månadsarkiv: oktober 2010

Två nya böcker om ledarskap

I höst utkommer två ledarskapsböcker av psykologer som båda verkar spännande. Christer Sandahl mångårig ledarskapskonsult och numera professor på KI har tillsammans med Erica Falkenström och Mia von Knorring skrivit boken ”Chef med förnuft och känsla – om professionalism och etik i ledarskapet” (Natur & Kultur). En av deras teser är att det är dags att ta på allvar känslor och aspekter av känslolivet när vi chefar. Förnuftiga ledare förstår vikten av att hålla koll på sitt eget känsloliv och låta det guida i olika sammanhang, samt att lyssna på medarbetarnas känslor. Här en artikel om boken i Naturvetarna.

En annan bok som verkar ha ett mer praktiskt fokus är Sara Henrysson Eidvall ledarskapskonsult på Sandahl & Partners som tillsammans med årets chef 2009, Palle Lindberg, kommunchef i Botkyrka skrivit boken ”Träna Ledarskap” (Liber). Deras budskap och tes är att det går att öva upp ledarskap och att man kan lära sig att bli en bra chef. Här en intervju i tidningen Chef.

Vindsvåningen som blev en viral snackis

Vid de här laget har de flesta uttalat en åsikt om den legendariska artikeln: ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva” i DN Bostad. Diskussionen har för länge sedan ironiserats och svällt över alla breddar. Att det dessutom dyker upp en Hitler-i-bunkern-remix från ett DN-redaktionsmöte som anspelar på artikeln och som setts av 19 000 på Youtube, är en logisk konsekvens av webbsnacket. Kanske kan man se den typen av Hitlerremix som det ultimata beviset på att något blivit ett webbsnackisfenomen.

Rasmus Fleischer på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier och analyserar varför en vindsvåning kunde orsaka så mycket rabalder. Förutom de teser Fleischer tar upp är min egen teori att många människor läst lite för klämkäcka reportage i många år och störts sig på vindsvåningsfenomenet. När en extra magstark artikel dyker upp med en avsändare som har mer upplevd trovärdighet än de flesta andra inredningsmagasinen, var måttet rågat. Det startade en flod av reaktioner som jag tror i grunden handlar om inkomstskillnader, segregation, livstil, miljöpolitik och en massa viktiga politiska frågor. Vindsvåningen blir en symbol på samma sätt som Mona Sahlins märkesväska eller för den delen hennes Tobleroneaffär. Så innan ni lägger den här historien bakom er, titta på det här klippet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dgMawFD-ilE&fs=1&hl=sv_SE]

Connected- en bok om sociala nätverk

Förra året kom boken ”Connected– The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.

SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.

PS: Connected på Facebook.

Hur kan Flashback förebygga självmord?

Självmordet på Flashback fick stort genomslag i media. Inte minst på Newsmill där jag skrev en debattartikel var diskussionen livlig. Sfph (Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa) anordnar ett seminarium i nästa vecka (onsdag 27 oktober) med rubriken: ”Hur kan Flashback förebygga självmord?” på ABF-huset i Stockholm. Kul och vaket av Sfph att arrangera ett offentligt samtal kring detta. För hur ska vi förebygga självmord på nätet? Är det dags att psykakuten på allvar flyttar ut på Internet eller är det bara en naiv idé? Saxat från programmet:

Hur förebygger vi självmord på nätet?

För en vecka sedan hängde sig en 21-åring i direktsändning på Internet. Mannen startade en diskussionstråd på sajten Flashback och länkade till en webbkamera som filmade förloppet. Den tragiska händelsen väcker många frågor: Hur kan vi främja psykisk hälsa och arbeta med suicidprevention på nätet? Kan sajter som Flashback ta ett ökat ansvar? Finns det erfarenheter att hämta från utlandet?

Svenska föreningen för psykisk hälsa (Sfph) ordnar ett seminarium med flera ledande experter: Michael Westerlund, forskare i självmord och Internet knuten till NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk ohälsa), Per-Anders Rydelius, professor i barn och ungdomspsykiatri, KI, ordförande Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, Elza Dunkels, forskare i nätkulturer vid Umeå Universitet, Maria Soares-Lindberg, verksamhetschef Nätvandrarna. Moderator är Carl von Essen, Sfph.

