Årsarkiv: 2011

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

– Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

– Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

– Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

– Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

– Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

– Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

– Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

– Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

– Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

– Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.

Mediapsykologer på Alumniträff

Som jag berättat tidigare kommer jag den 28 april till Alumniträffen på Psykologiska Institutionen på Stockholm Universitet. Tillsammans med Malin Edlund och Anna Kåver kommer jag att diskutera om hur det är att möta media som psykolog. Rubriken för samtalet är Hur når vi ut med vår psykologikunskap till allmänhet och media? Moderator för samtalet är professor Ann-Charlotte Smedler. Samtalet börjar kl. 19 med förmingel och macka. Jag tror det blir ett bra samtal, då båda Anna och Malin är intressanta personer med mycket kloka tankar.

Om du har lust att komma och lyssna på oss samt träffa andra psykologer bör du anmäla dig till Bo Heffler bhr(at)psychology.su.se senast den 18 april. Ange om du vill beställa en smörgås och/eller öl till självkostnadspris.

Kanske ses vi där?

Psykologer läser böcker analyserar Just Kids av Patti Smith

På tisdag 19 april, kl 18. är det dags för Psykologer läser böcker igen. Den här gången tar vi oss an Patti Smith, hyllade självbiografiska bok Just Kids. Där berättar hon om sitt bohemliv på 60- och 70-talet i New York tillsammans med fotografen Robert Mapplethorpe. En berättelse om ungdomlig kärlek till konsten och kampen för tillvaron innan de bägge blev berömda.

Till vår hjälp att analysera boken kommer musikern Kajsa Grytt som även har en grundläggande terapiutbildning och som själv är aktuell med ”Boken om mig själv”. Till samtalet kommer även Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker med stort musikintresse. Moderator: Jonas Mosskin.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt Välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en ny sida på Facebook. Säsongen avslutas den 31 maj. Då lägger vi Karl-Ove Knausgårds Min Kamp under lupp. Manlighet, en död far och alkoholism är alla centrala teman i den uppmärksammade första delen av romanprojektet. Gäst är Björn Philips, psykolog och psykoterapeut som är verksam vid Beroendecentrum i Stockholm.

Psyknyheter: 26 % har gått till psykologen och fiasko för Rehabgarantin

DN rapporterar om en undersökning av Sifo på uppdrag av psykologföretaget Pearson gjort där det framkommer att var fjärde svensk gått i terapi eller till en psykolog. Undersökningen visar att den vanligaste anledningen till att söka psykologisk hjälp är jobbrelaterade problem eller utmattningssyndrom, följt av depression och kris eller sorg. Bland kvinnor är siffran 32 procent som uppsökt hjälp, medan det bland männen är 20 procent som någon gång fått psykologhjälp. Den grupp där det är vanligast att uppsöka psykolog är kvinnor mellan 30 och 49 år, där 43 procent svarade att de någon gång fått hjälp av en psykolog.

SVT rapporterar om en utvärdering av Rehabiliteringsgarantin som sjösattes av regeringen och SKL under 2009. Jag och många med mig var ju mycket kritiska till den här satsningen som strösslade pengar till behandlare med oklar kompetens men som skulle jobba med ”KBT-metoder”.

Så här säger utredaren då man utvärderat den första etappen av Rehabgarantin: ”En halv miljard kronor i sjön”.

”Den här insatsen var oerhört snabbt igångsatt. Den borde planerats bättre, säger utredaren Irene Jensen, professor och utredare vid Karolinska Institutet till Aktuellt. Regeringen hade bråttom att genomföra garantin, eftersom de just hade beslutat om nya hårdare regler för sjukskrivning och många mänskor hotades av utförsäkring. Rehabiliteringsgarantin skulle mildra effekten av de nya reglerna och bli en hjälpande hand tillbaka in i arbetslivet.

Men i dag visar det sig att de som deltagit i projektet är precis lika mycket sjukskrivna som de som inte deltagit.

I vissa fall har rehabiliteringsgarantin till och med försämrat situationen. I sju av tolv undersökta landsting har de som deltagit i projektet blivit sjukare än de som inte deltagit. En annan effekt som forskarna sett är att pengarna som landstingen fått för att rehabilitera inte når fram utan tycks försvinna på vägen.

-Vi vet att alla pengar inte går ut till de som faktiskt ska genomföra rehabiliteringen, men var de egentligen fastnar vet vi inte, säger Irene Jensen, utredare på Karolinska Institutet.

Tråkigt att behöva ha rätt i det här fallet. Det tragiska är att de flesta inom psykologprofessionen visste detta men att politiker och beslutsfattare körde på ändå. Gladast blev nog alla de ”KBT-behandlare” som fick subventionerade patienter. Tänk om man satsat pengarna långsiktigt i ordinarie verksamheter som redan finns och hjälpt människor med de dem söker hjälp för och inte styrt pengarna till ”evidensbaserade behandlingar”. Sorgligt.

Myten om Facebookdepressioner

Igår publicerade American Journal of Pediatrics en rapport Clinical Report of The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families. Rapporten är skriven av Gwenn Schurgin O’Keeffe & Kathleen Clarke-Pearson och har väckt mycket uppmärksamhet på nätet eftersom man går ut med att Facebook kan orsaka depression hos barn och ungdomar. Idagsidan bloggar om detta och har läst rapporten. Medias tvist kring Facebookdepressioner verkar ta spinn, men när det kommer till kritan så är det få eller lite referenser som faktiskt tyder på att sociala medier leder till depression eller andra psykiska diagnoser. I den 7-sidiga rapporten (fri att ladda ned) talar man om både fördelar och nackdelar för ungdomar som använder sociala medier. John M Grohol som ligger bakom PsychCentral tycker att rapporten är ute och cyklar. Han pekar på skillanden mellan korrelation och orsakssamband. Att ungdomar som är deprimerade också lever ut sin depression på sociala medier och använder dessa betyder ju i sig inte att de är deprimerade på grund av sociala medier. Det är höljt i dunkel huruvida Facebookanvändande leder till depressioner. Klart är att sociala nätverk påverkar oss, men det är inte klart på vilket sätt och därför går det inte att tala om Facebookdepressioner. Grohol tycker att rapportförfattarna är slappa och partiska och väljer ut studier som styrker deras teser och kontrar med ett antal studier som går i motsatt riktning. Ungefär så ser forskningsläget ut. Det är tvetydigt.

