månadsarkiv: februari 2010

Mosskin.se fyller tre år!

jonas

I helgen fyllde Mosskin.se tre år. Det är på många sätt en kort tid samtidigt som det varit en märklig resa för mig personligen. Det gensvar som jag fått på bloggen och mitt skrivande har varit över förväntan. Bloggen har dessutom gjort att jag fått tillbaka intresset för att skriva (jag hade en paus under 2006) och utvecklat mig stilistiskt. dag formulerar jag mig mycket snabbare och skarpare. Med cirka 120 bloggprenumeranter och 100 unika läsare/dag har den här enkla bloggen blivit en smula inflytelserik. Iallafall om man får tro på statistiken på inflytande.se.

Att blogga är att ständigt bli förvånad. Nu senast har plötsligt många läst min utförliga text om Paul Watzlawicks klassiska bok ”Vad är förändring”.Många läsare är trogna och läser noga och länge vilket känns kul.

Även om jag gör mycket annat och bloggen delvis fått lägre prioritet återvänder jag ständigt till den och till er som läser. Mitt intresse för psykologi och kultur börjar på bloggen och tar sig vidare ut i världen härifrån.

Den 20 februari 2007 skrev jag så här och det gäller i stort sätt fortfarande:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision.

Nu börjar Mosskin.se.

En reflektion jag får är att det för tre år sedan inte fanns ett psykologiskt samtal på internet. Sedan dess har mycket hänt och idag är vi åtminstone 20-30 personer som bidrar till att hålla liv i detta. Och fler blir det förhoppningsvis under de närmaste tre åren. Nu fortsätter vi.

Skolverket struntar i psykologin

fd6170f2

För alla som följer psykologins utveckling och det ökande intresset i samhället på alla fronter måste det komma som en överraskning att Skolverket föreslagit att psykologiämnet på gymnasiet marginaliseras. Det finns inte med som obligatorisk ämne för estetiska, humanistiska eller naturvetenskapliga programmet (däremot finns det med på ekonomiprogrammet). I regeringsförslaget (som finns att ladda ner som pdf) till ny gymnasieskola från 2011 har psykologin fått stryka på foten.

Alla vetenskapliga områden värnar såklart om sina discipliner men jag kan inte låta bli att undra över hur Skolverket resonerar. 30-40 % av alla läkarbesök handlar om psykiska besvär. Kurserna till psykologi och psykolog på universitet hör till de populäraste. Inom ekonomi och politik talar man allt oftare om beteendeekonomi och psykologiska förklaringsmodeller letar sig in både här och där. Neuropsykologin och hjärnforskningen har de senaste decennierna gett oss nya kunskaper om hur vi människor psykologiskt fungerar. Det borde vara en självklarhet att naturvetare, esteter och humanister får lära sig om grundläggande psykologi. Dels för allmänbildningen skull men också för att det faktiskt kommer att påverka elevernas framtida yrkesval nästan oavsett vad man gör senare i livet.

När flera personer undrat över vart psykologiämnet tagit vägen på Skolverkets diskussionsforum kan man läsa detta kryptiska meddelande från Johan Linder, undervisningsråd:

Psykologiämnet är kopplat till ekonomiprogrammet. Ännu finns inget färdigt ukast till ämnesplan men eventuellt kommer ett utkast att läggas ut 2 mars. Kontakta ansvarig för ekonomiprogrammet om du vill veta mer.

Psykologförbundets Lars Ahlin och psykologiprofessorn Lars-Göran Nilsson skriver i en uppmaning i GP: ”ta inte bort psykologin från skolschemat”. Det är bara att instämma i deras slutkläm:

Det är därför utomordentligt överraskande att den grupp som utarbetat Skolverkets förslag till Samhällsvetenskapsprogrammet i stort sett helt tycks ha förbisett psykologiämnet. Det förekommer bara i en av de så kallade inriktningarna med 50 lektionstimmar av de ca 2 500 som en treårig gymnasieutbildning omfattar!

Förbryllade drar vi slutsatsen att det är möjligt för en elev att gå igenom Samhällsvetarprogrammet utan en enda lektion i psykologi! Hur man då skall kunna utveckla elevernas kunskaper om människor som individer, och om samspelet mellan individ och samhälle är minst sagt gåtfullt.