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41
Tid: onsdag 27 oktober kl 16.30 – 18.00

Fritt inträde. Anmälan till info@sfph.se. Begränsat antal platser. Seminariet sänds även via bambuser.com.

Välkommen!

Jag ska gå. Vi ses kanske där?

Psykologiska salonger på Stadsbiblioteket

Svenska Dagbladets Idagsidan startar psykologisk salong i samarbete med Stadsbiblioteket. Tre kvällar under hösten får publiken lyssna till intressanta gäster som diskuterar psykologiska frågor i Rotundan på Stadsbiblioteket vid Odenplan. Det handlar om unga gamlingar, svåra känslor som avundsjuka samt skilsmässor.

21 oktober 19-20.30 Ungdomlingar

Allt fler gamlingar känner sig allt mer ungdomliga. De har mer energi och värderar i högre grad än andra ett spännande liv, enligt Idagsidans artikelserie Ungdomlingar. Nu blir Ungdomlingarna första temat i ett helt nytt samarbete mellan Idagsidan och Stadsbiblioteket. Kom och träffa Kajsa Telander, 91, som skrivit böcker om att bli gammal, fd överingenjören Axel Odelberg, 85, och professor Lars Andersson, 63, som myntat begreppet ”ålderism”. Samtalsledare: Agneta Lagercrantz, SvD. Läs Idagsidans artikelserie om ungdomlingar här: 

11 november Svåra känslor

Hur kan man komma ur de svåra känslornas grepp och samtidigt lära sig något viktigt om sig själv? Detta diskuteras av psykologen och författaren Marta Cullberg Weston – aktuell med boken Avund och konkurrens – och författaren och zen coachen Inger Edelfeldt, som kom ut med boken Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor förra året. Gäster: Psykolog Marta Cullberg Weston och författare Inger Edelfeldt. Samtalsledare: Maria Carling.

20 januari Skilsmässa
Gäster: Psykolog Madeleine Gauffin Rahme + gäst Samtalsledare: Susen Schultz
Hur och när ska man bryta upp? Ska man göra det alls? Varför är det så svårt? Varför blir skilsmässor som de blir och vad kan vi lära oss av det? Ett samtal med SvD:s psykolog och psykoterapeut Madeleine Gauffin Rahme som är medförfattare till boken Jämställdheten börjar i plånboken. Ta makten över din ekonomi.

Extremt gruppsykologiskt experiment i den chilenska gruvan

Så håller en episk saga på att få sitt lyckliga slut: den om 33 hopplöst instängda gruvarbetare. Nu bärgas de in en kapsel som får mig att tänka på Inception. Jag pratade om gruvolyckan för en månad sedan i SR P4 Metropol och diskuterade huruvida en tro på Gud kunde hjälpa den som är fast i en mörk gruva. Igår (13 oktober) kommenterade jag i SR P4 Radio Blekinge (cirka 15.10-15.15) glädjen och baksmällan som med all sannolikhet kommer drabba gruvarbetarna i efterdyningarna av katastrofen. Livet kommer aldrig bli normalt igen för de chilenska arbetarna. Hela dramat påminner rätt mycket om den berömda flygkraschen i Anderna, även om deras situation nog var snäppet mer extrem. Det verkar vila en förbannelse över Chile!

Tom Lundin säger till DN att gruvarbetarna kommer att riskera PTSD (post traumatiskt stress syndrom) vilket nog stämmer. Hela händelseförloppet kring gruvan är som en våt dröm för en psykologstudent. Ett experiment i gruppsykologi som aldrig hade passerat de etiska nämnderna. Nu väntar jag bara på alla forskningsartiklar, avhandlingar, böcker, filmer, dokumentärer om gruvolyckan.

Dags att öppna psykakut på nätet

Jag har skrivit en debattartikel på Newsmill med anledning av den tragiska hängningen på Flashback. Här är hela texten i sin helhet.

Så har det alltså hänt, det första direktsända svenska självmordet på Internet. En djupt tragisk händelse. Jag lider verkligen med de anhöriga. Innan vi vet alla omständigheter i det enskilda fallet och letar syndabockar är det värt att för alla oss som vistas på sociala medier att fundera över det som skett. Kanske är det dags för polisen, psykiatrin, psykologkåren och andra som jobbar med folkhälsoarbete att fundera på om vi inte måste ut på nätet med mobila team. Händelsen visar att sociala medier är en del av verkligheten och inte en skyddad verkstad.