PS: O’Keeffe et al. (2011). Clinical Report: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families (PDF). Pediatrics. DOI: 10.1542/peds.2011-0054

Föreläsningar om sociala medier och mediapsykologer

Under våren kommer jag föreläsa i lite olika sammanhang i Linköping, Stockholm och Uppsala. Det blir mest om psykologi och sociala medier, men också lite om hur man blir mediapsykolog, eller kanske snarare om hur man kan kommunicera med media som psykolog.

27 april, kl. 15-17, kommer jag att prata för studenter och andra intresserade på IKT-studion på Linköpings Universitet. IKT-studion är ett initiativ från universitetet för att stimulera studenter till att använda modern informationsteknologi på olika sätt. Jag kommer att försöka ge en övergripande bild av hur man kan betrakta internet och sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med inspiration från sociologi och socialpsykologi kommer jag tala om hur den moderna människans identitet påverkas av en konstant dialog på sociala nätverk. Jag kommer även ta upp exempel på hur det konkret påverkar människor i en professionell yrkesroll. Föreläsningen kommer att streamas.

28 april, (kl. 18.30-20) kommer jag till Alumniträffen på Psykologiska Institutionen på Stockholm Universitet. Tillsammans med Malin Edlund och Anna Kåver kommer jag att diskutera om att möta media som psykolog. Rubriken för samtalet är Hur når vi ut med vår psykologikunskap till allmänhet och media? Moderator för samtalet är professor Ann-Charlotte Smedler.

Den 20-22 maj är det Nordic Psychology Student 2011, en konferens i Uppsala. Ett 100-tal psykologstudenter från Norden + Baltikum kommer att träffas och diskutera. Årets tema som är Psykologer och Internet. Eftersom det både är något jag är intresserad av och skriver min examensuppsats om, så var det kul att bli inbjuden som föreläsare till ett sådant forum. En längre beskrivning om vad jag ska prata om finns här.

Workshop med MiL Institute

Jag har blivit inbjuden att delta i en workshop hos organisationskonsultföretaget MiL Institute. Nästa torsdag-fredag är vi 17 personer som får hänga med 9-MiLare på deras MiL-kursgård i Klippan. Det ska bli intressant att se vilken typ av människor som kommer vara där. En bekant från Kaospiloterna och en webbkille från Stockholm är de enda namnen jag känner igen från deltagarlistan. Känns som ett trevligt sätt att få stifta bekantskap med ett intressant företag i organisationsvärlden samt att möta en massa nya människor som kommer med sina idéer, projekt och erfarenheter. Förhoppningsvis kan det bli en rapport framöver. MiL har även en blogg.

Psykologer läser böcker analyserar Ursäkta att man vill bli lite älskad

Torsdag 31 mars kl 19 är det åter dags för Psykologer läser böcker. Då kommer den prisade författaren Johanna Thydell och analyserar sin senaste ungdomsroman Ursäkta att man vill bli lite älskad, en vansinnigt rolig men på samma gång vemodig bok om att vara kär, om att ha en bästis som är lite coolare, snyggare och populärare än man själv och om att gå lite för långt bara för att få en gnutta bekräftelse.

”Det finns de som orädda räcker upp handen när någon frågar om det existerar några frivilliga. Det finns de som kör sitt eget rejs och faktiskt inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Det finns de som har tillit till sig själva, som innerligt tror och vet att de klarar av saker. Och så finns det Nora Jonasson.”

Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i vår nya sida för Psykologer läser böcker på Facebook och ”gilla den” så får du all information om allt som händer. Övrigt under våren:

19 april, kl. 18, analyserar vi Just Kids, av Patti Smith. Gäster är Kajsa Grytt, musiker och David Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

31 maj, kl. 18, pratar vi om Min Kamp, av Karl-Ove Knausgårds. Gäst är Björn Philips, psykolog.

Mitt Berlinkontor

Under våren bor och jobbar jag från Berlin. I dagarna flyttade jag in i ett mysigt arbetskollektiv i Kreuzberg. Det ligger i ett småtrendigt fabrikskontorsområde som går under namnet IMA Village. Här finns framgångsrika design-webb-community-företaget ETSY (från NY) och den som vill kan hyra sig en IKEA-inrett loft i hotellet. Det drivs drivs av en lite småsur israel (lite av ett karaktärsdrag för både israeler och berlinare om du frågar mig) men de har en schyst lobby och café. Det våningsplan som jag sitter på drivs av Martin Bauer som har en 6-meter stor laserskärare, därav namnet Lasern. Förutom Martin och jag sitter här en modellbyggsillustratör, en filmare, några designers, en guldsmed plus några andra. Här är en internationell, trevlig stämning och det blev inte sämre av att en av tjejerna bjöd på ostron och champagne första dagen jag kom hit! Här är befriande högt i takt och rymd vilket förhoppningsvis får produktiviteten att nå nya nivåer. Det kan behövas när jag ska vara vetenskaplig och skriva examensuppsats om sociala medier. Har du vägarna förbi Berlin så kom förbi.