månadsarkiv: april 2009

Berlin: fattigt men sexigt

jorn-donner_09

Jörn Donner

Iallafall om man ska tro Klaus Wowereit Berlins borgmästare sedan åtta år tillbaka.Wowereit är intervjuad i DN om hur han ser på stadens utveckling. På ett sätt är det befriande att Wowereit har en så avslappnad attityd till politik och det faktum att Berlin har en skuld på 600 miljarder kronor. Så här säger Wowereit i DN-intervjun:

Klaus Wowereit är känd för sina one-liners. En av klassikerna är karaktäristiken av hemstaden: ”fattig men sexig”.

– Det var ett försök att beskriva tillståndet. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet, men det är en spännande stad, trots fattigdomen en stad där man kan leva väl, säger han efter att ha bjudit på kaffe i den svarta soffgruppen; hans tjänsterum i rådhuset är väl tilltaget.

Det talas mycket om det kreativa Berlin – om skivbolagen, filmindustrin, reklamfirmorna, unga modedesigner, operahusen, museerna, teatrarna, de hundratals gallerierna, klubbarna.

Skeptikerna rynkar på näsan, säger att det bara dricks en massa caffelatte.

– Det dricks en hel del öl också, men det blir verkligen något gjort. Vi räknar med att vi har 160.000 arbetsplatser inom den kreativa industrin, säger Wowereit.

För åtta år sedan bodde jag i Berlin en vinter och har sedan dess då och då varit på besök. Staden har verkligen landat och mognat sedan dess. På ett plan är Berlin idag mer mainstream trots att det fortfarande är fattigt alternativt. Det som tycks vara en konstant i stadens utveckling är bristen på pengar. För den som vill ha perspektiv på Centraleuropas kulturella centrum rekommenderar jag finlandsvenske författaren Jörn Donners Rapport från Berlin. Boken utkom första gången 1958 (några år innan muren byggdes) och kom nyligen i nyutgåva. Donners observationer är på ett sätt obsoleta idag, samtidigt som det ger en fantastisk inblick i vår nutidshistoria som har ändrats ofantligt snabbt om än i stora ryck.

Praktik i New York

2232171063_df9636e124

”Jonas, kan du åka till New York om en vecka? Vi skulle behöva hjälp att administrera allt runt i kring resan och alla tester och personbedömningar.”

”Ja, det kan jag göra. Det funkar för mig.”

Det gjorde att jag fick lite ändrade Valborgsmässoplaner och det gjorde plötsligt att jag fick väldigt lite tid att blogga. Så sedan i söndags är jag på Manhattan och gör praktik i tio dagar. Det är 25 grader varmt och jag är fortfarande jetlaggad. Två joggingturer i Central Park samt längs Hudsonfloden ner till Battery Park har jag hunnit med. Samt att jag fått känna på en fantastisk icke-service från hotellet på 39:e gatan. Amerikaner är verkligen värdelösa på service. När jag frågade om vi kunde få kaffe till vårt konferensrum blev svaret: ”We don’t do catering for less than ten people”. Vad svarar man på det?

PS: På bilden syns Empire State Building, som jag ser från mitt hotellfönster där jag bor på 27:e våningen.

Mosskin bakom kulisserna på Radiopsykologen

Malin Edlund

Jag har fått ett nytt uppdrag. Under tre förmiddagar under våren kommer jag sitta i telefonslussen till Radiopsykologen i P1. Programmet som tidigare har bandat samtal kommer nu direktsända. Tillsammans med psykologen Jenny Jägerfeldt kommer jag ta emot samtal i telefonslussen och göra snabba bedömningar om vad som är lämpligt att prata om och som dessutom kan funka i radio på kort tid. Sedan blir det som vanligt Radiopsykologen Malin Edlunds uppgift att sköta snacket. Programmet sänds mellan 11-11.30 på torsdagar. Imorgon 23 april, 14 maj samt 11 juni är det livesändning som gäller och då sitter jag alltså i slussen. När det är telefonväkteri ringer man 08 24 15 00. Vill man kontakta programmet annars gör man det på radiopsykologen@sr.se eller på telefon 08-784 39 50.

Samtal om Waltz with Bashir

watz_press

För den som inte har sett israeliska filmen Waltz with Bashir finns det en ny chans. På onsdag kväll den 22 april medverkar jag i ett samtal efter Waltz with Bashir på biograf Rio (gamla Kvartersbion i Hornstull). Det är den judiska kulturorganisationen Paideia som arrangerar kvällen. Det är en del av en seminarieserie som handlar om hur konsten påverkar oss som människor.