För oss som följt Internet under en lång tid är det egentligen inte överraskande. Allt fler privata händelser som bröllop och begravningar sänds på nätet. Men när nu någon tar sig liv framför en kamera är det likafullt chockerande.

I måndags vid lunchtid pågick i 80 minuter en diskussionstråd på ett anonymt Internetforum Flashback, där användaren lurifaxFlux, en ung 21-årig kille skrev:

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig. Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns. Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka. Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Därefter vidtog en märklig diskussion där en del hejade på honom att genomföra självmordet medan andra försökte få honom på andra tankar. De flesta läste förmodligen nyfiket men gjorde ingenting. Någon ringde polisen, men det var försent. Polisen hann inte fram i tid. På en videolänk kunde folk följa självmordet och ta del av chockerande bilder. Såväl den efterföljande diskussionstråden som bilderna i sig är upprörande.

Händelsen väcker en del frågor kring det egna individuella ansvaret hos oss var och en. Vi lever i en föreställning att internet och sociala medier är en låtsasvärld skild från verkligheten. Många användare och besökare på Flashback tycks bekymmerslöst sprida skvaller och rykten. När en så allvarlig situation som ett självmord är under uppsegling tar folk det inte på allvar. Inom socialpsykologin har forskningen gång på gång visat att ju fler människor som bevittnar ett brott eller en olycka desto mindre troligt är det att någon faktiskt ingriper. Det som sker på Flashback och andra sociala forum kan förstås som att alla tror att någon annan ska ingripa. Att det inte rör mig. Det är dags att vi börjar betrakta sociala medier som en del av verkligheten och inte som något artificiellt om liknande händelser ska kunna stoppas i framtiden.

För oss som jobbar med psykiska problem är det dags att fundera om vi inte måste utveckla våra arbetsmetoder. Sedan länge finns psykiatriska akutmottagningar och psykiatrin har mobila team. På vårdcentraler inom primärvården jobbar allt fler psykologer och det finns frivilliga föräldrar som nattvandrar. Men kanske är det dags att psykologer och andra som jobbar med människors psykiska hälsa tänker om. Kanske borde vi skapa mobila team som bedriver uppsökande verksamhet på sociala medier, forumsajter, Facebook etc. Synas och höras där människor befinner sig. För allt fler människor är Internet en naturlig mötesplats. Särskilt för ungdomar. På Fryshuset i Stockholm är Nätvandrarna ett intressant projekt där man utbildat vuxna för att möta ungdomar på forum och sajter. Det är idag ett problem att få unga vet vart man ska vända sig när man mår dåligt och behöver hjälp. En tydlig närvaro på Internet och på sociala medier skulle kunna vara ett sätt att möta och fånga upp psykiska problem. Jag tror att något liknande behövs inom psykiatrin. Det som krävs är i första hand ett ändrat förhållningssätt till det egna arbetet.

I bästa fall kan den här tragiska händelsen bli en väckarklocka för myndigheter och organisationer att uppdatera sitt arbetssätt för att förebygga psykisk ohälsa. Annars riskerar vi att få fler uppseendeväckande fall där desperata människor direktsänder sina rop på hjälp.

Jonas Mosskin är psykologstudent med intresse för sociala medier och bloggar om psykologi på www.mosskin.se

Uppdatering: Läs även på Sydsvenskan om incidenten samt en artikeln Internet är inte någon låtsasvärld på DN Insidan,  som är i linje med min. Läs även Mårtens Lhd:s artikel om kulturkonflikter på nätet eller Studio Etts samtal om självmodet på nätet.

ECP 2013, stor psykologkongress i Stockholm

Jag har fått förtroendet att vara med i organisationskommittén för ECP 2013 (European Congress of Psychology) som arrangeras i Älvsjö, Stockholm. Under några dagar i juli kommer flera tusen forskare och kliniker från olika delar av Europa att samlas och presentera forskning, delta i seminarier, workshops och diskutera psykologi. ECP anordnas vartannat år och är en av de största vetenskapliga psykologkongresserna. Det är EFPA (European Federation of Psychologists) som står bakom arrangemanget.

Senast Sverige och Psykologförbundet arrangerade en större psykologkongress var 2007 då EAWOP (European Association of Work and Organisational Psychology). Jag var i början av min psykologutbildning då och besökte Älvsjömässan som volontär, i Älvsjö den gången. Den gången var jag rätt förvirrande och hade svårt att förstå vad de sysslade med alla delegaterna. Intrycket var kanske inte översvallande när jag går tillbaka och läser min drastiska sammanfattning som inte andas ödmjukhet direkt:

Forskare har en tendens att bekräfta alla mina fördomar. Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

Planeringen inför ECP 2013 är i full gång. Den vetenskapliga kommittén med Lars-Göran Nilsson i spetsen kommer att bada i abstracts. Anders Wahlberg är ordförande för organisationskommittén och förutom jag ingår även Mattias Lundberg, Gunn Johansson och Örjan Salling som också är generalsekreterare för hela konferensen, och förbundsdirektör för Psykologförbundet. Konferensen är ett gigantiskt projekt och det kommer finnas många uppgifter, stora som små för den som har lust att engagera sig. Vill du veta mer om arbetet med konferensen rekommenderar jag att du går med i vår Facebookgrupp. Där kommer vi berätta fortlöpande om arbetet med konferensen. Högst upp på agendan nu är att fixa sponsorer men lite längre fram handlar det om att skapa ett intresse för konferensen och marknadsföring. Själv funderar jag mycket på att försöka en levande diskussion om psykologi via alla de konferensbidrag som kommer att komma in. Det vore kul om det gick att sprida till en intresserad allmänhet för att motverka känslan av en världsfrånvänd forskarkår.

Psykologer läser böcker – Mitt galna liv av Arvid lagercrantz

Publiksuccén fortsätter. Torsdag 28 oktober, kl. 19 kommer Arvid Lagercrantz och berättar om sin memoarbok Mitt galna liv (Lind & Co, 2010). Under hela sitt yrkesverksamma liv har Arvid brottats med psykiska problem. Till och från har han drabbats av manodepressiva perioder (bipolär sjukdom) och tagits omhand av psykiatrin. Arvid är journalist och var under många år politisk reporter på Dagens Eko och sedan vice vd och vd för Sveriges Riksradio i tio år. I boken får vi följa överklasspojken Arvid som tidigt går i terapi och drabbas av sin första depression som 15-åring. Psykiska problem var inget ovanligt i den Lagercrantzka släkten: Arvids tvillingbror tog livet av sig i unga år. Arvid Lagercrantz berättar öppet om sina växlingarna mellan en lyckosam karriär och maniska perioder med inläggningar, elchocker och tung psykosmedicin. I boken får vi även möta hans fru och bäste vän som beskriver sin upplevelse av att leva när en anhörig som är psykiskt sjuk.

Kom, analysera och möt Arvid Lagercrantz i ett samtal med mig. Torsdag 28 oktober, kl. 19-20.30. På Bibliotek Plattan, Kulturhuset. Fri entré.

PS: Gå även med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Filosofiska rummet om psykoanalys

Söndag 3 oktober (på nätet) sände Filosofiska rummet i P1 ett program om psykoanalys och ställde sig frågan vad den har att säga oss idag. Som vanligt när det handlar om samtal om psykoanalys så börjar man med Freud och sedan kommer man inte så mycket längre. Det var inget fel på gästerna. Jurgen Reeder författare, psykoanalytiker, Johan Eriksson, psykoanalytiker samt Carin Franzén, docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet och redaktionsmedlem i den psykoanalytiska tidskriften Divan var alla intressanta och kunniga. Dock känns det märkligt att ständigt återkomma till Sigmund Freud när man ska prata om psykoanalys idag. Det finns så många som är psykoanalytiskt influerade men som inte ägnar sig så mycket åt den freudianska psykoanalysen. På så sätt skapas en märklig mediabild av psykoanalysen som uråldrig. Psykoanalytikerna har själva en stor skuld i detta, att man ständigt utgår från Freuds verk och liv. Det är som att det inte finns någon nutid eller fortsättning. Det är som att utgå från Marx analyser av samhället för att diskutera socialdemokratins ställning idag. Det skulle inte kännas så relevant. Den mediala bilden blir missvisande. Jag vet inte om det är journalisterna som är för okunniga eller om det är psykoanalysen som marknadsför sig själv på ett bakvänt sätt. Men något är fel.

PS: Jurgen Reeder utkom med boken Det tystade samtalet (Norstedts, 2010) tidigare i år  Här en recension i DN.