Vi konstaterar att det stora intresset för och behovet av psykologiska kunskaper som finns ute i samhället inte återspeglas i det nya förslaget. Ta chansen, Skolverket, och gör psykologi till ett programgemensamt karaktärsämne på alla teoretiska program!

Andra som diskuterat detta är Filosofi- och psykologilärarnas förening Sophia.

En vision om framtidens psykologi

PT_omslag

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen.  Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Freuds stjärna är i Dalarna

dalarna

Ann Lagerström (chefredaktör på Vi Läser) var precis som jag på Natur & Kulturs författarlunch förra veckan. Där presenterades några av vårens nya psykologiböcker. Här hennes korta rapport:

På en presslunch idag på Natur & Kultur berättade bland annat Clarence Crafoord som sin nya bok ”Kärleksförsök och svek” och passade då på att propagera för sin lärofader Freud som han inte alls tror håller på att tappa greppet om allmänhetens utan tvärtom är  på är på väg tillbaka. Då råkade han få ur sig en “freudian slip”:

“Det finns de som tror att Siegmund Freuds stjärna är i Dalarna.”

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

k_ver620_557219b

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Psykologer tittar på film visar Marie-Jo och hennes två älskare

marie_jo_french_film

Torsdag 18 februari kl 19, är det ny filmvisning på Kulturhuset. Då visas Marie-Jo och hennes två älskare. Det är en klassisk fransk triangelhistoria av Marseilleskildraren Robert Guédiguian där Marie-Jo är passionerat förälskad i sin man Daniel och i sin älskare Marco. Hennes otrohet leder till mycket smärta och besvikelse. En ohållbar situation som kräver en lösning. Kvällens gäst är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare.

Biljetterna kostar 60 kr och köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

PS: Redan nu kan du köpa biljetter till visningen av ”No country for old men” av bröderna Cohen, den 9 mars. Då gästas Psykologer tittar på film av journalisten och fd. proffsboxaren och Åsa Sandell samt psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte det!

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

latvia

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

jude-law-rage

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

strea_l

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

14692

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier

Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.

Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.

PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.

Som en pascha

pascha_large

Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.

På väg mot Göteborgs Filmfestival

n151005978758_3878

Sitter på tåget och går igenom katalogen till Göteborgs Filmfestival och försöker orientera mig. Jag verkar ha missat Afrikatemat som inledde festivalen, nu sista helgen är det andra filmer som gäller. Tänkte hinna med några kända filmare som Ozon och Herzog, varvat med för mig okända filmskapare från Korea, Malaysia, Italien och Ungern.

För en vecka sedan blev jag uppringd av GP som ville att jag skulle kommentera hela festivalprogrammet. Naturligtvis en omöjlig uppgift men det här blev mitt svar då:

Jonas Mosskin, psykologstudent och initiativtagare till Psykologer tittar på film, tycker till om seminarieprogrammet:

”Att det är film från så fantastiskt många länder tycker jag är kul och unikt på något sätt. Det är sällan man får ta del av kulturen i Kongo-Brazzaville och så vidare, det ska festivalen ha cred för. Det blir ett sätt att resa bort och möta något man inte får ta del av annars. Sedan har jag en känsla av att festivalarbetarna inte direkt lägger så mycket krut på katalogen och hemsidan. Det är väldigt många okända regissörer och filmer, om man inte är väldigt insatt. Jag skulle vilja bli mer introducerad på något sätt, annars känns det så svårt att välja. Det blir så brett att enskildheterna liksom nästan försvinner.”

Vad vill du dela med dig av? Och till vem?

Hm…Jag är fascinerad av gamla hårddiskar, VHS, kasettband, fotoalbum och annan utdöd teknik. Jag skulle vilja göra tekniken tillgänglig igen för intresserade på något sätt, för att återskapa minnen och kreativa ögonblick.

Den sista frågan var med anledning av festivalens andra tema ”Sharing”. Gamla disketter har dykt upp när jag rensat lådor inför en nära förestående flytt.

Idag kan man läsa en intervju med mig i Bohusläningen (ej på nätet) om Psykologer tittar på film. På söndag eftermiddag är det dags för mitt seminarium i festivaltältet. Tills dess massor av film och mingel. Vi ses!