Programmet börjar med visning av Waltz with Bashir kl 17.30. Därefter är det paus och mingel. Kl. 20. inleder sedan Raz Yosef med en halvtimmes anförande om filmen. Yosef forskar om film och verksam vid Tel Aviv University. Därefter är det en panelsamtal mellan Ras Yosef, Ronald Jones (Konstfack), Negar Josephi (journalist på SR) och mig. Moderator för samtalet är är Astrid Söderbergh Widding, filmvetare och journalist.

PS: Raz Yosef kommer hålla en öppen föreläsning varje dag på Universitet med titeln: The Construction of modern Israeli nationalism in Israeli cinema.

PS: Här några tankar om Waltz with Bashir som jag skrev i vintras när filmen hade biopremiär.

Grattis SoundCloud!

20462v2-max-150x150

Mina vänner Eric Wahlforss och Alexander Ljung och resten av gänget i Berlin har rott iland ytterligare en investeringsrunda för sitt webmusikprojekt, SoundCloud. Techcrunch rapporterar att de får 2,5 miljoner € att satsa vidare med. Det är sannerligen inte dåligt i finanskrisens och recessionens tecken. Stort Grattis! Det är ni väl värda efter allt blod, svett och tårar och inte minst alla resor till London & Paris.

Kolla in deras video där man får en kort presentation och rundtur om hur SoundCloud fungerar.

Uppdatering: What’s next intervjuar Eric Wahlforss om SoundCloud och processen att få finansiering i en lågkonjuktur.

Psykologer tittar på film visar Bad Timing

psykaffisch

Torsdagen den 16 april visar Psykologer tittar på film Bad Timing av Nicolas Roeg, (1980). Det är en bortglömd klassiker av Roeg som bland andra gjort thrillern Don´t Look Now. I Bad Timing spelar Art Garfunkel en psykiater i Wien under kalla kriget som har ett komplicerat förhållande med Milena. Hon är i sin tur gift på andra sidan järnridån. Filmen kretsar kring skuld och moral och Garfunkels tvetydiga inställning till hennes självmordsförsök. En enträgen poliskonstapel spelad av Harvey Keitel börjar nysta i historien. Gäst är Johan Schubert, psykiater, psykoanalytiker och professor i psykoterapi på Karolinska Institutet.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Biljetterna kan köpas på nätet eller i Kulturhusets infokassa på vån 0 eller på telefon 08-508 315 09.

Varmt Välkomna!

PS: Se även Joel Stockmans nya trailer för Psykologer tittar på film. Och gå med i Psykfilm på Facebook och få senaste nytt om kommande evenemang.

AGSLO-seminarium om coaching

section_coaching

Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.

Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.

Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:

Det man inte vet hittar man på.

Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.

En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.

Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.

Psykodynamisk terapi är hotad, debattartikel i SvD

Uppdaterat inlägg: Så kom det till slut, en debattartikel om nedmonteringen av psykodynamisk terapi inom landsting och psykiatri. Tore kommenterar artikeln på Psykologiaktuellt. Det är förvånande att ingen tagit till orda tidigare. Men det säger en del om den kokong och självtillräcklig bubbla som många äldre psykodynamiska företrädare levt och lever i. En värld där man inte behövt forska eller visa på särskilt mycket resultat (som numera finns).

Johan Cullberg, Johan Schubert (som förresten är näste gäst i Psykfilm), Andrej Werbart och Rolf Sandell skriver en debattartikel i SvD om att viktig erfarenhet och behandling kan försvinna när alla satsar blint på KBT. Det är egentligen självklarheter att plädera för mångfald av behandlingsmetoder och att lyfta fram de viktiga bidrag och forskningsstöd som psykodynamisk terapi åtnjuter. Att de här ens måste påpekas mot politiker och landstingsetablissemang säger en del om hur enögt vindarna blåser för tillfället. Artikeln i SvD har även en fylligare version i Läkartidningen. Författarna skriver klokt:

Vi får inte upprepa sjuttiotalets ideologiska misstag att bara en tankemodell ska gälla eller att nivellera de kompetenser som utvecklats. Båda synsätten är omistliga och måste få komplettera, utveckla och befrukta varandra. Detta är lika grundläggande som att säga att infektionsbemästring sker inte bara genom antibiotika utan också genom kunskap om hygien. Områdena har olika teorier och förutsättningar men är inte desto mindre lika nödvändiga.

En central spelare är KI med Martin Ingvar i spetsen. Det är tragiskt att Ingvars genuina förakt mot psykodynamisk terapi fått så stort utrymme och inflytande med tanke på vilken lysande forskare Ingvar är. Det är ingen hemlighet att Ingvar och KI velat lägga ned Psykoterapiinstitutet som varit en viktig forskningsinstitution för psykodynamisk terapi. Dessutom slutar KI utbilda psykodynamiska terapeuter och satsar enbart på KBT. I en kommentar (jag tror det var i Läkartidningen men hittar inte referensen) sade en ledande företrädare för KI att det inte försvarbart ur ett patientperspektiv att utbilda i annat än KBT, vilket ju är nys. Det är politik det handlar om. En del av konflikten bottnar förmodligen i den historiska häxjakten mot beteendeterapin på andra hälften av 1900-talet. När nu styrkeförhållandena ändras passar olika företrädare på att trycka tillbaka ordentligt.

När nu SKL och Socialstyrelsen konsekvent förespråkar KBT och satsat miljardbelopp med den nya Rehabgarantin riskerar vi att få en skev situation där pengar flödar till KBT och ingenting till PDT. Det som är tragisk att vi inte kan tänka flera tankar samtidigt i Sverige. När en trend kommer satsas enbart på detta. Det tycker jag är ett genomgående drag i många olika sammanhang inom kultur, vetenskap och politik i vårt land.

Vi riskerar att hamna i samma situation där det inte är klienterna och patienternas önskemål som får styra, utan ideologiska övertygelser hos beställare, politiker och psykiatrin. Lika fel som att alla fick psykoanalys för 30 år sedan är det att alla patienterna nu ska få KBT.

Tore är inte så rädd för att KBT får en dominerande ställning. Men med tanke på att majoriteten av nya studenter som utbildas är KBT:are och den massiva satsningen inom landstingen, de stora pensionsionsavgångarna (läs psykodynamiker) kommer fördelningen att se radikalt annorlunda på bara 5-10 år sikt.

I en längre artikel i tidskriften Axess om striden om psykoterapin intervjuades Martin Ingvar och sade så här:

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT.

och:

När Martin Ingvar beskriver psykodynamikernas ”opportunism” ser han ut som en nöjd katt som leker med en mus.

– Även de mest uttalade antibiologiska fundamentalisterna är nu tvungna att lägga örat mot rälsen, säger han.

Ingvar fortsätter:

Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Vid hans institution bedrivs en del av forskningen om olika behandlingsformer för personer med psykiatriska diagnoser. Han har också varit en drivande kraft bakom den nya psykologutbildningen med tonvikt på just neurovetenskap.

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT. Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Det torde stå klart vart Ingvar styr KI:s skuta.

Nätverksträff om ekonomi och psykologi

3000648594_9f0d4b7371

För två veckor sedan hade vi en nätverksträff och middag på Natur & Kultur som jag tagit initiativ till. Tillsammans med ett antal författare, professorer, forskare och praktiker pratade vi om det allt ökande intresset för kopplingen mellan ekonomi och psykologi. Det blev en bra tillställning där Emma Stenström stämbandsinfektion gjorde att hon istället kommunicerade med papperslappar. En intressant erfarenhet för alla inblandade som växte ett samtal om värdet av att ibland aktivt ”välja att vara tyst” och lyssna på en diskussion.

Det blev förstås även mycket prat om krisen och vad vi psykologiskt kan förklara i de händelser som vi nu ser. Den samlade bilden under middagen är att intresset växer både bland studenter och näringsliv. Framför allt är det företagsekonomer som börjat få upp ögonen för vad psykologin och psykologer faktiskt har att bidra med när det gäller t.ex. ledarskap, marknadsföring och organisationsfrågor. Richard Wahlund på Handels är en av dem som var där och som länge forskat om ekonomisk psykologi. Men även nationalekonomer har börjat intressera sig för det här intygade Robert Östling från Ekonomistas. Han har intresserat sig för beslutsfattande och beteendeekonomi som blivit allt hetare inom nationalekonomin. Visserligen handlar det om psykologiska resonemang om än mer på makronivå och som gränsar till socialpsykologi och sociologi.

Det flesta var överens om att vi går mot en ökad integration och utbyte mellan de här disciplinerna. Men ingen hade riktigt något svar på hur och när den här trenden slår igenom. Det blir lite som den här leken hela havet stormar där alla går runt stolarna men ingen sätter sig. Eftersom Natur & Kultur har lång erfarenhet av att ge ut böcker bland annat om psykologi samt olika typer av läroböcker är det nödvändigt att vi hänger med. Men ett förlag kan inte heller skapa en trend av sig själv. Så vem börjar? En till synes moment 22-situation kan snabbt utvecklas till en snöboll. Frågan är om det dröjer 2, 5 eller 10 år innan den är i rullning.