SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:
Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.
Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…
En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….
–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.
Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.
–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.
Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.
–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….
Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.
–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.
Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:
Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.
Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.
–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.
Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:
När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.
Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:
När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.
