller i Kulturhusets infokassa vån 0 eller telefon 08-508 315 09.

Varmt Välkomna!

PS: Missa inte Joel Stockmans nya trailer för Psykologer tittar på film. Gå med i Psykfilm Facebook och få senaste nytt om kommande evenemang.

Ur vårens övriga program:

16 april visas Bad Timing av Nicolas Roeg, (USA, 1980). Gäst är psykoanalytikern Johan Schubert.

28 maj visas Smultronstället av Ingmar Bergman (1957). Det är en del av Bergmanfestivalen som pågår mellan 27 maj och 6 juni på Dramaten. Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg som minns sin barndom. Gäster är Göran Rydén, psykiater och psykoanalytiker samt Malin Edlund, organisationskonsult och numera känd som radiopsykologen i P1. Biljetterna kostar 120 kr och släpps redan den 17 mars.

Trailer för Psykologer tittar på film

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=y0AZsOg6KJc&w=425&h=344]

Joel Stockman som tagit senaste affischbilden för Psykfilm, fick en idé att göra en trailer till Psykologer tittar på film. Det kunde jag inte säga nej till så på första visningen i februari var det premiär. Nu finns den att beskåda i den digitala offentligheten. Tack också till Max som agerade klient. Mycket nöje.

Coaching på ett annorlunda vis

figure20

Som en del av min utbildning till psykolog gör jag praktik på Organisationspsykologerna. Det är ett företag som jobbar med att hjälpa, utveckla och förnya individer, grupper och organisationer.

En av många tjänster som företaget gör är att vi erbjuder individuell coaching för chefer och ledare. Vi på Organisationspsykologerna använder ett systemperspektiv för att förstå, tolka och hjälpa individer och organisationer. Det gör att vi ser lite annorlunda på coaching än många andra. För oss är coaching i första hand ett sätt att hjälpa och intervenera i en organisation. I andra hand ett personligt stöd och för den som blir coachad.

I organisationsvärlden är det idag populärt med så kallade 360°-undersökningar. Det är oftast anonyma enkäter som ett antal personer runt omkring en ledare svarar på för att få grepp om hur ledaren uppfattas av chefer, medarbetare och underställda. På Organisationspsykologerna använder vi en variant av den här metoden fast vi går mer på djupet. Vi kallar det för personligt ledarporträtt. En coachingkontakt brukar starta med att vi som coach träffar och intervjuar 6-7 personer som ledaren själv valt ut. Därefter författar vi en personlig rapport av vad varje person sagt samt vår tolkning av vad som är väsentligt att jobba vidare med utifrån intervjun. Ett personligt ledarskapsporträtt är en omfattande och kraftfull metod och intervention som ger mycket material att jobba med i den fortsatta arbetet tillsammans.

Coaching med oss är en djupgående, spännande och ibland omvälvande process som ger bestående effekter. Målet är att ledaren utvecklar sin förmåga att ta ansvar för komplexa processer och utvecklar sin förmåga att förstå sin egen inverkan på andra människor och organisationen i stort. Organisationen drar nytta av den ökade klarhet och energi som den coachade ledaren återför.

Som en del i min praktik erbjuder jag nu möjligheten att starta en coachingkontakt. En kontakt brukar vanligen sträcka sig mellan ett halvår och ett års tid. Men upplägget och fokus för coachingen anpassas efter varje klients behov. Om du är intresserad eller om du känner någon som skulle vara intresserad får du gärna ta kontakt med mig på: jonas.mosskin(at)organisationspsykologerna.se.

Tveksam Relationsmässa

Fredag till söndag 13-15 mars är det Relationsmässa i Frihamnshallen i Stockholm. En mässa för kärlek, vänskap och bra relationer. Enligt arrangörerna är det den första mässan i Sverige som har fokus på relationer. Nåja. Kanske den första kommersiella mässan för sannerligen är det något psykologin har vridit och vänt på i hundra år så är det relationer. Stora som små. Djupa som ytliga. I programförklaringen säger man att:

Mässans syfte är riktat MOT ensamhet och isolering – FÖR kärlek och vänskap och bra relationer.

Det låter ju bra. Tyvärr brukar just budskapet i många populära sammanhang vara att kapitalisera på människor känsla av otillräcklighet och upplevelse av brister. Det är det hela veckopressen och alla livstilsmagasin lever på precis som Relationsmässan också gör. Det tycker jag är tråkigt och det går emot mycket av vad psykologer och psykoterapeuter jobbar med. Det handlar om att ta fasta på resurser som patienter och klienter har. Det gäller i högsta grad för konsulter i organisationsvärlden som jag befinner mig i. Målet är att klienter och kunder ska vara självgående och självförsörjande.

Jag ställer mig också frågande till många av de självutnämnda coacher och relationsexperter som figurerar i sammanhang som till exempel Relationsmässan. Det finns experter på relationer. Jag tror inte att du hittar dem på Frihamnen i helgen.

Om du ändå vill ha en poppig men seriös bok om relationer föreslår jag att du läser ”Hemligheten -från ögonkast till varkatig relation” (Natur & Kultur, 2008) av journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge.